Club Atlético de Madrid 2014 - A till Ö

Redaktionen summerar 2014. Från A till Ö.

IR ATLETI - Om Michael Jordan någonsin bestämmer sig för att pensionera sitt legendariska varumärke "Air Jordan" så behöver inte Nike vände sig längre än till en annan samarbetspartner. Godín, Miranda, Giménez, Mario, Tiago, Raúl García, Saúl, Mandžukic och Raúl Jiménez står redo att flyga iväg när Koke och Gabi förbereder sina fasta situationer eller inlägg. Atlético har över 30 frisparks och hörnvarianter som de använder sig av och utvecklar genom det dagliga arbetet på Majadahondas träningsanläggning. Därför är det inte konstigt att man redan nu är uppe i över 20 mål på fasta situationer utan att ha en riktig frisparksskytt som kan skjuta rakt på mål. Samtidigt sitter Lasse Lagerbäck och pratar om hur låg procentsatsen är för mål på fasta situationer i Viasat-studion.

OMB - Diegos återkomst till Atlético var någonting som gav klubben tillfällig energi, som spoilerades kort därpå i och med Luis Aragónes bortgång. Även om det blev en ganska misslyckad sejour för brasilianaren så såg han till att bidra med ett viktigt mål i kvartsfinalen av UEFA Champions League mot Barcelona på Camp Nou. En riktig kanon i Pintos vänstra kryss. Cebolla har ju alltid bud på årets mål (när han väl gör mål så brukar det var riktigt snyggt, tyvärr sker det för sällan), men årets bomb i krysset är signerad den ojämne playmakern från Ribeirão Preto. Vi lägger dessutom på lite konkurrens.

AMPEÓNES - Atléticos första ligatitel på 18 säsonger bärgades i samband med en högdramatisk avslutning på Camp Nou. Det finns ingen titel som är lika meriterande som den som man tvingas slåss för i 38 ligaomgångar. Vägen dit var lång, hård och grunden hade satts med hjälp av ett hårt arbete under tre säsongers tid. Man gjorde det med en fyra gånger mindre budget än sina rivaler. Den andra titeln kom i Supercopa de España. Den här gången i ett dubbelmöte. Den här gången utan fyra av stöttepelarna då Thibaut Courtois, Filipe Luís, Diego Costa och David Villa lämnat klubben under sommaren. Det är värt att komma ihåg när vi ser tillbaka på året.

ERBI - Förra säsongens ligaderby på Vicente Calderón var i undertecknads ögon ett av de allra bästa och mest spännande som spelats på länge mellan Atlético och Real Madrid. Det var då som Mono Burgos gick till attack mot fjärdedomaren och om det inte hade varit för de 20-tal personerna som höll honom borta så hade den gode Mono antagligen suttit på någon anstalt idag. Samtidigt så var det en match där så mycket känslor svällade åt båda sidorna, innan, under och efter tillställningen. Diego Simeone låste in sig i omklädningsrummet med spelarna och tränarstaben i en hel timme efter slutsignalen för att lugna ned sig själv. Sedan gick han ut och sade: "Vi har visat att vi alltjämt är vid liv, även om vissa kommer irritera sig över det". Atlético hade då gått igenom en tung period i februari, men just under den här perioden hade media börjat pressa spelarna och Simeone med sin konstanta frågor om laget skulle orka hela vägen. Tröttheten som tagit över i månaden innan förväxlades med en massiv reaktion från spelare och ledare i kampen om ligatiteln.

