Inför Deportivo - Espanyol

Efter att våra hårt ansatta hjärtmuskulaturer fått endast 3 dagar på sig att stilla den post-derbytiska stressen är det matchdags återigen. Nu får A Coruña besök av de Katalanska krigarna i Espanyol...

För tredje morgonen i rad väckte jag i morse upp mig själv med att vråla treee-nooll!!! så högt att lungorna bågnade. Jag fick således för tredje morgonen i rad börja min dag med att byta ut de av min Pavarotti-släng-dig-i-väggen-röst söndersmulade fönsterrutorna. Så fort jag kommer ut genom dörren tar jag mig an närmaste sten, snöklot eller igelkott i vinteride. Jag avancerar rutinerat framåt gatan med föremålet som klistrat vid mina fötter. Strykarkatter, brevbärare och ständigt snöskottande grannar får varje gång en listig blick i ögonen och börjar med tysta steg komma löpande mot mig. Jag som van dribblingskung har givetvis sett dem i ögonvrån hela tiden och joggar därför lugnt vidare. Precis när de allihop lägger sig på bakändan med varsitt utsträckt ben riktat mot det föremålet som just den här gången finns fastetsat på mina Stan Smiths stannar jag av fullständigt, täcker den sömniga igelkotten totalt samtidigt som jag lägger över den på min väntande vänsterfot. Jag slickar mig lätt om munnen innan jag med en aldrig tidigare skådad precision skjutsar in den under en uppställd soptunna. De icke snöskottande grannarna kommer nu utstörtande ur portarna med händerna uppsträckta i luften, samtliga iklädda sprillans nya Deportivotröjor. Som den gladlynta retstickan jag är springer jag ifrån mina trånande följeslagare. Jag stannar inte förrän jag nått Audin som ingen någonsin tycks köra. Väl där vänder jag mig om, sträcker ut händerna och blottar mitt oklanderliga Denivit tandputs-leende. Sekunden senare står jag och björnkramar Larsson, Nilsson och allt vad de heter. De skriker alla mitt namn så högt de orkar. Valeron! Valeroon! hörs över stadens alla takåsar. Jag tittar överseende på dem och försöker komma på ursäkter till varför just jag begåvats med en dribblingsförmåga aldrig förr skådad. Innan jag hinner det vaknar jag emellertid av att någon, som jag sedan upptäcker är jag själv, skriker treee-noooll!!! Jag ser mot de nu till partiklar nedbrutna fönsterrutorna. Jag muttrar något om att det minsann bara stod 2-0 när jag vaknade. Sedan klär jag på mig, snör på mina Stan Smiths och går ut i jakt på närmaste igelkott. En ny dag har börjat...

Derbysegrar är inte nyttiga. Liksom pannkakstårtor är de helt fantastiska när de kommer, men tar en evighet att smälta. Som förhoppningsvis framgår av harangen ovan har jag sedan lördagen inte varit mig själv. Min världsbild har faktiskt förändrats så till den milda grad att jag först så här långt in i denna artikel minns vad det är jag ska skriva om.
Depor tar alltså emot Espanyol, denna småklubbarnas småklubb. Genom en alldeles herrans massa år har de stått i skuggan av jättestora Barcelona. Att dela stad med en klubb är tufft, att göra det med mer än en klubb måste vara stört omöjligt. Espanyol har dock gjort det med den äran. De slutade förra året på en hedervärd sjätteplats.
I år har det dock gått desto trögare, efter att ha gett tabellen en rejäl omgång med luppen kan jag konstatera att de ligger på 17: e plats.
Ett underpresterande lag alltså, det dräller nämligen av kvalitet i laget. Raúl Tamudo är storstjärnan som ska leverera målen. Dessa har dock låtit vänta på sig, varken Tamudo eller hans lag har hittat nätet med någon högre frekvens hittills under säsongen. 13 mål på 16 matcher skrämmer möjligtvis någon, men definitivt inte Molina. Tamudo själv har endast gjort tre mål under ligaspelet, 2 av dessa kom dock senast mot Zaragoza (2-2) vilket indikerar på en så kallad ”islossning” (vilket inte känns allt för logiskt om man betänker den rådande årstiden) för Espanyols lagkapten.

