Bojan - feluppfostrad?

Jag minns slutet av Rijkaards era, en Messi som gick från klarhet till klarhet – till övermänsklig. Strax bakom Messi fanns det två till, unga, utropstecken, den ena var Giovani dos Santos och den andra var Bojan Krkic. Båda nämnda spelare utvecklades i rasande takt under Rijkaards sista år och enligt somliga var framtiden redan säkrad i form av dom tre kortvuxna spelarna. 

 

Nu vet vi att så inte blev fallet. Gio har sedan Rijkaards sorti huserat på diverse bänkar i Europa för att nu återvända till Spanien, iklädd Racings tröja. Bojan, fortfarande iklädd dom färger han föddes in i, har även han fått nöta en hel del bänk efter Rijkaards sista säsong. Detta trots att den unga katalanen spåddes en lysande framtid på Camp Nou, detta trots att staden, fansen och klubben älskar Bojan. 

 

När jag minns tillbaka på tiden då Bojan hade som mest speltid minns jag hans lekfullhet, hans kreativitet och leendet som alltid fanns där. Det där leendet kommer fortfarande fram ibland, men inte lika ofta, och inte alltid. På senare dagar minns jag hans tårar efter blivit utbytt mot Getafe, Camp Nou-publikens riktade missnöje mot honom och även dom många gånger han tappat och slarvat med boll. 

 

Om vi riktar ögonen mot Guardiolas ”egna” produkter kan vi med stora leenden prata om Sergio Busquets och Pedro Rodriguez plötsliga framfart. Frågan jag, och säkert många med mig, ställt mig har ofta varit Var kom dom ifrån? Inte var det något större snack om Pedros framfart igenom alla ungdomsled, aldrig fanns pressen på en 17-årig Pedro att vara nästa världsstjärna i FC Barcelona. Detsamma gäller i än större mån för Busquets, som först i år blivit hyllad för det jobb han lägger ner på planen. Det har aldrig varit något snack om att Sergio ska vara nästa Maestro eller att Pedro är ”den nya Messi”. Men Guardiola såg någonting i båda spelarna, förmodligen redan när han tog hand om B-laget. Sakta men säkert slussades dom in i A-laget, och nu är båda givna spelare i dagens Barcelona. 

 

Om vi använder Busquets och Pedro som exempel på bra inskolning av unga spelare till ett av världens största, och mest krävande, klubblag - kan vi då använda Bojan som exempel på dålig inskolning? Ja. Bojan har sedan 17 års ålder fått veta hur, när och var sin framtid ska se ut och vara – detta av allt från media till fans, säkert även i viss mån vänner och bekanta. Den unga Bojan skulle blomma ut och bli den perfekta nummer nio. Han har alltid varit perfekt för klubben, både utåt och internt. Ett gott exempel på hur La Masia ska fungera, en förebild för alla unga Barcelona-bor att se upp till. Vältalig, ödmjuk och talangfull – den perfekta sonen. Men med pressen från staden och fansen följer även ansvaret att axla, att lyckas.

 

Bojan har aldrig misslyckats, aldrig. I ungdomsleden fick han ibland spela mittback för att han inte skulle förnedra motståndarna för mycket, detta tack vare sina många mål. Han gjorde mål i sin A-lagsdebut och han fick göra debut för klubben sitt hjärta som 17 åring – någonting 99-procent av världens befolkning bara kan drömma om. Med över 500 mål noterade i ungdomsleden, som han bara stannade i tills han var 17 år, har Bojan blivit van vid att lyckas. Han har alltid varit en vinnare, och skulle ”bara ta nästa steg”. Men i detta fall är nästa steg att bli världens bästa forward i världens största klubb, det är ett ganska stort steg. Särskilt om man förväntar sig detta av en grabb på 18 år. 

 

Bojan vill så mycket, han vill lyckas göra alla nöjda, allt från staden till fansen, till mamma och pappa. Han vill det förmodligen mer än någon annan, om inte annat kommer det behövas som han ska lyckas. Jag tror att han lyckas. Jag tror att Bojan en dag kommer att le igen, och en dag kanske även bära kaptensbindeln på heltid, göra hela staden nöjd och den långa och segdragna historien om hans vara eller inte vara i klubben kommer få det lyckliga slut alla vill. Tyvärr måste vi förstå att den dagen inte är idag, imorgon eller på torsdag. Den dagen kanske inte kommer förrän om två, tre år, kanske längre än så. Tålamod är nyckeln till allt, titta bara på Busquets, en av världens bästa på det han gör – men det trodde vi inte för några år sedan.

 

Bojan hade tjänat på att bli långsamt inskolad i A-laget, á la Pedro och Busquets. Vi hade visserligen pratat om honom, men inte alls i samma utsträckning som nu. Man glömmer lätt, som supporter, att fotbollsspelare först och främst är människor, precis som vi. Att sätta en sådan enorm press på en tonåring är aldrig bra, varken ur ett fotbollsperspektiv eller ur ett rent humanitärt perspektiv. Men som sagt tror jag och hoppas på att Bojan en dag blir den fantastiska fotbollsspelare han spås bli, men det gäller att ge honom tid.

 

Det känns betryggande att Guardiola, till skillnad från Rijkaard, inser att det inte är bra att dra upp alla talangfulla ungdomar från La Masia till Camp Nou så fort dom fyllt 17 år. Guardiola vet bäst själv hur det är att komma från staden, akademin och att leva med pressen – den kunskapen kan ingen annan tränare i världen ge oss. Nu gäller det för honom att rädda det Rijkaard kan ha förstört, vår mest lovande forward genom alla tider, Bojan Krkic.