TERNO - Diego Godín gjorde målet som bärgade ligasegern. Jag minns att jag avskärmade mig från allt och alla timmen innan matchen satte igång genom att gå till en skog med en surfplatta under armen. Sedan satte jag mig på en stor sten och såg dramatiken utspela sig på Camp Nous gräsmatta. Hela händelseförloppet som leder till hörnan som Atlético slutligen vinner ligan på har jag helt glömt bort. Allt jag minns var hur jag jämförde situationen som Atleti befann sig i med ett maratonlopp: "Vi kommer inte stupa på mållinjen. Världen får gärna gå under, men jag vet att vi inte tänker stupa på den där jävla mållinjen" intalade jag mig själv. Sedan frigjorde sig "Air Godín" från Barcelona-försvarets markering och nickade in 1-1. Glädjen från den där kullen mitt i skogen där jag befann mig ekade längs elledningarna ned till bostadsområdet ungefär 100 meter ner. Samtidigt springer Diego Simeone i Camp Nous katakomber och skriker följande till Godín. Eterno Godín.

INAL A FINAL - I 33 ligaomgångar hade den spanska pressen, anförda av Florentino Pérez lakejer frågat Diego Simeone om han inte skulle förändra sitt eviga mantra "partido a partido" till något mer modernt, något som inte var lika "uttjatat".. Ett par veckor innan bortamatchen mot Getafe som avgjordes i omgång 33 lovade Simeone att han skulle svara på ett annat vis när han blev tillfrågad om Atlético var titelkandidater. "Partido a partido" hade uppdaterats till "Final a final". Journalisterna i pressrummet mumlade sin uppgivenhet öppet.

IMÉNEZ - Förra säsongen gjorde José María Giménez en enda ligamatch i röd-vitrandigt och bidrog inte alls till lagets framgångar på planen. Uruguyanen visste att han hade kommit till en klubb där han hade chansen att lära sig från riktigt bra spelare på den positionen han själv ville åt. Istället för att gå ut i pressen och klaga på avsaknaden av speltid gjorde 19-åringen precis det som Diego Simeone och hans tränarstab ville. Giménez jobbade på hårt väldigt hårt dagligen, lärde sig av sina lagkamrater och växte på träningsplanen. Därför var det ingen överraskning att han gick in och gjorde så bra ifrån sig i VM-slutspelet när det stod klart att Diego Lugano inte kunde spela. Därför gick han in och plockade för sig när João Miranda gick sönder på landslagsuppdrag med Brasilien under hösten. Därför har Atlético 22-5 i målskillnad och alltjämt inte förlorat en enda match med Giménez på planen den här säsongen. Därför höjde Atlético-ledningen uruguyanens utköpsklausul från €24 miljoner till €40 miljoner efter sommarens VM-slutspel. Framtiden stavas José María Giménez.

UEVOS - "Quiero agredecer a las mamás de estos jugadores porque nacieron con unos huevos así de grande". Diego Simeone avslutar presskonferensen genom att tacka Atlético-spelarnas mödrar för att deras söner fötts med "cojones" efter att de röd-vitrandiga spelat ut Chelsea på Stamford Bridge i semifinalen och därmed tagit sig till finalen av UEFA Champions League för första gången på 40 år. Under våren 2014 visade Atlético prov på det här med "fútbol con huevos" flertalet gånger. Tre matcher representerar det här på bästa möjlga vis. Returmötet i Champions League mot Barcelona på Vicente Calderón där ramträffarna utlöste varandra i första halvlek. Andra halvlek mot Chelsea var en uppvisning i kollektivt anfallsspel. Den otroliga inledningen i andra halvlek mot Barcelona på Camp Nou i sista ligaomgången efter att man tappat såväl Diego Costa som Arda via skador var dock en personifiering av det här uttrycket. "Slagna? Vi? Full fart framåt. Vi ska vinna varenda boll, varenda centimeter på den här fotbollsplanen". Det var också det som gav Atlético klubbens första ligatitel på 18 år. "Fútbol con huevos."

