Bedrövelse
Efter ytterligare en kraschlandning i Champions League, är det hög tid för FC Barcelona att se sig själva i spegeln.
Pang, boom, krasch.
Och vips, så var FC Barcelona ute ur Champions League. Efter ytterligare en cementering på bortaplan, och efter en insats som lämnar en… Ja, fullständigt bedrövad. Och förvirrad. Och förvånad. Och arg.
Det fanns inte på kartan. Barcelona hade ju lärt sig läxan. Liverpool är visserligen ett bättre fotbollslag än Roma – och rent spelmässigt var kvällens insats långt ifrån lika usel som den för ett år sedan – men så här någon timme efter slutsignalen är känslan lik förbannat att historien upprepade sig. Att FC Barcelona, precis som ifjol, sket på sig när det gällde som mest.
Storyn är ju snarlik. Spelarmaterialet till trots har Ernesto Valverde valt en riskminimerande väg, och även fast resultaten vittnar om annat har känslan hela tiden varit att korthuset närsomhelst kan falla ihop.
Och som det föll ihop ikväll. Missförstå mig rätt – att Liverpool skulle sälja sig dyrt tror jag de flesta förväntade sig. Och att åka ut mot Liverpool i en CL-semifinal är, åtminstone i min värld, ingen katastrof i sig.
Bara det inte sker så här. Bara inte laget ställer sig och sover när motståndarna har hörna, eller vaskar frilägen som om inget stod på spel. Bara inte Jordi Alba fullständigt skänker bort det öppningsmål som banar väg för resten.
Där går liksom gränsen. Och således är det bara att bryta ihop. Bara att begrava huvudet i kudden, vässa stämbanden – och skrika för kung och fosterland.
För att sedan komma igen. Och när besvikelsen har lagt sig, är det hög tid att börja se framåt. Förbi Ernesto Valverde, Josep Bartomeu och Pep Segura.
Det är nämligen bara en tidsfråga innan supportrarna har fått nog. Valverde är ingen usel tränare, och Bartomeu har utan tvekan stärkt sina aktier sedan ifjol – men efter sex år av gradvis förflyttning från den idealism som utgör klubbens hjärta och själ, finns bara en väg framåt för FC Barcelona.
Och det är tillbaka.
