Dagen efter: hjärtklappning och eufori

Jag hade svårt att somna i går. Adrenalinet pumpade. Hjärtat bultade. Det blev väl några timmars sömn innan väckarklockan ringde. Kaffemaskinen på min praktikplats var trasig. I dag av alla dagar. Men solen skiner i Stockholm och jag skiner tillbaka. Den vita snön som intagit gatorna förra veckan ser man inte längre ett spår av. Den har smält bort. Himlen är blå och runt solen skymtar jag konturer av rött. Världen är blaugrana och av det där vita finns inget längre kvar.

Stockholm, 24 mars 2014 kl 09.00. Vad var det egentligen som hände i går? Inför matchen var alla så kallade fotbollsexperter eniga – Real Madrid skulle vinna el Clásico på Santiago Bernabéu. Real Madrid är favoriter att vinna Champions League. I år igen. Har vi hört det förr?

Madrid, 2 maj 2009 kl 20.00. Inför säsongens sista el Clásico hade Real Madrid gått obesegrade sedan mötet med Barcelona på Camp Nou. Endast en oavgjord match och resten vinster. Förra gången Barcelona besökte Bernabéu tvingades man göra el Pasillo för hemmalaget. Los Blancos var favoriter inför det klassiska rivalmötet i sin egen hemmaborg. 90 minuter senare: sex mål framåt för Barcelona. Två för Real Madrid.

Från el Pasillo 2008 till kross 2009 på Santiago Bernabéu.

Barcelona, 29 november 2010 kl 21.00. Real Madrid kom till Barcelona med en ny tränare, av många betraktad som världens bäste – José Mourinho – och 19 raka matcher utan förlust. Mängder av mål framåt och tätt bakåt. Barcelona hade veckan innan besegrat Almería med 8-0. Cristiano Ronaldo: ”Vi får se om Barcelona kan göra åtta på oss”. Kaxigt, självsäkert, högfärdigt. El madridismo i ett nötskal. Men Cristiano hade rätt, det blev inte åtta mål. Det blev fem. Samtliga för Barcelona.

Madrid, 23 mars 2014 kl 21.00. Sedan Barcelona vann mot Real Madrid på Camp Nou hösten 2013 hade Los Blancos gått obesegrade genom ligaspelet, övertagit serieledningen från just Barcelona, krossat allt motstånd i Champions League och är på god väg att ta hem den efterlängtade Déciman. Ett haltande Barcelona reste till huvudstaden, ställdes mot ett favorittippat Madrid och visade att inga miljarder i världen kan köpa mental styrka. Iniesta, Messi, Messi och Messi gav tre poäng till Barcelona i en match av sällan skådat slag.

Lionel Messi – 26 år gammal och har redan gjort 21 mål mot Real Madrid.

Det finns många fler exempel på matcher där Real Madrid har varit favorittippade, men som Barcelona ändå har lyckats vinna. Det var ingen mening att bli långrandig, så jag valde helt enkelt ut de matcher som betyder lite extra. Som förtjänar att nämnas tillsammans med det vi fick se i går. För vilken match det var!

Det första som slår mig när jag tänker tillbaka på gårdagens match är: det blev inte bråk. Eller knappt i alla fall. Pepe tappade huvudet efter Messis kvitteringsmål, men blev provocerad av att Cesc sprang in i honom med flit, som det såg ut. Det var inga fula kapningar eller stämplingar, inte så mycket filmningar. Det märks att José Mourinho är borta. Gårdagens match är precis som ett Clásico ska vara, precis som det var innan Mourinhos inträde i den spanska fotbollen – tufft, känslosamt och underhållande. Fokus var åter på fotbollen och det var vackert att skåda.

Det andra är att Barcelonas högstanivå är sinnessjukt hög. Lagets mentalitet är så obeskrivligt stark.

Gårdagskvällen var en storm av känslor. Glädje, spänning, nervositet, ilska, sorg, vemod, hopp, eufori, kärlek. Jag kan fortsätta i en evighet. Det här är min berättelse från gårdagen. Varning för att det kan verka smått förvirrande, euforin har mig fortfarande i ett stadigt grepp och allt är liksom suddigt som i en dröm.

När jag vaknade i går morse pirrade det lite i kroppen. Det kändes att det var dags för el Clásico. Allt eftersom dagen gick avtog känslan något och jag kände mig helt lugn när jag en timme innan matchen tog mina hundar på en promenad. Det brukar alltid vara ett sätt för mig att rensa huvudet, både före och efter en match – oavsett motstånd. I går behövde jag egentligen inte det, jag var så ovanligt lugn. När jag kom in och slog mig ner framför datorn för att sätta igång en stream kände jag hur hjärtat började bulta. Nervositeten kickade in med en sån kraft att jag säkert hade ramlat omkull om jag inte suttit ner.