DENTIFIKATION - Samtidigt som Diego Costa och Filipe Luís bestämde sig för betydligt mer lukrativa fortsättningar på sina respektive karriärer, gick Gabi, Koke, Godín och Juanfran den motsatta vägen. Alla fick nya kontrakt, men det var mindre än vad de hade kunnat få om de lämnade för spel på annat håll. Lagkaptenen fick till och med privilegiet att ge sin syn på vad han tyckte laget behövde under sommarens övergångsfönster samtidigt som Koke gjordes om till lagets stora frontfigur utåt. Juanfran sade nej till Wenger för gud vet vilken gång och Godín ville lämna för varken Bayern München eller Manchester City när de dök upp med sina respektive sedelbuntar. Att de identifierar sig med klubben är det inget snack om och det är sådant som vi Atlet-supportrar värderar högst av allt.

UBEL - Undertecknad hade själv svårt att välja, därför blir det tre olika jubelföreställningar från Diego Simeones sida. #1, #2 eller #3.

ROCK - Ni minns säkert den där ovissa kvällen i april när Atlético besegrade Getafe på Coliseum Alfonso Pérez. Krocken med stolpen. Den enorma ångest som infann sig hos den genomsnittliga Atlético-supportern. Den enda gången då man kände att han hellre hade halkat och missat öppet mål innan han möttes av stolpen. Efter målet var det ingen fokus på matchen längre. Alla höll andan. Hade han slagit sönder skenbenet eller vadbenet? Vad skulle hända med honom nu? En knapp halvtimme senare meddelade Atlético att han mådde bra och att det bara var ett otäckt, öppet sår. Inget mer. Känslomässig berg och dalbana.

UIS - Vid 06:15 den 1 februari 2014 gick den store Luis bort på Cemtro-kliniken i Madrid. Det var en mörk dag inom den röd-vitrandiga historien. Ingen trodde på det som hans familj meddelade, inte ens hans närmaste vänner. Luis hade varit sjuk under en längre tid, men det här med självömkan var inte hans grej. Därför bestämde han sig för att hålla sin sjukdom hemlig. Det kom som en chock för en hel fotbollsnation. Det var Luis som satte startskottet för Spaniens framgångar mellan 2006-2012. Han tog hem EM i Österrike/Schweiz med pressen emot sig. Han ordnade tre ligatitlar, sex Copa del Rey-segrar (tre som spelare, tre som tränare), en Supercopa de España, en Intercontinental-titel och uppflyttningen till Primera División med Atlético. Hyllningarna när Real Sociedad besökte Vicente Calderón dagen därpå var enormt känslofyllda. De fortsatte på San Siro, Stamford Bridge, Camp Nou, Lissabon, you name it. När Atlético vann ligan var han med och vakade över Thibaut Courtois mål. Han sprang in när spelarna behövde en paus i den värsta Barcelona-pressen. Han ställde sig ivägen, blockerade skott och såg slutligen till att hans Atleti blev ligamästare. Han gjorde det tillsammans med spelarna, tränarna och supportrarna. Tack för allt Luis. Ditt namn kommer ringa runt på Vicente Calderón i all evighet. Vila i frid.

ALMÖ - 2014 var året då Atlético även besökte Sverige. Därför var det inte någon överraskning att redaktionen mobiliserade och såg till att genomföra sin årliga (nåja..) träff i samband med mötet med skåningarna. Dagen innan hade vår gamla redaktionsmedlem (äsch, once a member, always a member) Joakim Jönsson mött upp mig vid Swedbank Stadion. Väl där gjorde vi den sedvanliga presskonferensen med El Cholo, träffade presschef Pepe Pasqués, en mycket trevlig Hugo Condés från Cadena SER och en vilsen MFF-funktionär som inte förstod att Antonio Alonso är vicepresident för Atletis komersiella avdelning: "Hello, you..your ID!!". Dagen därpå bar det förstås av mot Malmö igen. Väl där träffade vi Enrique Cerezo som uppenbarligen köpt en ny peruk till mötet med MFF. Sedan bar det av mot mot Youth League-matchen som Atleti slutligen vann. Sedan vidare mot en sportbar där minnen från föregående resor blev ett av de viktigaste samtalsämnena med stora delar av redaktionen. Slutligen bar det av mot matchen och om det inte hade varit för undertecknads bror så hade vi antagligen slutat på akuten både en och två gånger i samband med taxituren genom Malmö. Matchen vanns förstås av Atleti. På presskonferensen såg stackars Åge Hareide ut precis så där som Simeone vill att hans motståndare skall se ut efter en holmgång mot Atlético. Det var underbart att se så många Atleti-supportrar i Malmö. Nästa gång ser vi till att bli fler för den här gången kunde vi säkert ha blivit dubbelt så många röd-vitrandiga från Sverige.

