Valencia - Deportivo 2-2
Dumaren, Miguel, Aimar och Sergio hade huvudrollerna i en match som får Twin Peaks att framstå som Svensson, Svensson...
Om någon i fredags hade sagt till mig, - "Fabbe, gissa vad? ni kommer att få 2-2 borta mot Valencia!" - hade jag min vana trogen utfört min sinnrikt utstuderade glädjedans (min egen fria tolkning på "Oh, Susannah" fast, ni vet, ensam).
Hade någon efter förra säsongens megafrustration sagt, - "Eyy Fab, ta och vänd den där surmunnen uppochned, efter tre matcher mot Mallorca, Atlético och Valencia kommer ni att ha sju poäng och leda ligan! - hade jag förmodligen utplånat mig själv från jordens yta i misslyckade försök till frivolter.
Trots dessa odiskutabla fakta, och trots att mannen med pipan verkade tycka lite väl mycket om sitt jobb, vaknade jag imorse upp med en ytterst besk smak i min mun. Och då drack jag inte en droppe punsch igår...
För gårdagens match var en sådan där man får känslan att fotbollsmatcher spelas typ en gång vart tionde år. Allt ska inkluderas, gula och röda kort, bråk mellan spelare, spottning, drömmål och sena kvitteringar.
Allt såg så bra ut, 1-0 och ramstarkt försvar i halvtid. Dessutom en man mer. Det kändes som att vara på kryssning. Men låt oss ta det från början: vi spolar tillbaka bandet: akabllit-ralops-iv-najröbnåfrnfinriinröfiö.....
Valencia ställde upp med med ett offensivt lag, Aimar och Vicente fick varsin kant att kuta runt på. Uppbackade var dem av de offensivt lagda ytterbackarna Moretti och, 'grymt', Miguel. På mitten fick Bill och Bull, eller Albelda och Baraja som det av någon outgrundlig anledning står tryckt på deras tröjor, chans nummer 25 000 i startelvan. I anfallet spelade Mista och Villa från start.
Deportivo ställde upp med ett lag identiskt med de som satte dit Atlético. Valeron och Ruben fick fortsätta att tagteama om anfallsplatsen och på vänsterkanten fortsatte Munitis att visa sin otäckt stora betydelse för detta lag. Romero fick igen chansen bredvid Andrade trots att Colo var tillbaka i truppen.
Matchen började trevande, Valencia hade bollen mest och gjorde en del anfallsförsök. Ofta genom Aimar som i första halvlek gjorde en storartad insats. Vicente försökte sig på otaliga genombrottsförsök, oftast fastnade han på den för dagen utmärkte Manuel Pablo. Eller som Eurosports kommentator uttryckte det: "Vicente taking on the muscular Manuel Pablo...and is not the first to discover the Depor right-back takes very few prisoners."
Sen kom då målet, The return of Diegol. Efter att ett mycket tafatt Valenciaförsvar misslyckats med en undanrensning fick Tristan fritt spelrum och från 5 meter tryckte han in bollen bakom Mora i Valencias mål. Ett härligt mål, Depors taktik såg ut att ha lyckats och ingen behöver mål mer än Tristan. Som på kryssning...
Efter målet täppte Depor till ytorna än mer och tillät inte Valencia att bygga upp spelet som de ville. Denna nobla uppgift utfördes bäst av Sergio och Duscher som gjorde en fenomenal arbetssinsats. Vår enormt sympatiske Argentinare är äntligen på väg mot det erkännande hos Depor-publiken han slitit för i 5 år.
Pedro Munitis var offensivt sett vår farligaste spelare och stackars Miguel hade fullt sjå att följa med honom. Munitis bollbehandling och rörlighet är helt enorm och hade han varit ett par år yngre hade hans landslagsplats varit given.
Domaren för dagen,Iturralde González (vad är det för namn, Iturralde? vad kallades han i skolan? Itur? Ralde? dessa Spanjorer...), och hans polare på linjerna hann med några ytterst tveksamma offsideavblåsningar innan det brakade lös på allvar. Baraja kom för sent in i en närkamp med Munitis och träffade ben snarare än boll. Fult men absolut inte farligt och verkligen inte värt det röda kort som vännen Ralde stod och flaxade med. Baraja utvisad i minut 42...
Min tro att halvleken var så gott som över visade sig vara sanningens raka motsats, blott 2 minuter efter Raldes Raljerande fick Mista ett jätteläge på inlägg av Vicente. Mr Mista slog den dock utanför och jag kunde återigen släppa ut lite koldioxid från munnen. Det sista som hände var att Aimar och Capdevila hamnade i en tuff närkamp, Aimar fick bita i gräset efter närkontakt med Capdevilas knotiga axel. Detta uppskattades inte alls av Argentinaren som ilsk likt en skenande flodhäst rusade upp och utdelade till sin antagonists förbluffning en spottloska och en rejäl knuff i bröstet. Ralde blåste samtidigt av halvleken men verkade inte ha sett ett uns av den pågående incidenten, hade han gjort det hade flera kort definitivt flygit i luften. Då matchen var avblåst bjöds det på utmärkt tillfälle för tumult. Spelare, både i matchställ och träningsoverall, ledare och domare satte igång ett gruff som pågick flera minuter. Bisarrt nog blev inte en enda spelare varnad.
