Deportivos historia
Deportivos historia
Av: Joakim Kreutz
Fotbollen etablerar sig i Galicien
José Maria Abalo återvände till La Coruña med mer än en engelsk utbildning i bagaget, han introducerade också fotbollen i Galicien.
Efter att ha spenderat några år i engelska skolor kom José Maria Abalo 1902 tillbaka till sitt föräldrahem i La Coruña. Förutom sin utbildning så hade han lärt sig att spela fotboll, och han samlade snart sina bekanta till vänskapligt spel i stadens tjufäktningsarena, Corralón de la Gaitera.
Redan 1904 fick de chansen att mäta sina krafter mot utländskt motstånd när de under namnet "Corunna" utmanade sjömännen på den engelska båten "Diligent". Sporten fick också snabbt fäste bland stadens frisksportklubb "Sala Calvet" och 1906 bildades "Club Deportivo de la Sala Calvet" med sin första president Luis Cornide. Det första laget bestod av Salvador Fojón, Venancio Deus, Juan Long, Ángel Rodríguez, Manuel Álvarez, Daniel Aler, Paco Martínez, Félix de la Paz, Virgilio Rodríguez, Juan Manuel López, och Martínez Urioste.
Den 11 maj 1907 godkände den lokale guvernören Luis Moyano klubbens bildande och slog fast dess första statuter. Det dröjde sedan bara ett och ett halvt år innan den spanske kungen Alfonso XIII hade gett klubben det kungliga sigillet och accepterat en post som hederspresident för "Real Club Deportivo de La Coruña", som det fulla namnet lyder. I samband med detta ansåg klubben att de behövde flytta ifrån sin hemmaplan på tjurfäktningsarenan och under ledning av Federico Fernández Amor Calvet byggdes det första Riazor med plats för 6000 åskådare. Platsen som valdes är nuvarande Colegio de las Escalvos. Efter invigningstalet, av klubbens andre president Laureano Martinéz, spelades ett galiciskt derby mot Fortuna de Vigo. Laget som mönstrades för Deportivo var; Martínez, Long, Ancos, De Llano, Martínez, Rajoy, Rodriguez, Álvarez, Rincon, Paz, och Portela.
Efter det spanska lagets överraskande silvermedalj i sommar-OS 1920 spred sig intresset för fotboll snabbt över hela landet. Det bör nämnas att i medaljlaget spelade Luis Otero som var född i A Coruña även om han spelade fotboll för Vigo. Snart började förberedelserna inför en professionell nationell liga som skulle ersätta de regionala mästerskapen. Det dröjde dock ända till 1928 innan La Liga drog igång. Deportivo förlorade i en tidig kvalmatch och placerades därför i Segunda tillsammans med Alavés, Sevilla, Celta, Valencia, Betis, Iberia, Oviedo, Gijon och Racing de Madrid. Den första säsongen var inte särskilt framgångsrik och laget slutade först på åttonde plats av tio lag. Redan 1932 uppmärksammades laget dock på det nationella planet när de lyckades slå ut årets blivande ligamästare Real Madrid ur Copa del Rey. En av Real Madrids stjärnor det året var Coruñasonen Hilario Marrero som också var landslagsman. Han skulle dock senare återkomma till Depor som tränare med lyckosamt resultat.
Klubben började nu tillhöra toppskiktet av Segunda och fler spelare fick chansen i det spanska landslaget. Zubiela, Vazquez, Millán och inte minst Elícegui fick känna på den stora äran. Den sistnämnde var en tung centertank som på enbart fyra landskamper gjorde tre mål, och bland annat deltog i den historiska matchen när Spanien gjorde 13 mål på Bulgarien. Stadigt förbättrades laget och säsongen 1940/41 vann de äntligen uppflyttning till den högsta divisionen efter en 2-1-seger i kvalet mot Murcia. Det historiska laget bestod av; Acuña, Novo, Pedrito, Muntané, Molaza, Reboredo, Breijo, Guimerans, Elícegui, Chacho, och Chao under ledning av den återvändande Hilario Marrero. Som belöning utbetalades en bonus på 2000 pesetas (mindre än 20 euro) till varje spelare. Pengarna samlades in genom donationer från La Coruñas medborgare vilket säger en del om klubbens dåvarande finanser. Som ett resultat av den nya statusen bestämdes det att en ny arena behövdes och den 28 Oktober 1944 invigdes det nya Riazor.
