Krönika: Allright!
“Despite all the amputations you know you could just go out and dance to the rock 'n' roll station and it was allright... hey baby it was allright!”
Som stor musikälskare - främst av toner frammanade av människor talandes anglosaxiska språk användandes elektricitet - söker jag konstant efter låtar som kan definiera vad jag för tillfället känner. Är jag förbannad så letar jag efter något som kan rättfärdiga ilska, är jag upprymd letar jag efter något som svänger som fan, och om jag inte mår på något speciellt sätt alls letar jag efter låtar som kan visa mig något jag förut inte visste fanns. Med dagens generösa informationsflöde och, ifall man vill använda medel som inte exakt hurras av herrar staten, lättillgängliga anskaffning av digital media är det relativt enkelt att hålla uppe ett sådant levnadssätt. Man börjar efter ett tag hitta mönster, man börjar hitta små komponenter som är särdeles effektiva för att understryka den givna känslan.
Jag vill, och jag inbillar att jag tillhör majoriteten, främst lyssna på musik när jag av en eller annan anledning känner mig nedstämd. Så har det varit mycket länge och jag blir alltmer säker på att det kommer att fortsätta så så länge mina stigbyglar, trumpeter, hammare och alla de andra grejerna jag hade förtvivlat svårt att minnas var de satt på biologiproven gör sina jobb ordentligt.
För Deporfans har de senaste månaderna varit enormt nedstämda. Då de flesta av oss upptäckte klubben i det virrvarr av framgångar som de senaste åren bjudit på hade vi ingen aning vad som kunde vänta runt hörnet. Vi visste att klubben, trots fullt jämförbara resultat, hade väldigt lite gemensamt med alla de högfärdiga jätteklubbar som vi titt som tätt stötte på, men nånstans trodde vi ändå att vi alltid skulle landa på fötterna.
Den här säsongen har visat oss att vi absolut inte kan vara säkra på detta. Det var länge en ren pina - för vissa oss både psykisk och fysisk - att se vårt älsklingslag spela. Resultaten och spelet väckte mardrömmar och till råga på allt bestod större delen av laget av spelare vars namn och utseende var - förutom det redan smått uttjatade ”Babydepor” - sällsamt svårrelaterade. För första gången i våra liv som Deportivistas var en diskussion om segundan något annat än humor, det var helt plötsligt både allvarligt och nödvändigt.
Efter matchen mot Real Madrid gjorde jag kvickt som attan en playlist med Sly Stones ”Stand!” - vars text jag sjöng med i så högt att t.o.m. grannarna tvärs över gatan dunkade sina kvastar i taket - Mr Flagios ”Take a chance” (världens bästa totalt ohippa låt), Van Morrisons ”Wild night” och Jackie Wilsons ”Higher and higher” - låtar som svänger som fan, vilket ju, tillsammans med matchresultatet, ställer definitionen av mitt dåvarande känslotillstånd utom all tvivel.
Detta höll sig dock inte. Problemet med rus är att de försvinner, det ligger i rusets natur, och det är just deras begränsade livslängd som gör att vi alla letar så febrilt efter dem. I rusets natur ligger också att deras försvinnande ersätts med något helt annat. Det kan vara baksmällor, prestationsångest, ett par tusen andra ångestar, total förvirring eller regelrätta depressioner. Gemensamt har dessa saker att de med ytterst få undantag är väsentligt mycket sämre än ruset som fostrat dem.
Något som de flesta av oss letar efter, och detta verkar bli mer angeläget ju längre fram i den världsliga utvecklingen vi kommer är känslan av att saker och ting kommer att ordna upp sig, att det kommer att gå bra till slut. Att inte ha den känslan kan vara rent katastrofalt - särskilt som att vetenskapen och nutidsorienteringen verkar peka på att allt som är värt något är på väg åt helvete. Detta kan ingen av oss acceptera. Alls. Därför söker vi efter något som trotsar vetenskapen. För de flesta av jordens människor är detta något religionen. Det alla religioner har gemensamt är att de talar om för oss att om vi bara gör som dem säger och lever på sättet de bestämt, så ska det här nog ordna upp sig till slut. Detta är ju absolut en strålande fin tanke - väl värd att omfamna - om det inte varit för en liten detalj; man måste tro på den.
Jag tillhör de som genom min livsutbildning närt en enorm skepsis mot organiserad religion. Jag har läst om alla miljarder som dött i religionens namn, jag har träffat människor som påstått sig njuta av guds arm på sin axel, men som i mina ögon mest förefallit vilsna, trångsynta och, i vissa fall, rent korkade. När jag väl har försökt att hitta något i dessa religioner har jag snabbt hittat aspekter som jag med min logik helt enkelt inte kan förstå mig på.
Dock är jag ju en av alla dessa som letar efter känslan att saker ska ordna upp sig, varvid jag börjat söka den på annat håll. Jag har letat i filosofin, i filmen, i litteraturen, i psykologin, i barskåpet och faktiskt hittat viss hjälp hos alla dessa grupper. Tom Robbins och Oscar Wilde talade om för mig att inte ta saker alltför allvarligt, Carl Jung talade om för mig att jag är kluven av naturen och att detta inte är något att bekymra mig över, Erdinger Weissbier talade om för mig att jag i alla fall kan njuta av ett glas hur jävligt allt än ser ut, Descartes, Hume och Platon talade om för mig att jag ändå inte kan vara säker på någonting alls medans filmerna slog in alla dessa budskap i väldigt lättillgängliga emballage.
