Krönika: "Det här är det nya dreamteam!"
El tridente magico skrämmer slag på världen. Det nya dreamteam skriver klubbhistoria. Laporta lirar shortstack men sopar ändå banan med Florentino Perez. Det är skoj att vara cule just nu.
Den nyss avslutade rimaftonen får nog anses som ganska lyckad. Samtliga paket rimmade och klara och standarden var som vanligt lika ojämn som Belletti’s inlägg. Mest nöjd är jag nog ändå med ”Balla da li, vad kan det va här i?”, som tillägnades ”Idol-Agnes” album (syrran blir nog glad). Den första julskinkan satt precis där den var ämnad och likaså gjorde julmusten. Kort och gott, en bra uppladdning inför lördagen alltså. Då kommer tomten, och renarna.
Det här kommer dock inte bli någon ”jag-vill-att-den-spelaren-ska-komma”-krönika. Det överlåter jag helt åt mer behövande redaktioner, typ Valencia och Real Madrid. Vi är Barcelona, vi behöver ingenting. Inte just nu i alla fall. När jag ser folk nästan kräkas på Laporta för att denne inte illa kvickt köper en mittback ”av rang” (precis som om vi inte har det redan), tänker jag först på Coldplay’s ”Twisted Logic”, och sedan på det faktum att vi under de senaste 12 matcherna släppt in fem mål, varav två på straff, ett osannolikt drömmål från ingenstans (minns Pernías mål för Getafe) samt ett mål i den 91: a minuten när vi leder med 3-0 (det vill säga, konsekvensen av ren nonchalans). Det femte och sista målet ska dock inte skyllas bort, Kanoute och Sevilla gjorde det bra på Camp Nou.
Medan Ronaldinho fyller sitt prisskåp med fina godisskålar lever säsongens två stora utropstecken ett liv i skymundan. Sylvinho och Edmilson varken säger mycket eller syns mycket, men de uträttar desto mer. Jag tänker inte hymla om att jag var ytterst skeptisk till Edmilson och dennes insatser under de inledande matcherna. Jag vill rent av minnas att jag jämförde denne med de bägge katastroferna Gio och Giuly, vilket numera är en ren förolämpning mot brassens insatser. Passningsspelet är förvånansvärt bra, likaså tekniken. Jag har tidigare sett Edmilson lite som ett träben á la Vieira, men det finns en stor spelare i honom och det börjar komma fram så sakteliga. I Xaví’s frånvaro är han självskriven som pivote i laget, vilket i sin tur medför en annan positivt effekt. Marquez har flyttat ner i backlinjen, vilket i sin tur medfört en annan positiv effekt. Oleguer har flyttat ut till höger och ersatt säkerhetsrisken Belletti. Detta i samband med Sylvinho’s intåg i startelvan, har medfört en annan positiv effekt: nu finns det bara bra fotbollsspelare i backlinjen. Tack gode gud, det var ett bra tag sen.
Sylvinho alltså. Liksom Edmilson har han övertygat stort på mig. Jag har numera fullt förtroende för honom, särskilt med tanke på vem närmsta konkurrenten är. Frågan är dock om Rijkaard verkligen har släppt kärleken till sin snedsparkande holländare. Ni har väl inte glömt att det var Gio som, trots en rad fina prestationer av Sylvinho matcherna innan, startade i el clásico. Varför gjorde han det om Sylvinho är första valet? Vi lär få se vem Rijkaard egentligen föredrar när det börjar nalkas Champions League och mötena med Chelsea…
…vilket osökt tar mig in på just lottningen i Champions League. Tydligen lottades lagen mot varandra även i provlottningen, det vill säga, Barcelona har lottats mot Chelsea tre gånger i rad. Som van pottoddsräknare vid pokerbordet kommer jag snabbt fram till att det händer ungefär 1 på 125 (rätta mig gärna här). Eftersom jag inte är ett dugg vidskelig tror jag förstås direkt att det handlar om ödet. Ödet säger också att det är vår tur nu…
I vilket fall så kommer det att bli två stycken fantastiska matcher, igen. Chelsea är ett bra lag, det vet vi och att påstå något annat är bara naivt. Ingen gillar Mourinho förutom han själv, men han når resultat och han gör det snabbt. Utan att egentligen förfoga över en massa megastjärnor, snarare en ovanligt stor mängd duktiga fotbollsspelare (kan det vara något för Real måntro?), har han byggt ett starkt och framförallt svårforcerat kollektiv. Det har inte förändrats sen förra året, det är världens bästa offensiv mot världens bästa defensiv i år igen. Skillnaden är bara att världens bästa offensiv har blivit ännu bättre.
Det har vi Messí att tacka för. Under ett drygt halvår har han gått från mycket lovande spelare i Barcelonas ungdomslag, till en världsspelare och superstjärna. Det märkvärdiga är att han verkar stå kvar med bägge fötterna på jorden trots det (Shrek får ursäkta men här ligger han i lä). Inget rapporterat festande (han är trots allt 18 år) och inte heller några kända divalater. Frågan är om vi inte ska tacka Ronaldinho för det. Inte bara av den anledning att det är svårt att vara kaxig när världens i särklass bästa fotbollsspelare finns i laget, utan även för att Ronaldinho’s glädje och personlighet smittar av sig på omgivningen. Brassen verkar dessutom göra allt för att ta hand om lillen. Ni har väl märkt att Ronaldinho alltid är först fram och snackar med Messí innan avspark eller när den senare byts in. Att ha en sådan fadersgestalt kan knappast vara negativt för utvecklingen av världens största talang.
El tridente magico är den nya generationens fruktade vapen. Med världens bästa fotbollsspelare till vänster, världens största talang till höger samt världens just nu mest fruktade målskytt i mitten, fogar Barcelona över en av de starkaste anfallsformationerna någonsin. Sedan Ronaldinho prickade in formen har just detta också bevisats. Tretton raka segrar (and still going…) och nytt klubbrekord med ett målsnitt på ungefär tre per match. Tillsammans har trion gjort 37 mål den här säsongen, värt att jämföra med lagets totala målskörd – 59 mål. Dessutom är Messís två mål endast hälften av vad inhoppande Giuly snubblat in. Rijkaard efterfrågar tydligen mer mål från mittfältet. Vad kommer vi att vinna matcherna med om det börjar ske?
Till sist kan jag inte låta bli att nämna det som alla redan vet. Det här är det nya dreamteam och det är numera ett faktum.
Egentligen är de flesta krönikor som publiceras från vår sida, ganska poänglösa nuförtiden. Det blir ofta så när precis allting känns bra. Jag skulle kunna skriva ett par rader om att Gio och Giuly inte borde få spela en minut till, jag skulle kunna nämna Rijkaards utfrysning av den personliga favoriten Maxi Lopez, jag skulle också kunna ta upp Messí lite oroväckande svaga avslut men ärligt talat, varför ödsla tid på några petitesser som knappast ens tillsammans utgör tillräckligt med underlag för en krönika. Nej, då väljer jag hellre att skriva några rader om hur otroligt bra vi är.
Ps. Deco nämns inte i denna krönika av en enda anledning: han förtjänar en egen.
God Jul alla culés !