ATTSVART - Efter förlusten mot Real Sociedad hade Atlético lagt ned ett stenhårt jobb på en reaktion efter landslagsuppehållet i november, men den här månaden kommer för alltid att förknippas med en incident som hände under månadens sista dag. Det brutala bråk som pågick i ungefär 10-15 minuter längs Manzanaresfloden kostade en människa livet och gjorde att en massiv polisutredning genomfördes. Det gjorde också att Atlético kastade ut Frente Atlético som peña och att kontrollerna, men också stämningen på arenorna bytte plats med varandra. Kontrollerna liknade polisgripanden, stämningen blev som på en kyrkogård. Det skapades divisioner mellan Frente Atlético, dess anhängare, det lösa folk som alltid brukar hänga i deras sektion utan att för den delen tillhöra de och den genomsnittlige Atlético-supportern där Villarreal-matchen blev kulmen på en väldigt negativ stämning.

VATION - När domare Mateu Lahóz blåst av tillställningen på Camp Nou och Atlético de Madrid stod som ligamästare för första gången på 18 år applåderade hemmasupportrarna de nykrönta ligasegrarna. Strax därpå började även "Atleeeti, Atleeeti" ljuda runtom den gigantiska arenan. Det är sånt här som man bara måste respektera publiken på Camp Nou för. Det är också den här typen av gester från motståndarsupportrarna som gör en ännu stoltare att bära de röd-vitrandiga färgerna så nära hjärtat.

ALABRA - "Sólo quiero decir una cosa. No es solamente una liga muchachos. No es solamente una liga mujeres. Es algo más importante qué estos chicos transmiten a ustedes. Sí se cree y se trabaja, se puede". Diego Simeone håller hov inför Atlético-supportrarna som färgat Madrids gator och framförallt omgivningen kring Neptuno röd-vitrandig. Med andra ord: om du tror på något och är beredd att jobba för att uppnå detta så är det möjligt.

¿UÉ? - Alessio Cerci kom, såg och lämnade. En magnifik fotbollsspelare, men när man kommer överviktig, matchotränad och ointresserad av att lyssna på vad som är bäst för laet samtidigt som man inte klarar av att genomföra den lättaste av Profe Ortegas övningar har man ingenting att göra i Atlético. Det är bara att önska honom all lycka i Milan. Där gör han garanterat mycket bättre ifrån sig. Kvalitéen finns där, det är det ingen tvekan om. Det gick så snabbt att man frågar sig vad det egentligen var som hände?

EVANCHA - Lissabon var två minuter från att bli historisk Atlético-mark, men sedan föll det hela ihop. Ibland upprepar sig historien, ibland vill det sig inte, men glöm aldrig bort att det alltid finns en ny chans ett halvår. Vägen dit må vara lång och svår och ibland måste man gå igenom en svår tid för att nå dit man vill, men glöm aldrig bort att det finns en möjlighet och det gäller att greppa den hårdare än någonsin. Har någon reserverat titeln "Revanschen i Berlin" ännu?

