Krönika: Porque soy del Atleti?
Viktor Gustafsson alias Karl Pilkington berättar hur han fastnade för Atlético de Madrid, där det snarare var fansen än själva fotbollen som fick honom att ta det rödvitrandiga Madridlaget till sitt hjärta.
Året var 2005. Vår familj hade under några år haft som tradition att på höstlovet besöka en stad i Europa. Lissabon, London och Venedig hade avklarats. Den här gången var det dags att åka till Iberiska halvön igen. Vi skulle till Spaniens huvudstad.
I förväg hade jag som familjens största sportfåne klurat på huruvida det skulle vara möjligt att gå på en fotbollsmatch i staden. I London något år tidigare hade vi funderat på att se en match med någon av stadens sjutusen olika Premier League-klubbar. I tunnelbanan stod försäljare och krängde biljetter. Charlton-Fulham var ett alternativ. Priset: 150 pund per person. Big no.
I Madrid, däremot, var priserna rimliga. Real Madrid spelade borta under just den helgen och i efterhand tackar jag naturligtvis LFP för att spelschemat låg som det gjorde. Detta betydde nämligen att det egentligen bara fanns ett alternativ, vilket var stadens ”andra” lag - Atlético Madrid.
Redan innan jag lärde känna Atlético på djupet så hade jag en ganska klar bild av vad det var för typ av klubb. Tröjorna var sjukt snygga men framgångarna hade på senaste tiden varit icke-existerande. I skuggan av Real Madrid är det svårt att arbeta, förstod jag. Atlético var hela stadens sorgebarn. I hotellreceptionen log man snett när vi berättade att vi skulle spendera kvällen på Vicente Calderon.
– No Real playing? Frågade mannen.
– Not this weekend, svarade pappa.
Jag har alltid varit lika intresserad av vad som händer vid sidan av planen som vad som händer på den. Som elvaåring tog jag cykeln till Värendsvallen för första gången och ställde mig i East Front – Östers IF supporterförening. Fy katten vad häftigt, tyckte jag. Att skrika ÖÖÖÖSTER (klapp klapp klapp) så att det ekar i betongen på andra sidan. Grymt!
På fritiden vid den åldern brukade jag sitta på Internet och titta på tifon från fotbollsfans runtom i värden. AIK och Djurgården med deras kaostifon, Inter med deras banderoller som jag absolut inte förstod vad det stod på och Barcelona med deras redan då uttjatade koreografier.
Min vän var lika intresserad som jag i ämnet. Han fick en dag en bok av sin pappa som han tog med sig till skolan. ”Den tolfte spelaren” löd titeln. Boken handlade enkom om fotbollsfans. Wow.
– Vilka är de där? Frågade jag och pekade på en bild i boken.
– Atlético Madrid, svarade han.
På bilden såg man tusentals vita så kallade kvittorullar som kastades av fansen och bildade en mäktig vy.
– Det där är en träningsmatch, tillade han.
Med den vetskapen i ryggen begav jag mig till arenan med stor entusiasm. Vilka de mötte? Äh, whatever. Villarreal hette de, tydligen. På den tiden var de rätt bra. Men det kvittade. Det var inte i första hand spelet som jag var där för.
Atlético tog ledningen i första halvlek. Som några i mängden ställde vi oss upp och jublade. Matchen minns jag inte så överdrivet mycket av men desto mer minns jag av läktarlivet.
Något jag tidigt noterade var hur sittplatspubliken levde sig in i matchen. I Sverige är det i princip kutym att du om du sitter på sittplats visar sparsamt med känslor. På Vicente Calderon var det annorlunda.
Särskilt väl minns jag hur publiken reagerade när Villarreal i mitten av matchen åkte på en utvisning. I Sverige innebär något sådant möjligtvis spontana applåder. Visst, det är bra för ens lag, men samtidigt; det är synd om killen.
På Vicente Calderon var det annorlunda. Så fort det röda kortet åkte upp ur domarens ficka så såg jag hur folk på de närmsta raderna började plocka med händerna i sina egna. Där låg vita näsdukar. Män som kvinnor och gamla som unga ställde sig upp, började snurra på dukarna och sjöng ’’Adios, hijo de puta’’ om och om igen.
Som den pryda gosse jag var vågade jag inte fråga min far vad orden egentligen betydde men min förståelse var att de inte var smickrande.
Så; en man mer och 1-0. Skulle det bli tre poäng? Klart som f*n att det inte skulle. I 94e minuten skickas ett flackt inlägg mot straffpunkten. Där dyker den då gulklädde Diego Forlan upp och skarvar in 1-1. Programbladen fullkomligt haglade över läktarna och folk klampade ut ur arenan i vredesmod. Än en gång hade deras Atléti bringat dem misär.
Om fascinationen för de rödvitrandiga infann sig direkt så kan man kanske inte säga detsamma om kärleken. Först något år efter resan kom jag på mig själv att sitta och titta i tabeller i Smålandsposten och för att se hur det hade gått för det där Madrid-laget under helgens premiäromgång ligan. De hade spelat mot Racing Santander på bortaplan och Fernando Torres hade fixat biffen. 0-1.
