Krönika: Rör inte Caparrós
Ibland kan en seger betyda mer än tre futtiga poäng. För Joaquín Caparrós betyder den framför allt arbetsro. Nu hoppas jag att vi slipper de löjliga kraven på hans avgång. Åtminstone fram tills nästa helg.
Det kändes som en evighet. Eller: det var en evighet. Aldrig har så många gjort så lite på en fotbollsplan, och ändå har det varit tränaren som fått ta skiten, hatbreven och de smutsiga glåporden i spansk media.
Det underliga är inte att det tog tio matcher för att äntligen vinna. Eller att det var (mätta, tunga och sönderanalyserade) Real Madrid som vi piskade. Nej, det som slog mig var hur det gick till. Hur ett Deportivo utan självförtroende, utan ett fungerande kantspel och utan någonting så grundläggande som press med understöd kunde vända upp-och-ner på världens mäktigaste klubb.
Caparrós, den mest hatade mannen i Galicien efter Lendoiro just nu, kunde ha fortsatt köra ner huvudet i marken och satsa på en tokdefensiv, precis som de flesta gör när (den lönnfete) Ronaldo & kompani kommer på besök.
Men inte då. In med Estoyanoff (grabben vet inte ens vad försvara betyder), Manuel Pablo (vår egen Cafu) och Julian De Gúzman (snälla, ge honom ett par större benskydd innan något allvarligt händer).
Redan där och då visade han intentionerna. En poäng? Nej tack. En hedersam förlust? Okej, inte det heller. Det fanns två möjliga utgångar: storförlust eller seger. Hade den här matchen spelats innan juluppehållet hade det blivit pisk med fyra eller fem mål mot noll. Nu gick allt, precis allt, vår väg (förutom Arizmendis mörsare i stolproten, vill säga).
Hur som helst, den här krönikan skulle egentligen inte handla om vare sig Real Madrid, Arizmendi eller någon annan av alla dessa sidoaktörer. Huvudpersonen i dramat heter Joaquín Caparrós.
51-åringen från Utrera var den som skulle ansvara för generationsväxlingen och det nya, unga laget som media så passande döpt till ”Baby Depor”. Innan säsongen sänktes förväntningarna; det skulle redan på förhand bli ett mellanår i La Coruña.
Men så kom resultaten och segrarna. En förbannelse på sitt sätt, skulle det visa sig.
För just när supportrarna började drömma om återkomsten till Europa föll laget som en sten i tabellen. Och efter bara 15 omgångar krävde man Cappas avgång.
Jag läste bland annat ett löjeväckande inlägg på ett forum där ”Jabo” Irureta utpekades som en perfekt efterträdare, tillbaka som den frälsare han en gång i tiden utmålades som. Det är väl bara att konstatera att man ofta väljer att inte förnimma de tyngre perioderna av en epok. Särskilt när de har haft sådana toppar som under Iruretas styre. Men ska inte blickarna riktas mot framtiden – i stället för mot en skallig bask som tillhör det förgångna på mer än ett sätt?
Joaquín Caparrós är ingen mirakeltränare. Åtminstone genomför han inga mirakel på kommando. Han ”misslyckades” i Villarreal för att han inte fick chansen att bygga ett lag. I Sevilla fick han ett löfte om tid, pengar och kontinuitet. Resten är historia.
Baby Depor har en lång väg att vandra och det gäller att njuta när man sätter dit lag som Real på Riazor. Så här tidigt. Caparrós är en klasstränare och en framtidsman, och det handlar lika mycket om kontinuitet på tränarfronten som i startelvan.
Deportivos tid är inte nu. Och kanske inte heller nästa vecka. Eller veckan därpå. Men ska man bygga en klubb med konkurrenskraft krävs framförhållning och planering.
Trots allt byggdes inte Rom på en natt. Och det gjorde inte Riazor heller (även om vissa envisa rykten fortfarande säger att det verkligen var så...).
¤ ¤ ¤
Säsongens största frågetecken är för min del ändå Javier Arizmendi. Ena veckan spelar han sämre än en kastrerad hamster och veckan därefter är det världsklass. Nu förstår man varför Aragónes envisas med att ta ut killen i det spanska landslaget trots kritiken utifrån.
¤ ¤ ¤
Och sist men inte minst: Välkommen tillbaka, Juan!