I 90 minuter bultade mitt hjärta så kraftigt att jag funderade på att åka till akuten. Det pulserade i hela kroppen – från första till sista minuten. Och det slutade inte där. Hjärtat bankar fortfarande, om än inte fullt så hårt. Det var länge sedan jag slets mellan hopp och förtvivlan som jag gjorde i går. När Iniesta satte 1-0 på Stamford Bridge-manér tidigt i första halvlek visste lyckan inga gränser. Det kändes som om det skulle bli en underbar kväll. När Messi missade ett friläge en stund senare började pessimismen krypa fram från sina gömmor. ”Åh nej, inte en sån här match”. Och mycket riktigt. Benzema gånger två och hjärtat sjönk till knäna. Mot Madrid har man inte råd att missa frilägen. Mot Madrid har man inte råd att tappa onödiga bollar. Madrid är som en yrkesmördare i nån Hollywoodfilm – ute för att döda.

Karim Benzema – kliver fram för Real Madrid när andra viker ner sig.

När Piqué räddade bollen på mållinjen kändes det kört. Kalabalik i straffområdet och hur många mål skulle Madrid få göra? Känslorna böljade lika mycket som matchen – fram och tillbaka, upp och ner. Strax innan halvtid: Messi och Neymar trixar i straffområdet. ”Skjut, skjut, SKJUUUUT!” Och Messi sköt. 2-2 och Hay Liga!

Lionel Messi. Är det inte dags att uppfinna nya ord så att det går att beskriva mannen? Leo behöver ett eget lexikon.

Okej, halvtid och matchen var utjämnad. En 45 minuter lång inandning kunde äntligen blåsas ut. Phu. Andfådd och med hjärtklappning var det dags att försöka hämta andan och lugna ner sig. Optimisten i hjärtat sa att Barcelona tar hem det här, men hjärnan – pessimisten – försökte dämpa känslorna och det uppstod någon form av krig mellan hjärta och hjärna. Hej huvudvärk. Hej hjärtklappning gånger två. Och som vanligt när dessa organ drar åt olika håll är det hjärtat som vinner. Känslan inför andra halvlek var att Barcelona hade övertaget i och med det obeskrivligt viktiga målet innan halvtid. Det fanns hopp. Hopp om en Blaugranavinst. Hopp. Det där jäkla hoppet…

Min stream dog precis före Ronaldo. Jag har inte sett videosekvensen på när portugisen likt någon som blivit skjuten föll i Barcelonas straffområde. Jag tänker inte se den. Varför? Jag har sett det så många gånger förr. Det finns ingen mening med att plåga sig själv. Streamen kom igång igen lagom till reprisen av Ronaldos straffmål. Bilder på Twitter visade att Ronaldo fälldes utanför straffområdet. Han tog några steg in i straffområdet och slängde sig. Ilska. #RoboAlBarcelona. Ett antal svordomsharanger. #RoboAlBarcelona. ”Jaha, det var så här det kändes för Citys fans…”

Hej hopp...

När den värsta ilskan hade lagt sig kom tomheten. Skulle Real Madrid vinna ligan på en felaktigt dömd straff? Eller, när man tänker efter, två felaktigt dömda straffar? Host. Elche. Host.

Hjärtat har stannat ett par minuter. Åtminstone kändes det så när varenda cell i kroppen kokar av ilska. Snart började det bulta igen. Det är fortfarande långt kvar av matchen och det krävs ”bara” två mål för vinst. Det är klart att det går, säger hjärtat.

Messi sätter Neymar i ett friläge. En yttepyttetouch av Ramos i ryggen på brassen, som väljer att falla. ”VAD GÖÖÖÖÖÖR DU?!” Jag skrek till dataskärmen. Mina hundar tittade upp, la sig ner igen. De är vana. Jag ska erkänna att det var en oerhört hårt dömd straff. Neymar hade utan problem kunnat stå på benen och göra ett spelmål. Utan problem. Han väljer att falla. Domaren väljer att döma straff. Den här situationen var lika mycket straff som Ronaldos. Alltså inte alls. Karma kanske man vill kalla det. Visst. Men två fel gör inte ett rätt. Rött kort Ramos. Det är inte så mycket att snacka om egentligen. Domaren dömer straff och därmed också frilägesutvisning. Sådana är reglerna. Rätt eller fel kan debatteras i oändlighet. Regler är regler.