Ett gyllene decennium och gradvis förfall
Efter att äntligen har etablerat sig i La Primera höjdes ambitionsnivån för laget från La Coruña.
Två år efter inflyttningen på det nya Riazor ville Deportivo arrangera en turnering mot högklassiskt motstånd på hemmaplan. 1946 spelades den första upplagan av Teresa Herreras minne veckan före säsongsstarten. Teresa Herrera levde i La Coruña under 1712-1791 och arbetade i 36 år för att hjälpa de fattiga. Hennes stora livsdröm var att staden skulle få ett allmänt sjukhus, och under sitt sista levnadsår fick hon äntligen se bygget påbörjas. I den första finalen av turneringen uppkallad efter henne besegrades Bilbao av Sevilla med 3-2. Det har spelats om Teresa Herrera varje år sedan dess vilket gör det till den äldsta årliga försäsongsturneringen i världen.
Efter några år hade Deportivo lyckats bli ett stabilt Primeralag och säsongen 1949/50 verkade allt vara upplagt för den första ligasegern. Laget, som leddes av Daniel Chaver Gómez, låg med i toppstriden under hela året. I den sista matchen på bortaplan mot Bilbao mäktade man dock bara med ett oavgjort resultat vilket gjorde att titeln istället gick till Atlético Madrid. Depors ordinarie förstauppställning bestod av: Acuña, Pedrito, Ponte, Botana, Juanete, Guimeráns, Tino, Dieste, Ponce, Moll, och Rafael Franco. Av dessa fick Pedrito chansen i landslaget tillsammans med målvakten Acuña. Den sistnämnda är en legend som vaktade målet i 14 säsonger för Depor och deltog som andremålvakt i det spanska VM-laget 1950 i Brasilien. Han utsågs också som seriens bästa målvakt säsongerna 1940/41, 1942/43, 1949/50, och 1950/51.
Andraplatsen 1949/50 inledde Deportivos "gyllene decennium" då laget tillhörde toppen av ligan, spelade fantastisk fotboll och fostrade flera spanska storspelare genom sin fina ungdomsverksamhet i "la cantera" (stenbrottet). Man värvade de argentinska spelarna Corcuera och Oswaldo vilka tillsammans med Rafael Franco, Moll och Tino bildade ett fruktat femmannaanfall med smeknamnet "Orquesta Canaro" (kanariefågelorkestern). Under säsongen 1950/51 gjorde de fem sammanlagt 64 mål på 30 matcher. Året efter tränades Deportivo av den legendariske argentinaren Helenio Herrera, som senare fick smeknamnet "Il mago" under sin framgångsrika karriär i bland annat Barcelona, Inter och Roma. När legenden Acuña la målvaktshandskarna på hyllan lyckades hans efterträdare Otero vinna priset som ligans bästa målvakt säsongen 1953/54. Även om Depor spelade underhållande fotboll och tillhörde toppen lyckades de inte vinna några titlar under det gyllene decenniet, med undantag för en finalseger med 2-1 mot Bilbao i Teresa Herrera 1955.
Klubbens finansiella problem gjorde dock att supportrarna ständigt tvingades se sina idoler sålda till rikare klubbar. Cheché Martín lämnade för Barcelona 1954, och därefter försvann talangerna i en strid ström. Amancio (Real Madrid), Veloso (Real Madrid), Jaime Blanco, Chacho (Atlético Madrid), Manolete (Valencia), och Reija (Zaragoza) fostrades alla i La cantera men vann titlar, berömmelse och landskamper på andra håll. Störst av dem alla var dock förmodligen Luis Suárez som föddes i La Coruña, men blev en legend efter försäljningar till Barcelona (där han utsågs till Europas bästa fotbollsspelare 1960), och senare Inter och Sampdoria i Italien. Han deltog också i VM-turneringarna 1962 och 1966 för Spanien.
