Dokument Niva: En storstjärna utom kontroll

De flesta superstjärnor tycks ha fötts för att spela fotboll. Diego Costa föddes för att hanka sig fram på ströjobb, dricka öl och spela kort. Men ibland tar livet andra vägar än de förutspådda – och ibland toppas fortfarande den spanska skytteligan av en fullständigt osannolik målmaskin.

För varje år som går blir fotbollsfabriken mer effektiv.
Tempot höjs vid det löpande bandet, formarna blir alltmer utmejslade och produktionen ställs in på ett fåtal olika modeller.
Tusentals fotbollsandroider spottas ut inför varje ny säsong. De ser ungefär likadana ut, fungerar på nästan exakt samma sätt.
En gång i tiden gick de in genom fabriksportarna som små pojkar med stor bollbegåvning. Sedan gick sisådär tio år. Deras defekter målades över, deras egenheter slipades bort och deras tankemönster programmerades om så att de enbart skulle kretsa kring fotbollsplanen.
Det sägs att det måste vara på det här sättet. Det anses vara nödvändigt.
Hösten 2013 är den internationella toppfotbollen en mångmiljardindustri som ställer enorma krav på sina centralfigurer. Ska de kunna prestera enligt riktlinjerna måste de vara perfekt inställda både fysiskt och mentalt, finkalibrerade med smått maskinell precision.
Om de inte heter Diego Costa, förstås.

----

I Brasilien är det vanligt att söner ärver både sitt fotbollsintresse och sitt förhållningssätt till sporten från sina fäder. Diego Costas pappa hade själv varit en fotbollens man, men aldrig på det där karriärsdrivet ambitiösa sättet.
Han pallade helt enkelt inte.
Trots att han var en talangfull spelare var han inte beredd att göra de uppoffringar som krävdes. Han ville inte försaka sina tonår. Han ville inte flytta från sin lilla hemstad för att försöka slå sig fram i någon av proffsklubbarnas överfulla ungdomsakademier.
I stället slog han sig tidigt till ro, skaffade sig ett enkelt butiksjobb och lät åren passera. Livet i avlägsna Lagarto var kanske småskaligt, men José Dias Costa trivdes med det.
En kopp kaffe och en cigarrett på morgonen, en öl och en tupplur efter lunch, ett parti kort framåt eftermiddagen. Det räckte så.
När sönerna kom fick de visserligen namn efter berömda fotbollsspelare, men de gav inte intryck av att ha några större ambitoner än sin pappa.
Storebrorsan Jair var kvarterets stjärna, hade för vana att frivilligt avbryta spontanmatcherna så fort han slagit en tunnel eller lyckats med en ny dribbling. Lillebror Diego hade en annan sorts temperament – en smått psykotiskt vinnarvilja – men samma grundinställning.

Fotbollen – ett tidsfördriv

Så fort gautmatcherna var över och hans lag hade vunnit så lutade han sig också tillbaka på någon veranda, öppnade en läsk och spanade på tjejer.
Fotbollen var ett roligt och fängslande tidsfördriv, men inget som Diego Costa hade någon avsikt att lägga vare sig tid eller energi på. När han kom upp i de mellersta tonåren började han känna att det var dags att ta tag i sitt liv, men både drivkrafterna och målen var rätt jordnära.
– Ibland hade jag inte råd att bjuda på maten då jag hade bjudit ut en flicka på middag. Jag skämdes för det, så jag började arbeta tidigt. Jag åkte ner till den paraguayanska gränsen för att hämta upp piratkopierat gods som sedan skulle säljas i köpcentret. Någon fotboll ville jag inte spela. Jag ville bara tjäna ihop tillräckligt med fickpengar för att göra mina grejer.

----

Som 16-åring hade Diego Costa aldrig haft minsta kontakt med någon proffsklubb, aldrig sprungit på en riktig gräsplan. Han hade knappt ens spelat organiserad fotboll, och hade ingen som helst avsikt att börja.
Han hade satt några famlande fötter i det vardagliga vuxenlivet, och tänkte fortsätta klättra upp för rimlighetens stege. Han var nöjd med utsikten så som den såg ut hemma i Lagarto.
Familjen innehöll dock även en farbror med en annan sorts visioner. Han hade själv flyttat till São Paulo för att göra karriär, och när han var hemma på semester såg han något i de där vildvuxna gatumatcherna som ingen annan sett.
Så länge bollarna rullade visade Diego Costa upp en vinstinriktad hänsynslöshet som vare sig han själv eller någon av hans motståndare kunde tygla. Hans farbror kände sig övertygad om att den skulle gå att överföra till ett större sammanhang, att den skulle fungera även bland mer välskolade bollbegåvningar.
Samtal ringdes. Kontakter utnyttjades. Diego Costa erbjöds att provspela med en klubb i São Paulo-regionens fjärdedivision.
Han vägrade.
– Jag ville jobba i stället. Att bli fotbollsspelare kändes ouppnåeligt för mig, omöjligt. Jag visste ju att det fanns tiotusentals pojkar som hade tillbringat sina pojkår i proffsklubbarnas akademier. Det var fullständigt orealistiskt att jag skulle kunna ta mig förbi dem.
Till slut blev Diego Costa övertygad av de argument som bet bäst på honom vid den här tiden. Hans farbror erbjöd honom helt enkelt pengar för att genomföra provspelet.
Det visade sig vara väl investerade slantar.
Diego Costa dundrade in i fotbollsvärlden med ett förhållningssätt som var en bristvara och en spelstil som var smått unik. Fler än hans farbror uppskattade hans otyglade kompromisslöshet.
I rasande takt ledde det ena till både det sjätte och det sjunde. Mindre än tre år efter sin första riktiga träning knallade Diego Costa in i Atlético Madrids omklädningsrum, där han plötsligt stod öga-mot-öga med Diego Forlán och Sergio Agüero.
Han var inköpt för att både komplettera dem och konkurrera med dem.
– Då slog det mig verkligen... De var två av världens bästa anfallare – jag hade aldrig ens spelat riktig juniorfotboll. För ett ögonblick kändes det som att jag var ute på det öppna havet utan att ha lärt mig simma.