AN MAMÉS - Varje gång Atlético besöker San Mamés är stämningen elektrisk. Det är en forträfflig fotbollsarena. Den blir inte mindre förträfflig när Atlético lyckas stänga 2014 genom att besegra baskierna tre gånger i rad på deras hemmaborg. Det är nästan självklart att hemmalaget skall ta ledningen i alla sina hemmamatcher mot Atlético, men det har varit lika självklart för Diego Simeones manskap att vända 1-0-underläge till seger i slutändan. Man gjorde det i Copa del Rey när lagen drabbade samman i januari. Slutsiffrorna skrevs till 1-2. Man gjorde det dessutom i ligaspelet när Diego Costa gjorde en helt enorm insats. Man gick även segrande ur den sista ligamatchen innan jul och nyårsuppehållet med Antoine Griezmann som den stora segerorganisatören. Den sistnämnda kanske är den mest imponerande med tanke på att man klarade sig utan fyra startspelare, men det är förra årets ligamatch på San Mamés som imponerade mest på undertecknad. I samband med att Simeone höll sin presskonferens efter att ligasegern var bärgad klargjorde han nyckelmomentet för Atlético den säsongen: "Nyckelmomentet kom i Bilbao. Vi inledde den matchen med att ligga under och vände på det hela. Det gjorde att spelargruppen kunde gå vidare och det var facit på att vi kunde. Man kan vinna på olika vis och det har vi demonstrerat" sade Cholo. På fredagen innan matchen hade han bjudit in journalisten Irene Villa för att hon skulle berätta sin livshistoria. Hon förlorade båda sina ben vid ett bombattentat som ETA låg bakom i oktober 1991, men gav aldrig upp hoppet om ett normalt liv. Många av spelarna, rörda av hennes motivationstal gick ut och gav allt mot Athletic. San Mamés var ett viktigt steg mot titeln.

IFO - 2014 bjöd på några spektakulära tifon från Frente Atléticos (nej, de är inte bara neonazister) och klubbens sida. Året inleddes med "Aplasta Atleti" mot Barcelona. Fortsatte med en mosaik som täckte hela arenan när Madrid besökte Calderón i mars för ligaderbyt och under samma månad fick vi även se följande när Milan besökte hemmaborgen i UEFA Champions League. Undertecknads favorit var dock när Barcelona kom på besök för kvartsfinalen av turneringen där budskapet sällan varit tydligare.

LTRAHÅRD - När klubben skulle ersätta sin anfallsbesättning i sommar diskuterade man länge och väl vilken typ karaktär man ville ha för att han på snabbast möjliga vis skulle anpassa sig till det extremt hårda träningsschemat, men också lagets spelstil. Atlético-ledningen hade gjort upp med Chelsea om att ta in Romelu Lukaku på lån med potentiell köpoption innan Gil Marín bröt kontakten med engelsmännen. När klubben sedan presenterade informationen man plockat ihop om Lukaku för Diego Simeone slog argentinaren i bordet och sade "Nej!". Anledningen? Belgaren gillade utelivet lite för mycket. Svaret blev istället Mario Mandžukic. En riktig lagspelare som är beredd att sätta dit huvudet där andra inte ens skulle våga tänka tanken att befinna sig på. Han bärgade lagets första titel mot ärkerivalen och gjorde dessutom mål med bruten näsa mot Olympiakos. Efter näsoperationen tog han sig till Majadahondas träningsanläggning mot läkarnas inrådan för att träna. Han möttes av personalen som undrade vad han gjorde där. Svaret lät inte vänta på sig: "Ett fotbollsproffs kan inte vara inaktiv två dagar i rad. Är det du som har nyckeln till gymmet? Öppna nu". Mandžukic är inte någon glamorös spelare, men han ger alltid allt och är den sista spelaren att lämna en batalj. Om det är något som Atlético-supportern värdesätter så är det hårt arbete. Sen skadar det ju inte att han redan har gjort 14 mål så här långt.