För att täcka upp för alla flyktande talanger köptes äldre spelare med någon eller några landskamper in för dyra pengar, till exempel Pahiño och Belencart (Real Madrid), Campanal (Sevilla), Vicente (Mallorca), och Vavá (Elche). Under 1960-talet föll Deportivo stadigt ner mot bottenregionerna av ligan även om man lyckades vinna Teresa Herrera på hemmaplan 1962 (4-2 mot Benfica), 1964 (4-0 mot Sporting Lissabon), och 1969 (1-0 mot Nacional, från Uruguay). Man förlorade dessutom i finalerna 1966 (mot Real Madrid, 0-2) och 1971 (mot Röda Stjärnan Belgrad, 1-3). Säsongen 1972/73 tvingades Deportivo La Coruña lämna La Primera. Det skulle dröja nästan två decennier innan de återvände.
Luften gick ur klubben när relegeringen var ett faktum och under resten av 70-talet fortsatte de att sjunka i seriesystemet medan de ekonomiska problemen blev allt allvarligare. Under några år pendlade laget mellan Segunda B och Tercera innan en uppryckning förde upp dem till Segunda A. Efter tio säsonger i periferin hade återkomsten till La Primera blivit till en tvångstanke för ledningen, och klubben drogs allt djupare ner i skuldträsket. Ett visst hopp tändes när de för första gången på 16 år nådde finalen i Teresa Herrera och spelade 1-1 mot Benfica 1987. Den efterföljande säsongen blev dock en stor besvikelse och när 90 minuter var spelade av den sista omgången var Deportivo klara för nedflyttning till Segunda B igen. På övertid gjorde då Vicente ett mål för Depor som säkrade överlevnaden i den näst högsta serien.
Inför säsongen 1988/89 var läget desperat. Deportivo hade skulder på 600 miljoner pesetas (över 4 miljoner euro), ett lag som undvikit nedflyttning med minsta möjliga marginal, och marginellt stöd från befolkningen i La Coruña. Alla åren av försäljningar hade gjort att supportrarna till slut tappat förtroendet för sitt lag och dess ledning. På sommaren 1988 samlades fans, spelare, och ledning till ett krismöte i Colegio de Los Salesianos. Det beslutades att det viktigaste för klubben var att ordna upp dess ekonomi samt att återigen göra Deportivo till ett lag för alla Coruñaneses. Till ny president valdes Auguste César Lendoiro. Han sade att klubben behövde ett "mirakel".
"Vi är inte ett lag som säljer, vi köper!"
Med målsättningen att skapa ett Deportivo för alla Coruñeses hade Lendoiro lyckats bli klubbens president. Nu behövdes bara framgång på planen också...
Det ekonomiskt ansträngda läget för Deportivo var inför säsongen 1988/89 fortsatt tungt. Trots allt så hade laget bara varit en hårsmån från nedflyttning från Segunda, och det fanns inte plats för några dyra förstärkningar. Man köpte loss brasilianaren Raudnei från Porto, och gav förtroendet att styra laget till trotjänaren - och Coruñasonen - Arsenio Iglesias, som tidigare ansvarat för klubben i sju säsonger (1970/71-72/73, 1982/83-84/85, och 1987/88). Det här året behövde man inte oroa sig för bottenstriden, men lyckades heller inte nå drömmen om Primera. Laget fick dock lite självförtroende efter några segrar i Copa del Rey. Ett viktigare besked var att den ekonomiska saneringen fungerade, och klubben gick med en liten vinst.
Styrkta av detta satsade man året därpå på en ny tränare, Marco Antonio Boronat, och en blandning av inhemska talanger och billiga nyförvärv från bland annat det sönderfallande östeuropa. Nya för året var Sabín Bilbao, uruguayanen Martin Lasarte, bulgaren Stoyanov tillsammans med jugoslaverna Sredojevic och Batrovic. Deportivo var med i toppstriden och lyckades till slut placera sig på kvalplats till La Primera mot Tenerife. I den första matchen på bortaplan lyckades man nå ett oavgjort resultat, men hemmamatchen innebar ännu ett misslyckande. President Lenoiro var dock optimistiskt när han meddelade att ekonomin stadigt förbättrades och att klubben nu hade 17 500 "socios", medlemmar.
