Dagen efter – ångest.
Förlusten i supercupfinalen mot Bilbao har onekligen lämnat en bitter eftersmak i munnen. För den som inte är culé kan känslan liknas vid den som gör sig påmind dagen efter en fest man längtat till men där man snöpligt råkade göra bort sig på dansgolvet inför blixtrande mobilkameror. På morgonen, när insikten om ”vad var det jag gjorde” sakta börjar ta form, kryper ångesten fram. Igår fick vi se ett Barcelona som fullständigt gjorde bort sig på San Mamés dansgolv. Vi pratar ångest. Rejäl ångest.
Detta var matchen som skulle bana väg för Luis Enriques dream-teams väg mot en sextuple. Efter trippeln innan sommaren kom och vinsten i tisdagens möte mot Sevilla i Europeiska supercupen låg vägen fortsatt öppen. Erneste Valverde hade emellertid inga planer på att rulla ut den röda mattan och applådera mästarna, ty i Baskien har man gott om erfarenhet från att strida mot övermakten. När Lucho släppte startelvan si sådär en timme innan avspark var det ”an open invitation” till Valverde och hans rödvita soldater. Startelvan sa nämligen att Barcelona är slitna, här ska det slickas sår och sparas krut. Athletic tackade och tog emot, resten är en 90 minuter lång och plågsam historia.
Barcelonas startelva var till stora delar som ett hopplock från en försäsongsmatch mot ett lag från en lägre division. Det gick inte at ta miste på att de 120 minuterna mot Sevilla satt sina spår, såväl prestationsmässigt som fysiskt, och hela mittfältet och tre fjärdedelar av backlinjen var utbytta. Det vore att hårddra, men till stora delar förlorades matchen igår i samma ögonblick som laget tappade 4-1 mot Sevilla. Hur som helst, kvar fanns ter Stegen, Alves och Messi medan Mascherano och Rafinha tog ett steg upp respektive ner till mittfältet. Med bara ett träningspass innanför skjortan fanns inte det inte en chans för Lucho att trimma in något specifikt lagspel. Det skulle handla om riskminimering och att ta med sig ett bra resultat till hemmamötet. Det höll en kvart, sedan gick det rejält utför.
Av ren självbevarelsedrift är det inte värt att gå närmare in på själva matchen, det är bättre att hitta syndabockar. Igår fanns det tyvärr många. Som tidigare konstaterats är Luis Enrique en av dem, och i mångas ögon (och hans egna) den största. Felet låg inte i rotationerna, det låg snarare i en bristande spelidé och ett illa balanserat lag. Mittfältet blev överkörda, backlinjen hamnade konstant i akuta situationer och anfallet var som en amputerad kroppsdel från den övriga kroppen.
Till att börja med fanns det ingen spelare som kunde sköta uppspelen på ett bra sätt. Varken Piqué eller Busquets fanns på plan, i stället föll detta under Bartras och Vermaelens ansvar. Ingen av dem lyckades att spela förbi Athletics höga press och det blev följaktligen mycket boll i den egna backlinjen. Messi hade ständigt tre bevakare på sig, och med mindre yta kunde han inte göra skillnad. Lite som det ofta blir för honom i landslaget. När han väl fick vända upp var det ett stillastående Barcelona och Messi fick varken diagonallöpningar från Pedro, djupledslöpningar från Sergi Roberto, överlappningar från Adriano eller kombinationsmöjligheter från Rafinha.
Av Barcelonas egen press, som normalt är hög och energisk uppe i den sista tredjedelen såg man intet av. Mycket beroende på att bollen sällan befann sig där uppe. De undermåliga uppspelen gjorde att Pedro och Suárez sällan eller aldrig fick bollar på djupet och därmed inte kunde hålla fast bollen så att laget kunde flytta upp. Valverdes taktik med hög press satte ofta Barcelonas mittfält och backlinje i tidsbrist och det var ofrånkomligt att många spelare inte har kompetensen att fatta beslut och agera utan att behöva tänka. Som om de aldrig tidigare spelat ihop med varandra.
Men skam den som ger sig. Barcelonaspelarna ville spela ”som vanligt”, och som följd fick riskminimeringen stå åt sidan. Enkelt, rakt och lagtänk blev svårt, snårigt och individuellt. Samtliga Atheltics mål föregicks av grova misstag som med enkla och smarta beslut hade kunnat förhindras. Men varför göra något enkelt när man kan göra något svårt. Det är inte lika sexigt att rensa undan en boll till inkast, men det är fan så mycket bättre när man pratar riskminimering och ett måste när man inte kan förlita sig på sin omgivning till hundra procent. Man lär sig av sina misstag, och satan vad de lärde sig igår.
På måndag är det en ny fest att se fram emot. En ny chans att äntra dansgolvet och visa att stegen och rörelserna från fredagen bara var en effekt av festen och baksmällan från Georgien. Barcelona förmår kanske inte att vända på steken helt och hållet, men som alla vet är det såsen som är det goda och kan Lucho bara få till kryddningen på ett mer balanserat sätt har vi möjlighet att få smaka på något ätbart igen. Åtminstone vill jag slippa att ha en bitter eftersmak i munnen på tisdagen.