Ännu ett rött kort för Sergio Ramos i el Clásico-sammanhang.

Jag var säker på att Messi skulle missa straffen. Bara för att den var feldömd. Karma igen liksom. Det är klart att Messi inte missade. Jag vågade knappt titta. Men bollen satt och det var återigen utjämnat. I och med Ramos utvisning tog Barcelona över taktpinnen allt mer. Men trots att matchen varit väldigt böljande kändes det ändå som att Barcelona hade matchen där de ville ha den. Tittar man på statistiken hade Barcelona kontroll och det var kanske inte så böljande som jag vill minnas. 68 procent bollinnehav på Bernabéu säger väl det mesta. Frågan är bara hur det såg ut innan Ramos utvisning.

Tata väljer att satsa offensivt. Det är bara tre poäng som gäller och mot ett decimerat Madrid finns det hopp, även om Los Blancos inte på långa vägar tänker ge sig. Pedro och Alexis in, vilket innebär två offensiva byten som även styr upp defensiven – hur fantastiskt är inte det? Det hjälper naturligtvis att Madrid är en man mindre. Tata visar återigen att han har cojones.

Allt eftersom tiden går är känslan att lagen kommer dela på poängen. Hoppet sägs vara det sista som överger människan och så var det även i går. Jag ville inte hoppas. Min hjärna larmade allt den kunde: ”Hoppas inte, var nöjd med oavgjort”. Men hjärtat. Hjärtat kan man inte styra. När Iniesta fälldes i Madrids straffområde och domaren pekade på straffpunkten stannade mitt hjärta. Jag kunde inte tro att det var sant. Fick Barcelona ännu en straff? I den 86:e minuten? Drömmer jag?

Andrés Iniesta – målskytt och straffixare.

Straffen var i allra högsta grad verklig. Messi stegade fram, detta argentinska underbarn som många gånger burit Barcelona och miljontals culés på sina bara axlar. Skulle Messi få frälsa en halv fotbollsvärld? Jag blundande när Leo tog sats. När jag tittade upp igen såg jag Messi springa på Bernabéu, han höll ett hårt tag i den vackraste av alla tröjor, förde klubbmärket mot läpparna och kysste det. Rysningar. Gåshud. Tårar i ögonen. ”Gràcies Leo. Gràcies Barça.”

Gràcies dios!

Efter Messis tredje mål var det som om hjärtat slutade slå helt och hållet. Den nervositeten var inte att leka med. En sju minuter lång pina innan domaren äntligen blåste av matchen och vinsten var ett faktum. Är det inte konstigt att 86 minuter kan passera likt ett maglevtåg i Japan? Och samtidigt känns sju minuter som 10 år i ett thailändskt fängelse. Herregud vilken match. Hjärtklappning, ilska, eufori om vartannat. Det är såna här tillfällen man lever för. Man slits isär, kastas än hit, än dit. En känslomässig berg-och-dalbana av sällan skådat slag. Vinst eller förlust – det spelar ingen roll. Det är värt det.

Förutom de tre poängen, vet ni vad som gjorde mig gladast i går? Att Barça- och Real Madridspelarna kunde gå runt och kramas och ta i hand efter matchen. De senaste årens Clásicos har varit så fruktansvärt infekterade och fyllda av hat att det nästan inte funnits någon glädje i matcherna. Det är klart att det ska finnas rivalitet – självklart. Men vad är rivalitet utan respekt?

Vad som har sagts av diverse spelare efter matchen tänker jag inte gå in på. I går visade spelarna på planen att det går att vara rivaler under 90 minuter och sedan vara vänner. Jag tycker att vi lämnar det där. Det var fint att se.

Till sist vill jag bara konstatera att Barcelona höll fast vid sin spelidé och visade att tiki-takan inte är död, inte är sönderläst. Det är ingen era som är över. Barcelona visade att man kan åka till Bernabéu och vinna mot ett favorittippat Madrid. Är denna upplaga av Madrid den bästa på år och dagar? Det är möjligt. Men mentaliteten, den räcker inte. Den kan man inte köpa sig till.

Det är vi som ska tacka, Barcelona.

Tack Real Madrid. Tack Barcelona. Den här matchen var en show utöver det vanliga. Fantastisk fotboll, fantastiska spelare, fantastiska mål, fantastisk stämning. Ligaavslutningen kommer bli rafflande. Må bästa lag vinna.

VISCA EL BARÇA!