Barçabloggen: Frälsaren Frenkie, bristande entusiasm och frågetecknet Rafinha.
Säsongens första blogg är här och diskuterar det unika med Frenkie de Jong, vad som bör ske med Rafinha och varför entusiasmen kring Barça anno 19/20 är... sisådär.
Ny säsong, förbättrad trupp men samma gamla man vid rodret. Säsongens första blogginlägg kommer jag inte ägna åt att ventilera min misstro och uppgivelse gentemot Ernesto Valverde, det har jag och andra med mig pratat om tillräckligt, men jag tänker i alla fall konstatera att man känt större entusiasm över en Barcelonaupplaga än den vi ser nu. Detta trots att truppen är en av de bästa någonsin.
Den känslan ändrades inte heller efter premiärhelgens högst mediokra insats mot Athletic Bilbao (som dock gjorde det riktigt bra och jag personligen tror stenhårt på denna säsong) där hemmalaget inte släppte till en målchans förutom när de själva, via Unai López, frispelade Luis Suárez.
Men för sjuttioelfte gången, det är såhär det kommer se ut om inte individuell briljans (läs: Messi) löser det. Så jag kommer inte älta det längre utan bara kort konstatera att Valverde inte kommer sätta något vägvinnande spel. Punkt.
*****
Rafinha är ett evigt frågetecken, om än ett väldigt spännande sådant.
Varje sommar och varje försäsong är jag fullkomligt övertygad om att ”Detta är året, nu händer det!”, men så kommer en långtidsskada och allt börjar om på ruta ett igen. Denna sommar var inget undantag utan Rafinha har som vanligt i juli-augusti tagit för sig, spelat bra och kanske varit Barcelonas bästa spelare. Prestationerna lovar så mycket mer än det vi totalt sett fått se, och kanske, kanske, händer det nu. Frågan är bara, var? Min fast beslutsamma åsikt är at en frisk Rafinha är en jättetillgång (vilket vi såg i premiären) som truppspelare i Barcelona på grund av hans flexibilitet och höga kvalité. Problemet är att han sällan är frisk, och när han nu i detta skede av sin karriär är det så ska han vara i en klubb där han får starta.
Rafinha är trots allt 26 år nu men har fortfarande knappt spelat fotboll regelbundet någon gång. De två säsongerna under sin karriär han faktiskt har spelat regelbundet, 13/14 på lån i Celta Vigo och våren 2018 på lån i Inter, har han gjort det bra. Framförallt tiden i Celta var särskilt lyckad då han fick pris som hela ligans största genombrott framför namn som Saúl och den då mycket upphaussade Jesé.
Med ett år kvar på kontraktet är brassens framtid oviss. Valencia har dragit i honom hela sommaren men på grund av en kaotisk situation i klubben med många olika viljor har en affär dröjt. Än finns dock chanser för allt att gå i lås och frågan är om inte det vore det bästa för hans karriär, med nuvarande anfallsuppsättning i Barça är chanserna till speltid minst sagt små. Och inte blir det bättre om en viss Neymar ansluter.
*****
Jag borde egentligen ägnat hela inlägget åt Frenkie de Jong, det hade han förtjänat, för maken till spännande värvning har jag knappt upplevt under min tid som Barcelonasupporter. Och det är egentligen svårt att sätta fingret på varför.
Spelare av de Jongs kaliber har klubben värvat genom alla tider, det handlar inte bara om det. Det är något mer. Kanske är det att han kommer under en tid som Barça på något sätt upplever en identitetskris, det vi och alla andra vant oss vid ända sedan Cruyffs dagar är idag inte lika synligt och påtagligt, om det ens existerar. Därför blir Frenkie de Jongs övergång extra speciell, just på grund av vad han är för mittfältare och från vilken fotboll han kommer. Han är ”frälsaren” som ska återinföra tiki-takan.
Bara inte förväntningarna är för höga.