ÅLDGÄSTNING - Atlético har spelat 29 tävlingsmatcher på Vicente Calderón under 2014. Facit är löjligt bra: 20 segrar, 7 oavgjorda och endast 2 förluster. Att Real Madrid vann mot ett skadedrabbat och till synes totalt omotiverat Atleti i Copa del Rey-returen var ingen större överraskning, speciellt då man ställde upp med reserverna i den matchen, men att den andra förlusten skulle komma mot Villarreal var desto mer oväntat. Nu är de visserligen ett mycket välspelande och bra lag, men att det skulle ske som det gjorde var en stor besvikelse. Med divisioner på läktarna, med ett felaktigt bortdömt mål och som sagt, mycket bra gäster så gick det inte vägen i den sista hemmamatchen i ligan innan jul och nyårsuppehållet. En riktig våldsgästning av Villarreal som till slut fick sin revansch för att Atleti skickat ned de i Segunda División. Trots det minns vi Atléticos skandalöst starka svit på hemmaplan under 2014 med stor glädje. Sällan har klubben varit bättre på hemmaplan än just under det gångna året.

HAT THE F...? - Så här kan man ju också distrahera en straffskytt, inte för att det behövdes i just Diego Costas fall så usel som han ändå är på att ta hand om straffar.

- I somras genomgick Atlético en förändring i spelartruppen som man inte har gjort på tre säsonger. Efter mycket om och men lämnade slutligen Diego Costa för spel i Chelsea, en operation orkestrerad av hans agent, blodsugaren Jorge Mendes och hans portugisiske vän José Mourinho. "Om de vinner mot oss på planen så ser vi till att ta deras spelare" blev "världens bästa tränares" svar på de egna problemen. Han gjorde exakt samma sak med Filipe Luís, men i det här fallet agerade "blodsugaren" bara mellanhand, men..det var inte slut där. Man tog även Thibaut Courtois, men det i sig är inget att snacka om, han tillhörde Chelsea redan då och skulle ju egentligen inte ha spelat pga. klausulen i hans lånekontrakt. Intressant nog kunde Atleti ge upp den option som de hade på Fernando Torres när han gick till Chelsea vintern 2011 och på så vis ge grönt ljus för Chelsea att värva honom i sista stund under det övergångsfönstret. Gil Marín blev förstås förbannad och sade upp kontakten med engelsmännen. När man förhandlade Torres återkomst till Atlético i förra veckan så gjorde man det via Milan utan att ta direktkontakt med Chelsea. London-klubben är förkryssat hos Atleti, förbjudet territorium.

RKESMÄSSIG - Cebolla Rodríguez må tjäna bra i Atlético och ta för lång tid på sig för att lämna klubben när han ändå har klargjort att det är hans önskan, men han är ett fullblodsproffs. Det är även därför som han är så omtyckt inom gruppen. Det här är någonting som han verkar ha överfört på sin uruguyanske lagkamrat José María Giménez. Ynglingen har nämligen en mycket bra inställning och suger åt sig som en svamp av kunskapen som hans lagkamrater, men framförallt Cebolla bjuder på, inte bara på, utan även utanför planen.

AMORA - Det blev sammanlagt 154 matcher, en ligatitel, en Copa del Rey-titel, en UEFA Europa League-seger och en UEFA Super Cup-vinst i Atlético-tröjan för Thibaut Courtois. Chansen att behålla belgaren ytterligare en säsong fanns där innan den där berömda klausulen ställde till det och José Mourinho insåg att han är en bättre målvakt än Petr Cech. Individuellt vann Courtois två raka "Zamora" som Primera Divisións bästa målvakt och Atlético-supportern kommer aldrig glömma de gånger han tvingades dyka upp med avgörande räddningar under de tre säsongerna som han tillbringade vid Manzanaresfloden. Hur var det nu igen, Simon (Mignolet)? Du var bättre än..vem då?

