Atleti-blogg: Det hemliga målet
Diskussionerna trappas upp allt eftersom Atlético radar upp positiva resultat och ärkerivalen hamnat i ytterligare en kris, men i slutändan handlar allt ändå om två klubbar. Ingen av de är Atlético de Madrid. Inte ens när de ligger mittemellan de två giganterna. Det är precis så som tränarstaben vill ha det. Ligan är ett maraton med ett primärt mål (tredjeplatsen låter klubben växa i sin egen fart) och ett "hemligt" sekundärt sådant. Det är inget man vill avslöja när det återstår 28 km av ett maraton. För att vinna ett maratonlopp gäller det att lägga upp taktiken på rätt sätt, men därifrån måste man också göra det nödvändiga rycket. Att veta när man skall göra det där avgörande rycket är en del av magin med idrotten. Det finns ingen anledning att avslöja överraskningsmomentet för tidigt. Därför pratas det inte i det öppna om titlar från varken spelare eller ledare, men det viskas. Budbärare har alltid varit viktiga genom Atléticos historia. Under vissa perioder har de helt saknats och vid andra, som exempelvis idag finns det gott om sådana. Den tydligaste är förstås Diego Simeone. Därför har vi på Atlético-redaktionen också bestämt oss för att översätta hans presskonferenser så ordagrannt som möjligt.
Som en förespråkare för "ju mindre intervjuer, desto bättre" är det mesta som kommer ur argentinarens mun väl förberett. Mellan bokstäverna och meningarna döljer det sig ofta ett budskap. Det numera klassiska "si se cree y se trabaja, se puede" är något av en favorit i röd-vitrandiga kretsar. Det är enkelt, personligt och ändå extremt kollektivt. Det är lite så som exempelvis Diego Godín beskrev sig själv i samband med sin bokrelease i förra veckan. Mannen som "ville dö" när domaren blåste i pipan för full tid efter att Atlético bara fått 1-1 mot Málaga i näst sista omgången av 2013-2014 års upplaga av Primera División tog med sig den energin in till Camp Nou och nickade hem ligasegern inför ögonen på över 98,000. Föga förvånande var det just uruguyanen som kom närmast att bryta den europeiska "förbannelsen" som på ett eller annat sätt följt med genom Atléticos historia sedan Hans-Georg Schwarzenbecks mål i den 120:e minuten på Heyselstadion i Bryssel 1974, men det gick inte den där miserabla majkvällen 2014 heller.
"Jag är uruguyan och Atlético-spelare och jag tänker kriga för att vinna Champions League med Atlético" sade Godín samtidigt som han signerade sin självbiografi. Han vet varför han bestämde sig för att nobba Manchester Citys miljoner och alla förmåner som det för med sig ur ett mediatiskt perspektiv. Godín premierar kollektiva titlar framför nonsens som individuella priser i en kollektiv idrott.
Det första steget i att uppnå det hemliga målet blir att besegra spöket från Lissabon där en dröm raserades även om motståndet är ett annat. Kanske är det också därför som Simeone inte har beordrat Atléticos delegation att byta hotell inför mötet med Benfica på tisdagskvällen. Förberedelserna sker nämligen på Intercontinental som ligger i hjärtat av Lissabon och det är något som inte hör till vanligheterna. Den som kan sin Simeone vet att argentinaren är vidskeplig och att han byter hotell så fort laget åker på en förlust. Det hände efter en 3-0-förlust mot Athletic, det hände också mot Villarreal förra säsongen, mot Valencia kommer vi garanterat få se Atleti i ett annat hotell än det man besökte i samband med fjolårets 3-1-förlust och det har hänt när laget har åkt till A Coruña för match mot Depor. En sak är i varje fall säker: Simeone tror på sånt här, men viktigast av allt: Atlético har möjligheten att lägga Lissabon delvis bakom sig i kampen om sitt hemliga mål, ett mål som börjar med att vinna matchen för att sedemera presentera en kandidatur i april alternativt maj.. Ni vet, för att uppnå det där målet som råkade slinka ur Godíns mun..