Förutom Tamudo hittar vi även Ivan De la Peña i den förmodade startelvan. Spelaren med en besynnerlig karriär (supertalang, flopp, dårfink, succé, landslagsman) härskar på Katalanernas mittfält. Med förmågan att kunna hitta på i princip vad som helst med bollen är han alltid livsfarlig att möta. Enormt skicklig dribbler (vad De la Peña gör med en fotboll gör jag med en igelkott?), lysande passningsspelare och dessutom ettrig som en bålgeting på ett steroidlabb. Nåt att se upp för med andra ord.
Bakåt hittar vi en av La Ligas mest svårforcerade backlinjer. Espanyol-veteranen Mauricio Pochettino har återvänt till klubben och inbringat stadga i försvaret. Han kamperar ihop med bengeten Albero Lopo. En otroligt sevärd jätte med en besynnerlig löpstil och ett agerande på plan som får en att undra om han inte är blind. Dessa föraningar slås dock i sank då han gång på gång, trots att det ser vanvettigt klumpigt ut, kommer rätt i situationerna. Därtill ser vi stentuffa ytterbackarna David Garcia och Daniel Jarque (uttalas Charke, ger epitet ”köttare” en helt ny innebörd) som kommer göra sitt yttersta för att göra livet surt för Tristan & the Gang.
Största orosmolnet för våra motståndare är dock att Carlos Kameni, Kamerunsk landslagsmålvakt och den sanna arvtagaren till Jacques Songo’o, missar matchen på grund av skada. Ersätter gör ynglingen Gorka Iraizoz som därmed får göra La Liga-debut.

Deportivo kommer till spel, om ni nu missat det, med en purfärsk derbyseger i bakfickan. Matchen mot Celta var en av säsongens bästa insatser med förträffligt spel såväl framåt som bakåt. Juan Carlos Valerón har en gång för alla visat att han är tillbaka, hans insatser har bara blivit bättre genom säsongen och då han nu börjat göra mål också har vi ett artilleri som skulle få general Patton att springa och gömma sig. Valerón tar givetvis plats i startelvan i anfallet bredvid Tristan. Mittfältet gjorde en strålande match senast och med både Duscher och Sergio i högform, samt en Munitis (ordet form finns inte i den mannens vokabulär) finns det all anledning för motståndarförsvaret att darra på sina långa ben.
Problem finns dock här också, Victor Sanchez gjorde ett par mycket fina insatser innan han återigen fick lämna planen skadad i 1-0 segern mot Cádiz. Då samma öde mötts av Ivan Carril (borta året ut, inte mycket längre) och då Julen De Guzman verkar ha tappat en del av sitt uppbyggda förtroende får gamle Romero för andra gången i följd axla en ytterposition. Nånting han gjorde klart godkänt mot Celta, även om hans offensiva löpningar knappast gick i Viper-fart.
I försvaret är Manuel Pablo, Andrade och pang-pang Capdevila givna. Den andra mittbacksplatsen är dock öppen. Juanma gjorde en bra match senast men blev utbytt redan i den 35:e minuten, förmodligen p.g.a. att Caparrós inte ville riskera en utvisning. In kom istället Fabrizio Coloccini som gjorde en mycket bra match, det ska bli ytterst spännande att se vem som blir utvald. Svenskafans insidetrips ligger dock på Juanma.

Så vad kan man säg om matchen? Tja, Espanyol har absolut inte imponerat som under förra säsongen, dock finns där kapacitet att skaka om de flesta fågelburar. Deportivo ska, enligt all rim och reson, vinna den här matchen. 3 raka segrar, samtliga med en vacker nolla i kolumnen för insläppta mål förtäljer om en god form. Spelet är bättre än på länge och glädjen återfinns i allra högsta grad på planen. I denna sista match innan det förhatliga juluppehållet vore en seger en alldeles särdeles trevlig julklapp - särskilt om man beaktar tabelläget. Depor ligger för närvarande på 5:e plats, på samma poäng som 3 andra lag. Det är följaktligen viktiga poäng att vinna innan man kan börja julskinksmumsandet.

0 kommentarer