Här på Atléticos sida på Svenskafans skrevs det om en Sergio Agüero som hade köpts för dyra pengar och som var nästa Maradona.
Med tiden var jag fast.
Myten säger att många väljer favoritlag genom att titta på tabellen och peka ut det lag som ligger först.
”Basselåna? De låter bra!”
Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt men det är ingen direkt tillfällighet att de mest framgångsrika klubbarna är de med flest supportrar.
Jag vill gärna tro att vår personlighet speglar av sig i vårt val av fotbollslag. Är det så? Jag vet inte, men jag vill tro det. Kanske har det absolut ingenting med personlighet att göra. Kanske är det bara slumpen som styr vilket lag du väljer, eller vilket lag som väljer dig.
Jag vill dock tro att det säger någonting om dig som människa huruvida du väljer att hålla, till exempel Stoke eller om du väljer att hålla på Manchester United. Gud ska dock veta att detta är långt ifrån några fakta. Kanske är det snarare en sorts självuppfyllande profetia där din personlighet formas beroende på vilket lag du har valt efter att du har valt laget. Vi alla vet att ”pundarna” i Stockholm håller på Hammarby och att ”stekarna” håller på Djurgården, men håller de på Hammarby för att de är pundare eller blev de pundare för att de håller på Hammarby?
För min egen del har valet av Atlético Madrid gett mig och min persona ett litet, litet stänk av exklusivitet och exotism. Håller du på Liverpool eller Arsenal är det ingen som direkt höjer på ögonbrynen. Du är en i raden av många andra.
När jag presenterar mig som Atlético-supporter, däremot, så är det faktiskt annat. De flesta verkar tycka att det är ett charmigt lag. Det har länge varit ett ojämnt gäng som har haft stor potential men som sällan har lyckats utnyttja den. Ett lag som visserligen går ohyggligt bra för närvarande till undertecknads stora lycka men som genom åren ändå har haft en ganska klar stämpel som ”loserklubb”. Dessa lag blir oftast omtyckta, eller åtminstone accepterade, av utomstående.
Dessutom; i en tid där ”äkthet” har blivit mer och mer viktigt i samhället och där man romantiserar kring det förflutna där samhället i allmänhet och fotbollen i synnerhet var oförstörd är en Atlético-supporter på sätt och vis högt aktad. Man ska inte hålla på dem det går bra för, det gör redan alla andra. Stick ut, för katten. Det gör dig inte nödvändigtvis till en bättre person, men du är åtminstone mer unik. Nackdelen är att man lär ha färre människor i sin närhet att dela glädjen med.
Det skall också sägas att det hela egentligen bara gäller utländska fotbollssupportrar. I respektive länder är det devisen ”Support your local team” som gäller. Bor du i Newcastle, ja då håller du på Newcastle. Och inte är det något konstigt med det.
Filip och Fredrik pratade i ett avsnitt i deras briljanta Podcast om fenomenet ”män som håller på annorlunda fotbollslag”. Detta är alltså personer (nästan alltid män) som ryggar tillbaka från den, som de ser det, gråa massan genom att välja att gå en annan väg. Du kan inte hålla på Manchester United om du vill vara exklusiv. Välj Millwall istället. Det hela handlar om att markera sin särprägel som människa med valet av fotbollslag som verktyg.
De båda herrarna enades till slut som jag minns det om att fenomenet var ganska töntigt, och jag är till viss del beredd att hålla med. Trots det att jag på sätt och vis befinner mig i den grupp som de pekade ut.
Det mäktiga tifot från finalen i Bukarest
Atlético Madrid är en del av mig som jag aktar högt. Min lagtillhörighet betyder att jag har något någorlunda speciellt i en värld där de flesta andra, medvetet eller omedvetet, strävar efter att vara likadana. Det älskar jag.
Men som sagt: det gör mig inte på något sätt till en bättre människa. Det enda det gör är att det sorterar mig in i en speciell typ av människa.
Man är heller inte på något sätt usel för att man älskar Manchester United eller Milan. Det hela handlar om att vi människor är olika och jag gillar som sagt tanken på att vi Atlético-supportrar är på ett sätt och att exempelvis Barcelona-supportrar på ett annat. Det distingerar oss från varandra och supporterskapet handlar då plötsligt om mer än bara simpel fotboll.
Jag har nu levt med Atléti i drygt sju år och i lika många år har www.svenskafans.com levt i min internethistorik. Atléticoredaktionen har ömsat en hel del skinn genom åren men kvaliteten har aldrig svajat. Vad hade jag som icke spansktalande gjort utan era nyheter, matchrapporter och kommentarer under dessa år?
Efter att ha njutit av redaktionens nyhetsflöde under så lång tid har nu tiden kommit för mig att försöka dra mitt eget lilla strå till stacken genom att bli en del av den. Detta gör jag med glädje.
Allt gott.
