Tyskland - Saudiarabien2 - 1
CdR: Athletic aldrig riktigt nära
Athletic var chanslösa i Copa del Rey-finalen och föll med klara 3-0 mot FC Barcelona. I och med det grusades världens alla Athletic-supportrars förhoppning om en succésäsong. Istället för första titeln på nästan trettio år och en efterlängtad ”gabarra” längs floden Nervion, blev det ytterligare en finalförlust inom loppet av tre veckor.
FC Barcelona, med flera nyckelspelare skadade, jagade säsongens fjärde titel i Pep Guardiolas sista framträdande som tränare. Guardiola, som nog funderat länge och väl över hur backbristen skulle lösas, ställde upp med ett 4-3-3 enligt följande: Pinto; Montoya, Mascherano, Pique, Adriano; Busquets, Xavi, Iniesta; Alexis, Messi och Pedro.
Den stora frågan var väl hur den nykomponerade backlinjen – med Pique som den här säsongen varvat högt med lågt om vartannat – skulle stå sig i en sån viktig match. I övrigt matchades fruktansvärda offensiva krafter som vanligt.
Athletic Bilbaos Marcelo Bielsa hade att förhålla sig till att hans lag lyckats pricka in en riktig formsvacka lagom till säsongsavslutningen. Den senaste månadens fem matcher hade präglats av dåligt spel och inte ett enda mål framåt. Dessutom var de två bästa passningsspelarna på mittfältet, Ander Iturraspe och Ander Herrera, knappt återhämtade från den influensa som däckat dem senaste veckan.
Bielsa och hans medicinska team bedömde precis innan match att den förstnämnde inte var i stånd att spela match alls och att den senare, som dessutom visat dålig form på slutet, ännu inte skulle orka 90 minuter utan fick starta på bänken. Athletic startade således med sin vanliga 4-3-3/4-1-4-1: Iraizoz; Iraola, Ekiza, Amorebieta, Aurtenetxe; Javi Martínez, De Marcos, Muniain; Suseta, Llorente och Ibai.
Ibai, som varit extra het på slutet, fick alltså förtroendet från start. Och Javi Martínez, till vissas stora glädje, skulle få chansen att glänsa i den mittfältsposition han bäst behärskar.
Spelarna var utsedda och lagens två tränare hade bestämt sig för vilken taktik som skulle bärga Cuppokalen. Lagen hade mötts två gånger tidigare denna säsong i ligan. Hemma på San Mamés hade Athletic lyckats utmanövrera Barcelona med ett extremt aggressivt man-man försvar, men tappade segern genom ett oturligt mål på övertid. Borta på Camp Nou, då vilade Bielsa flera nyckelspelare, fick Barcelona initiativet och höll det i princip hela matchen. Ett ödesdigert bolltapp i fel läge av unge Ibai och en rejäl filmning av Tello med straffspark som följd ledde till en 2-0 förlust.
Avslutningsvis måste väl också supportrarnas match mot centralmakten nämnas. Som förväntat dränkte Athletic- och Barcelonasupportrarna den spanska nationalsången fullständigt i en kakofoni av bussvissel. Kanalen TVE, som direktsände matchen, gjorde dock sitt bästa för att dölja detta genom att lägga på en förstärkt nationalsång. Bussvisslingskonserten var ingen överraskning, särskilt inte efter Madridregionens president, högerpolitikern och grevinnan Esperanza Aguirres hotfulla utspel om att vid en sådan visselkonsert bryta matchen och spela klart den inför tomma läktare. Behövdes det mer bränsle på elden? För säkerhets skull fick också högerextrema grupper tillstånd av stadens styrning att manifestera i Madrid samma dag, vilket enligt baskiska medier ledde till att nazistiska och nationella slagord skanderades mot tillresta Athletic-supportrar.
Första halvlek
Nå, fotbollsmatchen, var ju trots allt kvällens stora höjdpunkt. Den varade i ungefär två minuter. Sen gjorde Pedro mål efter att Ibai försökt ta ner en hörna i eget straffområde men tappat bollen. Hade en mer erfaren Ander Herrera försökt lägga bort bollen med ett tillslag istället? Den totala desorganisation i Athleticförsvaret som följde efter det tidiga baklängesmålet spred en närmast hopplös känsla. ”Då blev det ingen trofé i år”, kändes det som om spelarna tänkte. Athletic misslyckades genomgående med det mesta i första halvlek.
Man-man försvaret misslyckades, dels på grund av Barcelonas snabba rörelser och bolltrillande, dels på grund av att ytterbackarna Montoya och Adriano ständigt fyllde på, dels på grund av att Messis roll som falsk nia blev onödigt svår att hantera för mittbackarna och framförallt på grund av att de tre innermittfältarna inte klarade av att markera sina gubbar. Javi Martínez mot Iniesta, De Marcos mot Xavi och Muniain mot Busquets räckte inte till.
