Barçabloggen: Transfersnack och djupdykningar
Bloggen är tillbaka och denna gång djupdyker vi i Arturo Vidals betydelse för laget samt snuddar vid lite eventuella transfers.
Munir lämnade strax efter juluppehållet besked om att han inte hade för avsikt att förlänga sitt utgående kontrakt med klubben i sommar och vips så drog en till synes intensiv strikerjakt igång. Huruvida en spelare som skrapat ihop 403 minuter, varav 180 av dem kom i dubbelmötet mot Cultural Leonesa från tredjedivisionen, på ett halvår behöver ersättas går att ifrågasätta men det är uppenbarligen vad klubbledningen vill(e). Ett antal namn, de flesta häpnadsväckande svala, har nämnts där Nigerianen Odion Ighalo får anses vara det mest obskyra och oklara. Processen kom dock inte mycket längre än så för oss som spänt (nåja) följt jakten på Munirs ersättare, så sent som igår kväll kom den Barcelona-baserade journalisten Gerard Romero nämligen med rapporter om att två namn, Alvaro Morata och Lucas Perez, fortfarande var aktuella för att sedan vid midnatt avslöja att båda nobbats av transferkommitén.
Lika bra var nog det för jag ställer mig mycket tveksam till att 1.) Barça ens behöver någon Munir-ersättare eller 2.) om någon av de nämnda namnen är tillräckligt kvalificerade för att tillföra laget något matnyttigt. Christian Stuani var undantaget som bekräftade regeln, Uruguayanen är nämligen oerhört underskattad och har under de två senaste säsongerna varit fullkomligt briljant i Girona. 33 mål på 50 matcher och ett snitt på 0.72 mål per match talar för sig själv. Stuani blev dock ryktesvis aldrig 100% aktuell då Barcelona inte var villiga att aktivera utköpsklausulen på 15 miljoner euro då de strikt vill hämta in någon på lån.
’Operation No.9’ må vara död för tillfället men mittfältsryktena är ju det motsatta. Adrien Rabiot och Frenkie de Jong har vart på tapeten sedan i somras om inte längre därtill, men det är nu allt ska avgöras. Rabiot eller de Jong? Rabiot och de Jong? Ingen alls? Oklart är bara förnamnet men det råder i alla fall inga tvivel om att telefonlinjerna mellan Paris och Barcelona går varma och kommer så fortsätta göra månaden ut.
Om valet enbart står mellan fotbollspelarna Rabiot och fotbollsspelaren de Jong tror jag de flestas val är givet, åtminstone 75% hade svarat den sistnämnda. Rabiot är på inga sätt en dålig spelare, motsatsen till och med, men talangen, mångsidigheten och det unika sett till Barcelonas nuvarande trupp som de Jong sitter inne på är svårslaget. Medan Rabiot är en profil mer lik Rakitic och Vidal (fysiska och kraftfulla mittfältare), även om han är en något bättre bolltransportör, så skulle de Jong addera något nytt. Teknik, linjebrytande passningsspel och en rakt igenom progressiv spelare. Han är dessutom två år yngre och har ingen bakgrund av att vara något strulig att ha och göra med, som en viss Adrien.
*****
Ni minns debaclet mot Real Betis, va? Eller uppvisningen i possession-baserad fotboll om ni så vill. 4-3 till Andaluserna blev det i alla fall och Barça hade där med släppt in 18 mål på 12 ligamatcher och ”bara” vunnit sju, klubbens sämsta notering sedan 40-talet. Sen då? Jo, Barcelona har på de sju efterföljande matcherna släppt in endast två mål och vunnit sex. Poängtappet kom borta mot Atletico Madrid.
Den gemensamma nämnaren här heter Arturo Vidal. Vidal har sedan förlusten mot Betis startat alla matcher utom en, detta att jämföra med hans blott två starter fram till Betis-matchen. Valverde tog där och då ett beslut om att det han och laget presterat inte hade varit av tillräckligt hög nivå och stramade därmed åt ramarna för att på något sätt hitta strukturerna och tryggheten från fjolårssäsongen. Arthurs skada blev någon form av ”blessing in disguise” för Ernesto som utan kritik utifrån (och inifrån) kunde ställa upp med ett mittfält bestående av hans vanliga duo Rakitic och Busquets men nu ackompanjerad av den betydligt mer intensiva och hårt arbetande Vidal istället för Arthur eller Coutinho som vi fram tills dess sett. Jag vill dock vara noga med att påpeka att Arthur varit strålande, ingen skugga ska falla över hans debutsäsong som utan tvekan varit över förväntan. Men där och då tjänade Valverde och Barcelona mer på att hitta ”the basics” snarare än att göra något de ändå inte tjänade på resultatmässigt.
När vi nu summerar dessa sju ligamatcher kan vi se en klar förbättring på de defensiva siffrorna, både de synliga och underliggande.
Fram tills Betis: 7-3-2. 34-18. 2.83 gjorda per match, 1.5 insläppta p/m.
Efter Betis: 6-1-0. 16-2. 2.7 gjorda p/m, 0.28 insläppta p/m.
Återigen, urvalet är litet så en ordentlig utvärdering bör göras vid säsongens slut men skillnaden är tydlig, speciellt defensivt. Om vi också kollar på ’expected goals’ (xG) och ’expected goals against’ (xGA) så blir skillnaden än tydligare och förmodligen någon form av reflektion av vad vi kan förvänta oss vid en liknande utvärdering i slutet av säsongen.
Fram tills Betis: 2.58 xG p/m, 1.45 xGA.
Efter Betis: 1.9 xG p/m, 0.75 xGA p/m.
Här kan vi notera att Barcelona alltså skapade fler högkaratiga lägen fram till och med Betis-matchen men samtidigt förväntades att släppa in fler då motståndarna också skapade fler/bättre lägen. Efter matchen sjunker dock båda de förväntade värdena och i längden (om trenden fortsätter) bör detta reflekteras i antal gjorda mål också, där har Barcelona enligt statistiken överpresterat något sen Betis-matchen då deras xG är klart lägre än innan. Huruvida detta är en effekt och trend som kommer hålla i sig får vi avvakta och se men faktum kvarstår att Barça post-Betis är ett mer defensivt stabilt lag, låt det fortsätta så.