Iglesias fick återigen ta över trånarsysslan, och inför säsongen 1990/91 fortsatte man att föstärka laget. Nya var Josu, Albístegui, Stojadinovic, Kanatlarovski, Mujika, Villa, Albis, och Uralde. Under säsongens lopp anslöt även Miroslav Djukic från RAD Belgrad. Serien var jämn och Deportivo hade incör sista matchen fortfarande chansen till uppflyttning. Genom en seger mot Murcia var allt klart, och "blancuiazul" var äntligen - efter 18 års frånvaro - tillbaka i La Primera.
Ledning, fans och spelare var alla medvetna om att det skulle bli väldigt svårt att klara sig kvar. Iglesias lämnade tillfälligt ifrån sig tränarsysslan till Boronat igen och president Lenoiro gav sig ut för att leta högklassiga spelare till billiga priser. Han fann de landslagsmeriterade Claudio (Elche) och López Rekarte (Barcelona); de rutinerade Ribera (Real Burgos) och Canales (Logroñes); samt de båda bulgarerna Kirov och Kiriakov. Ett än större kap var att han övertalade den förre Santandermålvakten Liaño att inte varva ner i Sestao, utan istället komma till Deportivo. Efter en finalplats i Teresa Herrero-turneringen (Porto vann 1-0) blev säsongen mycket riktigt svår för nykomlingarna. Boronat fick lämna tillbaka styret till Iglesias och slutligen placerades laget på en kvalplats. I kvalet lyckades man dock behålla sin status, och vid hemkomsten hälsades laget av ett firade A Coruña som om man vunnit ligan.
På sommaren genomfördes den sista delen av planen för att stärka klubbens finanser, den ombildades som Sociedad Anónima (anonymt sällskap), där medlemmarna och aktieägarna gemensamt äger klubben. Nu fanns resurserna för att höja målsättningen, och Lendoiro menade att "vi är inte med i ligan för att inte åka ur." Höglassiga och meriterade spanjorer köptes in; Aldana (Real Madrid), Juanito (Compostela), Nando (Valencia), Ramón (Sevilla), och Serna (Barcelona). Detta kryddades med de brasilianska världsstjärnorna Mauro Silva (Bragantino), och Bebeto (Vasco da Gama). När laget skulle presenteras vid säsongsupptakten hade 30 000 supportrar samlats på Riazor. Det visade sig att storsatsningen var lyckad. "SuperDepor" blev vintermästare medan överlyckliga fans sjöng: "Barca, Madrid, vi är här!" Under våren föll man till en slutlig tredjeplats i ligan, men man hade ligans bäste målvakt i Liaño och årets Pichichi (skytteligavinnare) i Bebeto med 29 mål. När sommaren kom ville Real Madrid köpa Fran, som varit med i laget sedan 1988, men fick till svar: "Depor är inte ett lag som säljer, vi köper!"
Man hade för första gången kvalificerat sig till europeiskt cupspel genom sin tredjeplats, och inför deltagandet i UEFA-cupen fortsatte man att köpa. Nu var det dock inte längre billiga östeuropeér utan landslagsmässiga spelare från andra storlag. Sju nya spelare anslöt inför säsongen 1993/94; Paco (Rayo Vallecano), Donato (Atlético Madrid), Elduayen (Real Madrid), Voro (Valencia), Manjarín (Sporting Gijon), Alfredo (Atlético Madrid), och Pedro Riesco (Rayo Vallecano). Den sistnämnde ansågs vara den mest talangfulla forwarden i Spanien och jagades av både Atlético Madrid och Real Madrid men valde att lämna staden för Galicien. Tyvärr hämmades hans karriär av skador och senare oenigheter med tränaren. I UEFA-cupen inledde man med en sammanlagt 5-0-seger över danska Aalborg, följt av en meriterande bortavinst mot engelska Aston Villa. Man föll slutligen mot tyska Eintracht Frankfurt. Ligaspelet gick dock utmärkt. Man ledde ligan med två poäng inför den sista omgången när man skulle möta Valencia hemma på Riazor. En seger behövdes eftersom rapporterna sade att Barcelona ledde i sin match. I den 89:e minuten fick Deportivo straff vid ställningen 0-0. Fram stegade den jugoslaviske försvararen Miroslav Djukic... och missade! Barcelona vann titeln med Johann Cruyff's "Dream Team", och det spanska språket begåvades med en ny fras; "el minuto 89'". Klubben och staden La Coruña chockades och den stackars Djukic blev helt knäckt. Han förlorade sitt självförtroende och blev inte sig själv lik förrän han sålts till Valencia säsongen 1997/98.