----

Att låta Diego Costa spela toppfotboll var som att släppa lös en hund som inte hustränats i en exklusiv porslinsbutik.
Han spelade på det enda sätt han kände till – gatans sätt – och det uppskattades inte alltid i fotbollens finaste salonger. Oskrivna regler respekterades inte. Saker gick sönder. Dyrgripar blev kantstötta.

– I min fotbollsskola fanns varken lärare eller domare. Jag hade aldrig någonsin fått en frispark. Om någon sparkade dig var det enda du kunde göra att sparka tillbaka. Jag växte upp med killar som armbågade varandra i ansiktet, och jag trodde att det var det normala.

Diego Costa demonstrerade omedelbart hela sitt batteri av tjuvsmällar, trashtalk och regeltänjningar. Problemet var bara att elitvarianten av fotboll kryllade av både domare, repriskameror och snarstuckna motståndare.
På nolltid erövrade Diego Costa den inofficiella titeln som spansk fotbolls mest avskydde spelare. Under några få år i den europeiska fotbollen har han hittills samlat ihop 72 gula och 8 röda kort.

– Jag hade en helt annan attityd än alla andra. Jag kunde inte kontrollera mig själv, utan var van att se en fotbollsmatch som ett slagsmål där det gällde att döda eller dödas. Jag hade ingen respekt för mina motståndare, utan förolämpade dem konstant.

”Jag hade dödat honom”

Otaliga spelare har blivit varnade eller utvisade efter att ha genomfört mer eller mindre klumpiga hämndaktioner på Diego Costa. Geoffrey Kondogbia har anklagat honom för rasism. Sergio Ramos har spottat på honom. Antonio Amaya i Real Betis också.
Den sistnämnde hade sina speciella skäl. Efter att han hade bjudit på ett gratismål häcklades han av Diego Costa, som följde efter mittbacken genom spelargången och vrålade: ”Tack för målet”.
– Om inte mina lagkamrater hade hållit tillbaka mig hade jag dödat honom. Det visade vilken sorts människa Diego Costa är. Han saknar både hjärta och skam.
När Cristiano Ronaldo var yngre hade han också problem med humöret och impulskontrollen. Han ska ha kastat både en stol mot en lärare och en yoghurt mot en tränare.
Det ordnade sig ändå. Ronaldo tillhörde Sporting från Lissabon – en av fotbollens allra främsta förädlingsfabriker – och innan han ens hade blivit tonåring hade de försett honom med både specialanpassad pedagogik och barnpsykologer.

Hamnade i trubbel

De visste att Cristiano Ronaldo var förutbestämd att bli världsstjärna och hjälpte honom längs vägen. Diego Costa fick klara sig själv.
– Jag hamnade i trubbel hela tiden och blev ofta avstängd, och till slut kom jag till en punkt då jag insåg att det inte var domarnas eller motståndarnas fel. Det var mitt eget. Det var dags att lära sig en läxa, att förbättras. Jag vill inte bli ihågkommen som en bra spelare med dåligt huvud.
Sedan Diego Costa bestämde sig för att prioritera målskyttet före provokationerna har hans utvecklingskurva varit sensationell. Han kanske inte har en lika komplett fotbollsutbildning som sina konkurrenter, men han spelar å andra sidan med en oberäknelig okuvlighet som tycks ha coachats ur andra anfallare.
Diego Costa har något som andra saknar.
Just nu utkämpar de spanska och brasilianska landslagen en dragkamp om honom, och såhär långt in på säsongen har hans form gjort så att Atlético Madrid inte ens längtar efter Falcão.
När det nu är dags för huvudstadsderby är det de rödvita som går in i det som fullpoängare, snarare än Real Madrid. Det är Diego Costa som toppar skytteligan, inte Cristiano Ronaldo.
– Alla säger att Atlético Madrid inte kan vinna ligan, men... Konstigare saker har hänt. Sommaren 2004 satt jag hemma och såg Cristiano Ronaldo spela EM-final på hemmaplan med Portugal. Då hade jag inte ens gjort en ordentlig fotbollsträning. Nu står vi mot varandra på samma plan.

Källor: Diario Lagartense, El País, Terra, BBC Brasil, Globo Esporte, La Sexta, As, Marca, MC News, SporTV.

Texten har publicerat efter godkännande av författaren.