Passningsspelet var dessutom uselt, vilket var en farhåga innan match med tanke på att Iturraspe och Herrera saknades. Återigen var det Iker Muniain som inte kom till sin rätt på innermittfältet utan slog bort alldeles för många enkla passningar i alldeles fel läge. Javi Martínez är en säker passningsspelare och kunde ersätta Iturraspes bollförflyttande, men frågan är om inte det hade gjort mer nytta på den sedvanliga mittbackspositionen? Ekiza och Amorebieta är inte speluppbyggare och Barcelona pressade Athletics backlinje i uppbyggnadsfasen extremt aggressivt.
Barcelonas andra mål för kvällen berodde på båda dessa svagheter. Messis högerkanon i nättaket, kom till efter ett stressat och dåligt uppspel av Amorebieta efter ett stressat och dåligt pass från Aurtenetxe. Iniesta snappade upp bollen och la en precis genomskärare till Messi som Aurtenetxe råkade vända ryggen åt en sekund för mycket. Dåligt passningspel i backlinjen och dålig markering.
Och i den 24:e minuten gjorde Pedro, den lille kanariern, 3-0 efter ytterligare ett tjusigt Barcelona anfall. Matchen var naturligtvis över sedan länge och Athleticspelarna fick inget gratis av domaren Fernández Borbalán heller. Varje 50-50 duell dömdes till katalanernas fördel och ibland var det ännu värre än så. Iraola fick ett gult kort efter att Alexis dragit honom i tröjan och sedan listigt filmat. Domaren friades också Pique när denne som siste man drog omkull en helt ren Llorente. Straff och utvisning där (i den 27:e minuten) hade i alla fall blåst lite liv i matchen, men det ville sig inte. Det dröjde faktiskt till andra halvlek någon gång innan Athletic fick sin första frispark i matchen.
Andra halvlek
Bielsa bytte i halvtid in småkrasslige Ander Herrera och Iñigo Pérez. Förmodligen för att höja passningskvalitéen på det centrala mittfältet. Muniain flyttades ut på kanten där han förmodligen mest kommer till sin rätt. Vid det här laget var matchen redan avgjord, men framförallt Herrera gjorde ett riktigt bra inhopp och var Athletics bästa spelare i finalen. Andra halvlek blev något jämnare, men Barcelona hade såklart redan slagit av på takten och planerade väl mest firandet senare under kvällen. I den 72:a minuten byttes så Llorente ut efter att ha gjort ett hyfsat dagsverke med dåligt betalt och även Bielsa erkände att matchen var över. Barcelona var bättre eller mycket bättre på allt. 15-6 i avslut och 57% bollinnehav är statistik i underkant.
Efter matchen
Som vanligt fair play och broderlighet mellan de båda lagen. Xavi och Puyol firade – precis som efter cupfinalen 2009 – segern med att hylla Athletic-supportrarna genom att vifta med Ikurriñan. Även de tillresta Barcelonafansen skanderade ”Athletic, Athletic!” under matchens sista minuter.
Athleticfansen tackade sina spelare och tvärtom. Säsongen har ändå varit en fantastisk resa och det var länge sedan supportrarna fått känna att titlar varit inom räckhåll som detta år. De tillresta fansen skanderade ”Bielsa, quedate!” (ung. ”Bielsa, stanna!”). Det återser att se om han bönhör dem eller inte. På presskonferens efter matchen berättade han att ett besked kommer i mitten av nästa vecka, efter att han och klubbens ledning hunnit prata igenom situationen.
Bielsa beklagade att lagets prestations inte var den rätta. Han menade också, som vanligt, att förlusten var hans ansvar eftersom hans beslut bestämmer lagets prestation. Den f.d. Athletic-profilen Javier Clemente, som tidigare kritiserat Bielsa, var snabb att leverera ny frän sådan rätt ut i radioetern: ”Om Bielsa stannar kvar måste han lära sig vad Athletic betyder. Han måste förbättra sig i finalerna och i vad som är Athletics stil.”
I Athletic-lägret kommenterade Iraola efter matchen att laget denna säsong haft ”möjligheter som är svåra att få igen”. Llorente menade att ”han trodde att de hade en chans, men att det inte blev så” och vidare att ”vi ändå kan hålla huvudet högt”. Herrera, mer optimistisk, menade att ”det kommer många fler finaler.” Klubbpresidenten Josu Urrutia menade att ”det varit ett mycket bra år, trots att det inte blev nån grädde på moset” (ok, nödöversättning).
För egen del konstaterar jag att det är riktigt surt att uppleva två finalförluster så nära inpå. Å andra sidan vet jag innerst inne att det samtidigt varit alldeles underbart att uppleva två finaler.
