Deportivo - Milan 3-1
Deportivo tog sin sjunde raka seger i den i prestige mätt enorma turneringen Teresa Herrera. Hurra Hurra Hurra!
I vad som otvivelaktigt blev turneringens bästa match kunde Deportivo slutligen stoltsera med att helt rättvist besegrat AC Milan (vedertagen superklubb och självutnämnda bräschvandrare) och inte minst lyfta den enorma pokalen som den gamla eldsjälen Teresa efterlämnat. Fest, med andra ord.
En seger i en träningsturnering kan i vissa vilsna pupiller endast generera en liten nätt nick (den internationella symbolen "visst, visst, verkligen jätteduktigt"), men vi blåvita vet naturligtvis betydligt bättre. Det här årets upplaga var bättre än på länge, med ständigt storsatsande Atlético Madrid, Uruguayanska storklubben Naciónal och så förstås redan nämnda vedertagna superklubb. Vi vann. Utan större svårigheter.
Att börja gasta om bragd och att nu-jävlar-får-ni-se-upp-allihopa-för-nu-är-vi-på-gång-var-så-säkra-på-det är förvisso inte riktigt tillbörligt. Om denna seger har någon som helst signifikans för våra fortsätta äventyr är alltjämt helt oklart. Vad som däremot är alldeles väldigt klart är att Depor gjort en mycket stark insats, och att en strålande glädje över just detta har varit uppenbar hos spelarna.
Gårdagens match var en väldigt välspelad sådan. Depor, som saknade Estoyanoff och Aouate då de var på landslagsuppdrag, ställde upp med en startelva som både var experimentell och slagkraftig. Jättetalangen och säsongens sannolika andremålvakt Andy Mackay fick förtroendet från start. Backlinjen blev av modell yngre då Barragán, Arbeloa, Lopo och Rodri generar en sammanlagd ålder på blygsamma 90 år (hos motståndarna var samma nummer 143, riktigt vad man kan utläsa av det vet jag inte, men nånting är det säkerligen). På mittfältet fick Sergio och Coloccini återigen kampera ihop som Pivotes, detta då Duscher lika återigen blev bänkad på grund av en av de oräkneliga dispyter som snurrar runt inne på Riazor. Juan Rodriguez fick även här ta sig an playmakerrollen medan kanterna besattes av Riki och Arizmendi. Längst fram fick Bodipo fortsätta att stångas med allehanda försvarsspelare, nånting som gett blandat resultat hittills.
Milan startade med ett nästan ordinarie lag bortsett från att backlinjen var ännu mer ålderstigen än vanligt (nej, jag trodde inte heller det var möjligt). Framåt fanns Kaka, Gilardino, Pirlo och Inzaghi med och bidrog alla till att matchen blev sommarens bästa på Riazor.
Depor inledde matchen i stor stil, flera chanser skapades redan i matchens inledande minuter då både Bodipo och Rodriguez testade Coppola i Italienarnas mål. Efter sex spelade minuter fick vi så en frispark som efter lite flipperspel hamnade hos Barragán. 19-åringen måttade ett inlägg som efter lite mer flipperspel hamnade hos Coloccini som inte hade annat än att vräka in bollen i de förväntansfulla nätmassorna. 1-0 till Depor efter att ett offensivt initiativ faktiskt burit frukt. Nånting har, tro det eller ej, hänt med vår gamla klubb.
Matchen blev efter målet vilt svängande med väl tilltagna chanser åt båda håll. Mackay fortsatte att visa att han kan bli en framtida stormålvakter då han blandade svettiga reflexräddningar med en sällan skådad pondus i luftrummet. Även Depor anföll bra, speciellt var kantspelet bättre än på länge (som det nu ser ut verkar det faktiskt som att Arizmendi kan bli en betydande spelare i framtiden).
I den 30: e minuten presenterade sig planens 23: e participant - vår älskade gamle räv Iturralde Gonzalez. Ett lågt inlägg träffade en liggande Arbeloa. Hands säger somliga, vissa inte. Att Iturralde blåste straff säger egentligen ingenting åt något håll.
Kaka rullade synbart säkert in bollen och kunde tämligen rättvist kvittera matchen.
Det skulle dock inte hålla i mer än fyra minuter. Depor fick återigen en frispark en bit utanför straffområdet. Riki stegade fram och lyfta bollen in mot en vild hord av känguruhoppande spelare. Ingen av dessa fick dock inte så mycket som ett hårstrå på bollen utan den seglade istället in under en enormt snopen Milan-målvakts högra kryss. 2-1 till Depor!
De sista tio minuterna blev av parentesartat slag, frånsett att Italienarna fick ett farligt frisparksläge i matchens slutskede. Andrea Pirlo, av många ansedd som världsbäst på just frisparkar, slickade sig om munnen och dammade iväg bollen mot höger kryss. Väl där fanns dock en 19-årig Galicier som med en kanonräddning knuffade bort bollen. Andy Mackay, han är mer än en namn…
Halvtid så, trots att vissa envisa pekfingrar hävdar att detta skulle vara en träningsmatch gjordes bara ett byte, Brocchi in istället för Inzaghi hos de rödsvarta. Detta föreföll dock inte ha någon som helst betydelse för matchen som fortgick i lågt tempo med ett väl försvarande Deportivo och ett en smula fantasilöst Milan. Få chanser av betydelse skapades åt något håll och 2-1 verkade bli det givna slutresultatet. Då fick Depor ytterligare en frispark (ett gångbart medium den här kvällen). Rodriguez stegade upp och slog en låg och hård boll som efter en svår studs gick in i Coppolas vänstra hörn, en bra frispark även om den inte såg sådär helt otagbar ut. Nåväl, mål för Depor och ett alldeles sällsynt turneringssegerljubel (den bästa sorten) tog fart. Deportivo hade tämligen enkelt besegrad ett av världens bästa lag och för sjunde året i följd vunnit en av de mer prestigefulla ”träningsturneringarna” i Europa!
Lagen:
Deportivo: Mackay - Barragán, Lopo, Arbeloa, Rodri - Sergio (Manuel Pablo 88'), Coloccini - Arizmendi (Verdú 90'), Juan Rodríguez (Iván Pérez 90+4'), Riki (Cristian 84') - Bodipo (De Guzmán 70').
AC Milan: Coppola - Cafú, Costacurta, Favalli, Serginho (Amoroso 77') - Gattuso (Foggia 72'), Pirlo, Seedorf (Jankulovski 72'), Kaká - Inzaghi (Brocchi 46'), Gilardino.
Mål: 1-0: (7') Coloccini, 1-1: (30') Kaká, 2-1: (34') Riki. 3-1: (90+3') Juan Rodríguez.
Domare: Iturralde González. Gult kort till Juan Rodríguez (31'), Arbeloa (40'), Mackay (57'), Costacurta (88') och Brocchi (90').
Publik: ca. 12000 på Riazor
