Barçabloggen: Barça anno 18/19
Marcus funderar kring det "nya" Barça. Mönster, rollfördelningar och mycket mer.
Senast jag skrev av mig var det inför ligastarten och vad jag förväntade mig från säsongen som var i vardande. Nu, exakt två matcher in på densamma, finns det saker att analysera och ta en titt på. Slutsatser är svåra att dra, åtminstone till fullo, men mönster syns.
Både Deportivo Alavés och Real Valladolid avfärdades med relativ enkelhet, även om matchen mot de sistnämnda snarare var parodi på fotboll och ingenting annat. Hursomhelst, Valverde har i båda dessa matcher valt att ställa upp i ett 4-3-3 system istället för hans från fjolårssäsongen så vanliga 4-4-2. Många är vi som är glada för det, inte nödvändigtvis för att det ligger i Barças ”DNA” som många gillar att påpeka utan snarare på grund av den simpla anledning att det är den mest passande formationen för det urval av spelare som laget innehar. Elvan har till 10/11-delar varit likadana i båda matcherna, enda bytet som gjordes till match två var Coutinho in och Semedo ut. Detta ledde till Sergi Roberto ner på högerbacken. På pappret såg det då ut som följer:
Ter Stegen
Sergi Piqué Umtiti Alba
Rakitic Busquets Coutinho
Messi Suárez Dembélé
Även om det nu bara gått just två matcher så finns det, som tidigare nämnt, mönster att titta på.
En av de stora frågorna inför säsongen var på vilket sätt och på vilken position Valverde skulle använda Coutinho. Baserat på inledningen kan vi konstatera att den gode Ernesto vill ge Cou chansen centralt. Inhoppet mot Alavés var även det på innermittfältet. Coutinho är i grund och botten en väldigt offensiv spelare, och det märks. Risken han spelar med, även som central mittfältare, är hög vilket inte alltid rimmar särskilt bra med positionen Valverde nu testar han i. Det fungerar mot lag som ligger väldigt lågt (som Alavés och Valladolid gjort) men bristerna har varit synliga emellanåt.
- Brassen har ännu inte förmågan att värdera i vilka lägen han bör riskera mindre och i vilka lägen han bör riskera mer, något som till exempel en viss Andrés Iniesta var fantastisk på. Hög risk = större chans för motståndarna att vinna boll och ställa om. Exakt det hände i matchen mot Valladolid (katastrofala förutsättningar, jag vet).
- I defensiva omställningar har han mycket att lära, rätt position vid rätt lägen är A och O för att hinna hem på rätt sida. Några steg för högt upp och det tar en, två och tre extra sekunder att komma hem.
Oavsett hur skeptisk detta må låta så är jag positiv till Coutinhos chanser att lyckas som just central fältare i Barcelona, han har rätt egenskaper. Det gäller ”bara” att använda dem rätt, om Valverde fortsätter ge han regelbunden speltid på samma position är jag säker på att det är en annan Coutinho vi ser efter jul.
Min största oro är inte Coutinho, utan snarare hur Valverde valt använda de 11 spelare han ställt ut på planen. Dembélé, Coutinho och Messi (den offensiva trean bakom Suárez) är alla spelare som gillar att leta ytor centralt där två av dem (Coutinho och Messi) till och med kräver det. Med Alba som forsar fram längs vänsterkanten har Dembélé beordrats att ta en klassisk inner-position vilket betyder att han opererar i korridoren mellan planens ytterzon och centrala del, exakt samma position som Coutinho vill hota i. På detta kommer Messi (på pappret ytter men i praktiken fri) och gör exakt som han vill, som sig bör då allt han rör mer eller mindre blir till guld. Denna röra leder till överbelastning centralt offensivt samt ytterzoner som blir extremt sårbara för kontringar. Detta måste Valverde ta tag i, vilket enligt mig inte kan sluta på något annat sätt än att han offrar en offensiv roll/spelare. Förslagsvis att Alba blir ombedd att hålla igen framåt vilket gör att Dembélé blir den som ska hålla bredd i etablerat anfallsspel samtidigt som Messi och Coutinho huserar i varsin innerkorridor. Nackdelen blir då naturligtvis att Alba, en av Barças absolut farligaste offensiva hot under fjolårssäsongen till viss del blir den som offras. Långt ifrån optimalt.
På många sätt blir denna säsong än mer testande och krävande för Valverde då valmöjligheterna är så extremt många fler än under fjolåret då han mer eller mindre inte hade något annat val än att köra samma elva och samma rollfördelning på spelare vecka ut och vecka in. Ett stabilt (med vissa uppenbara undantag) men förutsägbart lag.
Förväntningarna nu är annorlunda, det räcker inte med förutsägbar stabilitet längre. De allra flesta kräver mer. Kan Ernesto Valverde klara det? Det återstår att se…
