Deportivo nedflyttade till Segunda B
Efter en bisarr måndagskväll stod det klart att Deportivo degraderas från Segundan till Segunda B.
Igår fann jag ingen lust att skriva den här texten. Det gör jag kanske inte nu heller egentligen. Det är dock officiellt, de farhågor man haft sedan jul. Ifjol var Deportivo ett mål, ett förbannat mål, ifrån att ta steget upp till La Liga. Igår var man ett mål, ett förbannat mål, ifrån att åtminstone ha möjligheten att hålla sig kvar i Segundan. Sådan är fotboll. Dess ödes ironi är som en oväntad käftsmäll. Några smällar kan man ta men blir det för många är det bara att lägga sig ned. Nu har vi tagit ett par smällar. Nu känns det som att vi kan gräva ned oss ett tag.
Hur gick allting då till? Klockan 21.00 skulle Deportivo ha inlett sitt möte med Fuenlabrada. En dryg timme innan avspark ställdes dock matchen in. Den kanske viktigaste matchen i mannaminne ställdes in. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, vad fan händer? Ganska snart kom nyheten ut att sju spelare och ledare i Fuenlabrada var smittade av covid-19. Jaha. Vart var alla säkerhetsregler? Vad hände med alla protokoll? Det skulle senare komma fram att det var hela tolv (!) smittade i gästernas läger. Ändå tog de sig upp till Galicien. Nåja, matchen inställd – skulle detta vara positivt eller negativt?
Initialt kände jag att ”det här är inte bra”. Min magkänsla stämde, förstås. De andra nedflyttningshotade lagen kunde spela under mindre press. De behövde inte tänka på resultatet på Riazor överhuvudtaget. Trots det såg det ganska ljust ut i halvtid. Lugo låg under hemma mot Mirandés och Albacete hade inte fått hål på Cádiz. Numancia ledde förvisso mot Tenerife men där hade Depor redan ett poängövertag. Saker och ting skulle dock ändras. Mirandés blev, i andra halvlek, helt ointresserade av att spela klart säsongen och föll igenom. Okej, en livlina borta. Med mina ögon riktade mot Estadio Ramón de Carranza fick jag se ett Albacete kriga och kämpa. Uppflyttade Cádiz stod väl upp okej men visade inga större La Liga-kvaliteter. I den 90:e minuten, ja den 90:e, fick Albacete straffspark. Hands tror jag domaren fick det till, bilderna från VAR-rummet kunde inte riktigt bekräfta. Straff blev det i alla fall. Och mål, skulle det bli.
Albacetes straffmål skulle fälla avgörandet. Maikel Mesas bredsida beseglade Deportivos öde. Samtidigt som det firades i såväl Albacete som i Lugo föll ett stort mörker över A Coruña. Depors match hade inte ens spelats, men laget hade ändå ramlat ur Segunda División. Nästa säsong spelar vi i Segunda B, för första gången sedan 1980/81. För tredje gången i klubbens historia ska vi ner och gnugga mot storheter som Celta Vigo B, Coruxo, Melilla och Las Palmas B. Jag vet inte ens hur jag kan se Segunda B-matcher.
Tiden är inne. The mighty has fallen. Vissa jämför oss med andra liknande öden, som Portsmouth och Racing Santander. Det finns en stor skillnad där. Vi spelade regelbundet i Champions League. Vi vann titlar, vi borde haft mer än en ligatitel. Vi hade världsklasspelare. Vi lockade till oss de bästa. Riazor var fullt, folk vallfärdade för att se oss. Det är över nu – hur kan en klubb resa sig från detta? Få klubbar som tagit sig till Segunda B har kunnat resa sig. Få klubbar har kunnat kämpa sig tillbaka till elitfotbollen. Jag må vara färgad men fan i mig, det här är en förlust för spansk fotboll. Denna anrika fotbollsförening som jag dedikerat elva år att skriva om förtjänar inte det här ödet. Nu säger vi farväl till professionell fotboll och jag ser fram emot en spelarflykt utan dess like. Adíos.