TERKOMST - När det stod klart att Diego Costa skulle lämna Atlético efter Champions League-finalen i Lissabon klargjorde Diego Simeone sin önskan för klubbledningen: "Hämta hem Fernando Torres". Han upprepade samma sak, gång efter annan under sommarens övergångsfönster. Övertalningsförsöken och argumenten under mötena med Miguel Ángel Gil Marín var precis som argentinarens "partido a partido"-mantra. Lika tjatigt, lika rakt. Han vägrade att ge sig. Gil Marín gjorde ett halvhjärtat försök att ta hem Torres, men han gick till Milan. Övergångsfönstret bommade igen. Simeone var frustrerad. September gick, oktober övergick i november. Gil Marín trodde att argentinaren hade glömt Torres, men det han inte. När november växlat över till december och det är dags för julklappsönskningar frågar Gil Mariín Cholo vad han vill ha inslaget i ett paket. Svaret är glasklart: "Jag vill ha hem Torres, ge mig Torres". I början av december har Simeone övertygat Gil Marín. Förhandlingarna inleds några veckor innan jul. Det börjar viskas om det hela. På julafton slår nyheten ned som en blixt från klarblå himmel. Fernando Torres är på väg hem. En knapp vecka senare är det ett faktum. Fernando Torres har kommit hem och ingen är gladare än Cholo. "Vi kan uträtta allt vi vill om vi ägnar oss åt det tillräckligt länge.". Det är uppenbart att Simeone tror på Helen Kellers ordspråk. Nu gäller det att få liv i pojken som är på jakt efter den förlorade glädjen.

NGLAVAKT - Den 28 maj hade Ángel Correa satt sig på planet som tog honom från Buenos Aires till Madrid. Han skulle föreviga sin dröm om spel i Europa. Vägen dit hade varit väldigt lång och hade tagit honom från Rosarios våldsbenägna gator till barrion Flores i de centrala delarna av den argentinska huvudstaden. Correa hade slagit igenom med dunder och brak i San Lorenzo vilket gjorde att Diego Simeone slutligen rekommenderade värvningen av den unge anfallaren. Det slutade dock inte där. I samband med läkarundersökningen upptäcker Atléticos läkare att argentinaren har en tumör i vänster hjärtkammare som blev tvungen att avlägsnas omgående. Drömmen hade förvandlats till en mardröm. Under de sex kommande månaderna ställdes "Correita" inför sitt livs match. Kampen för att ta sig tillbaka till fotbollsplanerna har gått via New York, Buenos Aires, Rosario och Madrid. Den har varit lång, mödosam och påfrestande, men under hösten började han göra framsteg igen. Först tränade han med boll, sedan började han sakta, men säkert klara alla fystester som försäkrade om att han skulle vara i optimal form någon gång i framtiden och i slutet av november så hade han slutligen nått det första målet. Den stora premien blev att han kallades till Argentinas U20-landslag. Nu är det bara att önska honom all lycka i framtiden. Årets stora vinnare heter Ángel Correa. Han vann den viktigaste kampen av de alla.

NSKEMÅL - Förra året önskade undertecknad att alla röd-vitrandiga skulle få uppleva Lissabon eller att vi skulle få se en repris på det som hände den 25 maj 1996. Hade man bara preciserat sig litegrann så hade "upplevelsen i Lissabon" varat i längre än 93 minuter. Därför fortsätter vi på samma inslagna väg, men den här gången önskar vi att få uppleva Berlin, Olympiastadion och segerns sötma i den tyska huvudstaden. Glöm inte att boka era biljetter till den 6 juni 2015, det gör i varje fall inte jag..

I år har Atlético-redaktionen fått ett fint tillskott i form av Filip, något som vi är enormt tacksamma för. Ju fler vi är, desto bättre. I har vi på redaktionen som vanligt bidragit under året, på ett eller annat sätt. Å Akshays, Alex, Antons, Jockes, Linus, Niclas, Patrik x2, Viktors, Sebs och Zorans vägnar vill vi på Atlético-redaktionen önska er ett gott nytt år. Förhoppningsvis ses vi på någon av våra resor ner till templet som går under namnet Vicente Calderón. ¡Aupa Atleti!