Barçabloggen: Räcker detta, Valverde?
Trots en tveksam säsongsinledning är Barcelona i topp både i ligan och Champions League gruppen, men räcker det i långa loppet?
Det var nu cirka en månad sen jag skrev av mig om läget i Barcelona senast, tre dagar efter Messis skada mot Sevilla för att vara precis. Det går att argumentera för att mycket hunnit ske sen dess men samtidigt är känslan att Barça står och stampar i samma gamla Valverde-spår som då. För även om det funnits prestationer som varit riktigt bra (El Clásico) så har det funnits några riktiga plattfall och mediokra tillställningar. Och det är där jag landar, att trots en spelartrupp som borde kunna lyfta högre än alla lag i Europa både spelmässigt och resultatmässigt så flyger inte det här laget. Det är snarare en frustration kring något som har potential att lyfta men där mannen vid sidlinjen varken vågar eller är kapabel till att släppa på tyglarna. Och kanske är det bra, ändå? Just nu i alla fall. För hur mycket vi än vill ha ett flytande possessionspel med platsbyten mellan spelare och hög effektiv press, för det är fullt möjligt med denna trupp, så är det bra mycket bättre att Valverde inser sina begränsningar och stramar åt, likt fjolårssäsongen. Fjolårssäsongen var en startsträcka där stabilitet prioriterades före offensiv kreativitet för att till denna säsong få saker och ting att lossna även framåt, men när Valverdes version av 4-3-3 implementerades kom också den sämsta starten defensivt på 44 år.
Jag skrev redan tidigare under hösten hur jag tyckte Valverde skulle gå back to basic men jag fick någorlunda svar på tal efter några bättre prestationer i och med Arthurs intåg i laget. Och visst skapades fler chanser (vissa matcher åtminstone) men defensiven var alltjämt lidande, och det har varit samma mönster under hela säsongen. Det är fakta. Att Valverde själv insett att gällande situation i klubben inte håller var för mig tydligt när han ställde upp med sitt sedvanliga 4-4-2, diamantformationen med boll, mot Atlético Madrid efter debaclet mot Real Betis. Då var det fyra centrala mittfältare med Messi och Suárez längst fram. Sedan vreds diamanten tillbaka till en 4-3-3 mot PSV och Villarreal men med tanke på skadeläget på mittfältet var det inte oväntat, dessutom såg båda prestationerna sisådär ut vilket gör att jag tror vi kommer få samma formation allt oftare i framtiden.
Totalt under denna 4-3-3 präglade säsong har Barcelona släppt in 24 mål på 19 matcher (Copa del Rey exkluderat) vilket innefattar 1.3 bakåt per match. Under förra, den 4-4-2 präglade, säsongen släppte laget in 39 mål på totalt 48 matcher (Copa del Rey exkluderat) vilket innefattar 0.8 mål per match. Alltså en differens på 0.5 mål per match vilket blir en hel del över en hel säsong. Tittar vi snabbt på målsnittet i offensiv riktning ser vi en klart lägre differens. Barcelona har denna säsong gjort 50 mål på 19 matcher vilket ger ett snitt på 2.6 mål per match, detta att jämföra med fjolårssäsongen där det gjordes 116 mål på 48 matcher och ett snitt på 2.4 mål per match. Jag vet vilket jag väljer…
Sen ska vi alla koma ihåg att fotboll är bra mycket mer komplext än siffror på ett papper och var spelarna har sina utgångspositioner, men det är samtidigt en nödvändig och viktig beståndsdel i att förstå var saker och ting går fel. Systemskiftet är naturligtvis inte hela förklaringen men en del ut av den. Och visst, Barcelona leder ligan men det är ingen imponerande resultatrad det stoltseras med och det är snarare de andra lagens oförmåga som gör att tabellen ser ut som den gör. I detta tempo blir det knappast en titelrik säsong.
*****
Att en nyuppflyttad spelare både får minuter och gör mål är inget vi varit bortskämda de senaste åren så därför betyder det extra mycket när det väl sker. Carles Aleñas 2-0 mål mot Villarreal i helgen var förhoppningsvis startskottet på en talang som får spela med allt jämnare mellanrum, både för hans egen och Barcelonas skull. För faktum är att han kan tillföra detta lag en hel del redan nu. Så bra är han. Om Valverde väljer att, som jag spekulerade i tidigare, ställa upp med sin mittfältsdiamant allt oftare så finns det en lucka att fylla. Busquets är självskriven och Arthurs spelstil är unik, dessa två bör starta så ofta som möjligt. Övriga två platser skulle kunna fyllas av Rakitic och Vidal men där vore det också spännande och se hur just Aleña skulle fungera. Ponera ett mittfält där Busquets är den djupt liggande mittfältaren med Arthur som kan hålla i bollen och slitvargen men den alltjämnt spelskickliga Vidal framför honom. Sedan Carles Aleña som ”ettan” med uppgift att riva hål i motståndarförsvaret och löpa förbi motståndarens backlinje. Likt Paulinho förra året men mer spelskicklig.
*****
Två spelare som ofta får utstå mycket kritik är Ousmane Dembélé och Gerard Piqué men faktum är att dessa herrar förtjänar kredd för sitt spela på slutet. Dembélé som spelar sin bästa fotboll på länge trots diverse skriverier och bänkningar. Om han tidigare sett ut att ta detta på fel sätt känns han nu fullt fokuserad på rätt saker. Faktum är att fransmannen räddat många matcher åt klubben med avgörande mål och aktioner, något som är mycket viktigt för framtiden.
Även Piqué, som faktiskt var fullständigt bedrövlig stora delar av de första två månaderna på säsongen, har steppat upp rejält. I Umtitis frånvaro har han återigen visat sin klass och när resten av laget många gånger sett loja och osynkade ut har katalanen stått stadigt på sin mittbacksplats. Fortsätter han så finns det ingen anledningen att vara orolig för hans eventuella privata utsvävningar.