Halvtid så, själv låg jag i valet och kvalet om jag skulle ligga vid poolen och jäsa eller utmana den skrytsamme lorden från Sussex med de välansade mustacherna på ett parti shuffleboard. Att åka på kryssning är underbart.
Så satte matchen igång igen, knappt hade jag hunnit sätta mig tillrätta i den knöliga konttorsstolen framför datorn (tack TV4), förrän Andrade gjorde en vansinnig hands i en nickduell. Straff får Valencia.
David Villa stegade fram och slog en dålig straff som blev plockpotatis för Molina. Inga problem. Eller förresten, nr 1: Valeron sprang för tidigt in i straffområdet. Nr 2: Iturralde Gonzalez var dagens domare.
Straffen gick således om, David Villa tog i trä och dundrade upp bollen i nättaket. 1-1!
Att en Valenciaspelare gjorde exakt samma sak som Valeron vid den andra straffen var det ingen som tog någon notis om.
Själv började jag tro att kryssningen jag var på var på i själva verket var Titanic och jag höll oroligt utkik efter såväl enorma isberg som en spottande Leonardo DiCaprio.
Detta hjälpte föga, med en krasch åkte båten rakt in en stor vit kluns (samtidigt som jag kände något väldigt kletigt i nacken), Munitis hade likt Andrade glömt bort att det var f o t boll han sysslade med. En mycket korkad hands som förvärvade honom sitt andra gula kort (det första hade tilldelats honom efter en hätsk duskussion med Ralde efter den första straffen). Munitis ut, 10 mot 10...
Efter detta tappade Depor allt sitt spel, Valencia pressade på för ett segermål och kom allt närmare. Depors bäste igår, Molina, gjorde heroiska räddningar på lägen från Villa och Vicente. Capárros bytte in Collocini i ett försök att stävja den vita anstormningen men detta visade sig dödfött. Den likaledes inbytte Brassen Aurelio serverade Miguel en boll strax innanför straffområdet. Den Portugisiske högerbacken tog i för allt vad han var värd och, trots att han kom till Valencia som Bosmanfall, vräkte in bollen i krysset. Årets mål i La Liga och ledning för Valencia med 10 minute kvar.
Att ligga under mot Valencia brukar vanligtvis innebära förlust, alltid kända för sitt enorma försvarspel så har det känts som att de kan försara en ledning i dagar. Igår kunde de dock inte göra det i 3 minuter. Inhopparen Momo slog en svepande boll in mot mål och ett sovande Valenciaförsvar stod och såg på när Sergio sprang in och satte dit kvitteringen.
2-2.
Ett underbart mål som, trots att det var väldigt tursamt, visar på den enorma moralen denna upplaga av superdepor visar upp. Förra året var det vi som fler gånger än jag vill minnas tappade ledningar i matchens slutskede. Att göra samma sak, på Mestalla, kändes mycket, mycket skönt.
Spelet mattades av efter detta och båda lagen, nu med väldigt defensiva uppställningar, föreföll nöjda med resultatet. Trots det fick Los Ches en sista chans att avgöra, Kluviert skarvade bollen till en framstormade Angulo som kom ensam med Molina. Vår hjälte i målet gjorde en underbar benparad och räddade poängen åt sitt slutkörda lag.
Trots allt borde man vara nöjd med 2-2, likt passagerarna på Titanic förmodligen var nöjda med att ha räddats, i den mån de nu blev det. Valencia gjorde en bra match och Mestalla är en av de svåraste arenorna att spela på. Men jag kan dock inte släppa den första halvlekens fina spel och de idiotiska misstag Andrade och Munitis utförde.
Caparros underströk detta då han i presskonferensen efter matchen gav laget kritik för att de vek ner sig. Uppfriskande nog gömde han sig inte bakom domarinsatsen trots att den var, tja, usel.
Men what a hell, en poäng är ju mer än noll poäng och i händelse av misströstan kan man ju bara läsa nedan:
1 Deportivo 7 3 2 1 0 4 2 2
2 Celta 6 2 2 0 0 5 2 3
3 Valencia 5 3 1 2 0 5 4 1
Forza Depor!
Laguppställningar:
Valencia: Mora; Miguel, Marchena, Ayala, Moretti; Aimar (Angulo ྎ), Baraja, Vicente; Mista (Kluivert ྈ) och Villa (Aurelio ྄)
Deportivo: Molina; Manuel Pablo, Andrade, Romero, Capdevila; Rúben Castro (Collocini ོ), Sergio, Duscher, Munitis; Valeron (Momo ྂ) och Tristan (Taborda ྎ)
Mål: 0-1, Tristan (པ), 1-1, Villa () 2-1, Miguel (ྌ), 2-2, Sergio (ྏ)
Domare: Iturralde González
Gula kort: Marchena, Ayala, Albelda, Andrade, Tristán, Romero och Munitis
Röda kort: Baraja (ས), Munitis (ཷ)
Publik: 45.000 åskådare på Mestalla.