Genom allt detta letande har det alltid funnits två saker som följt med mig, och som letandet väldigt ofta mynnat ut i. De är, vilket ni nog gissat, musiken och Depor (inte nödvändigtvis i den ordningen.
När jag genom musik har uppnått åtminstone illusionen av känslan att saker och ting kommer att ordna upp sig (och illusionen är väl egentligen det enda vi har) har ett tema varit sällsamt gångbart. För trots alla texter jag plöjt igenom, av män och kvinnor med monumental intelligens och lingvistisk elegans så är det, för mig, inget mot vad en samling rocksångare skapat. När en rocksångare, utan minsta knussel eller omsvep, talar om för mig - gärna massor med gånger i rad - att saker ska bli allright så har jag märkt att jag väldigt lätt tror på vad de säger.
Genom större delen av mitt Depormedvetna liv fanns det i klubben oftast något som kunde gemig den känslan. Det kunde vara titlarna vi vann, det kunde vara Milan 4-0, det kunde vara Centenariazo, det fanns liksom alltid en fantastisk seger runt hörnet. Om det trots allt inte fanns det så fanns ändå profilerna. Det fanns alltid Mauro Silva som bara genom sin uppenbarelse skänkte hopp, trygghet och avslappning. Hur skulle man kunna skada sig om man står bakom Mauro Silva? Nu var han ju absolut inte ensam. En ynnest med att ha Jabo Irureta som tränare och César Lendoiro som kontraktsförhandlare var att truppen blev näst intill vanvettigt beständig. Att en ordinarie spelare lämnade klubben var enormt ovanligt, vilket ju gjorde att nästan samtliga spelare blev gamla polare, och gamla polare är en direkt synonym med trygghet - även om de befinner sig hundratals mil bort. Vi kunde förlora, men gör man det (någorlunda) tillsammans med människor man delat så många fina minnen med är det trots allt inte så farligt. Det kommer att gå bra till slut.
Allt detta förändrades dock inför den här säsongen. Lendoiro och hans nya bästis Caparrós köpte in sexton nya spelare, sexton nya namn och ansikten som skulle bli våra nya vänner, eftersom de gamla vännerna försvunnit (även om vi börjat tröttna rejält på många av dem). Det gick också bra i början, laget vann och våra nya vänner log mot oss och bjöd med oss på tågresan mot det okända. Givetvis hängde vi med - vad hade vi för val? - men väldigt snart började rälsen bli bucklig, tåget slirade och slängde, och plötsligt fann vi oss strandsatta i den beryktade nedflyttningszonen - en plats vi aldrig varit på men vars rykte fyllt oss med skräck. Och vad värre var, vi var strandsatta med en bunt människor vi inte visste om vi kunde lita ett smack på.
För mig personligen blev detta enormt svårt att hantera. Jag kände att den uppkomna situationen började påverka mig mer än vad jag trodde var möjligt - jag har alltid strävat efter att hålla mitt supporterskap på ett stadium där jag alltid kan skratta åt det - och som de flesta människor gör när de blir nedstämda av något de inte kan påverka började jag distansera mig. Jag såg inte fram emot helgens matcher med samma okuvliga optimism som vanligt, jag såg inte längre mina uppgifter på Svenska fans som ett fantastiskt privilegium, jag började t.o.m. fråga mig själv hur ett liv utan Depor skulle se ut (ska sägas att jag rätt snabbt insåg vilken sällsamt korkad idé det var).
Sen kom Real Madrid till staden. Våra nya vänner kämpade i nittio minuter och gjorde en fantastisk match allihop, dessutom visade några av våra gamla vänner - Duscher, Andrade, Capdevila och naturligtvis Valerón - att de minsann fortfarande erbjuder sina ryggar för oss att ställa sig bakom. Matchen gav oss eufori, matchen gav oss ett rus.
Men det var ju det där med rusets efterföljd. Jag vaknade dagen efter upp utan att riktigt veta vad jag kände. Någon slags känsla hade jag, det visste jag, men vad tusan var det för nåt?
Inte alltför förväntansfull satte jag på skivspelaren i tur och ordning igång ”Tonight” med Iggy Pop, ”Allright” med Supergrass och, förstås, ”Rock and roll” med Velvet Underground. Och - Souzamarch - de funkade! Plötsligt insåg jag att faktiskt såg fram emot mitt fortsatta liv som Deporsupporter. Jag fick tillbaka den alltid underbart kaxiga känslan av medlidande med alla de stackare som hejar på andra lag än Deportivo. Jag insåg att Arbeloa, Arizmendi, De Guzmán och de andra alla är härliga killar som jag mer än gärna har med mig vart jag än går.
Jag fickkänslan av att den här säsongen, och nästa, och nästa, nu kan sluta precis hur som helst. Att klubbens ekonomi, Lendoiros alla problem och Capas synbara förvirring inte kommer att påverka min nattsömn något mera. Att detta bara är en övergångsfas - oavsett hur lång den kan vara - och att jag imorgon, nästa vecka, nästa vinter, om tio år leende kommer att gå runt med min blåvita halsduk och reta alla supportrar av alla andra menlösa klubbar.
Lärt folk skulle kalla detta för en metamorfos eller epifani. Jag kallar det för allright.