SuperDepor erövrar Spanien
Den nya storklubben från Galicien börjar vänja sig vid framgångar, och fortsätter att växa.
Efter att ha förlorat ligatiteln med säsongens sista spark lät sig Depor inte nedslås alltför länge. En andraplacering I ligaspelet var trots allt den bästa säsong de någonsin gjort. Med samma lag, förstärkt med landslagsmannen Villaroya från Real Madrid såg man fram mot säsongen 1994/95 med tillförsikt. I sin egen försäsongsturnering förlorade man finalen med 1-0 mot Real Madrid, men man inledde UEFA-cupspelet piggt genom en vinst mot norska Rosenborg. Man slog senare ut även österrikiska Tirol Innsbruck innan man återigen fick respass mot tyskt motstånd, det här året Borussia Dortmundt. I ligan var man mycket stabila och placerade sig till slut på en andraplats, dock utan samma dramatik som året innan. En match återstod dock på säsongen eftersom laget tagit sig till final I Copa del Rey för första gången någonsin. Man ställdes här mot Valencia och matchen skulle avgöras på Estadio Santiago Bernabeu, Madrid den 24:e Juni 1995. Vid ställningen 1-1 avbröts matchen dock på grund av regn, och det dröjde tre dagar till innan alla Deportivistas kunde se Alfredo skjuta segermålet och ge laget sin första stora titel.
Efter att äntligen fått se sitt La Coruña tillbaka I högsta serien, och nu även vinna en titel, lockades tränaren Arsenio Iglesias till Real Madrid. Han ersattes av walesaren John Toshack, som förstärkte laget med de rutinerade Beguiristain (Barcelona), Radchenko (Racing Santander), och Martin Vásquez (Real Madrid). Den sistnämde är en legend I huvudstaden som del av 80-talets "quinta del buitre" (ung., Gamens gäng) vilka sporrade Real till fem raka ligatitlar. Nu inspirerade de Deportivo till dubbla segrar mot Real Madrid, först I Teresa Herrero och sedan även I den spanska supercupen. Europaspelet för säsongen skedde I cupvinnarcupen och efter segrar mot Apoel Nicosia, Trabzonspor, och förra årets vinnare Real Zaragoza blev de blivande slutsegrarna Paris Saint-Germain för svåra I semifinalen. I ligaspelet kom man inte alls upp I samma standard som under tidigare år och man slutade på en beskedlig niondeplats. Samma år säkrades dock klubbens ekonomiska överlevnad genom att man skrev ett guldkantat sjuårskontrakt med Canal Plus som var värt över 21 000 pesetas (över 110 miljoner euro).
Toshack ansåg att en generaritionsväxling av laget var nödvändig så många av de spelare som fört Deportivo till toppen av La Primera spreds över Spanien. Redan 1995 hade Aldana försvunnit till Espanyol, och inför säsongen 1996/97 lämnade Alfredo (Sevilla), Bebeto (Flamingo), Beguiristain (Urawa Reds), Villaroya (Sporting Gijon), Voro (Logroñes), Canales (Las Palmas) och Lopez Rekarte la skorna på hyllan. Nu hade alla spanska topplag skrivit lukrativa TV-avtal och La Primera 96/97 blev känd som "La Liga de Los Estrellas" (stjärnornas liga). Deportivo värvade först åtta nya spelare; Rivaldo (Palmeiras), Martins (Auxerre), Madar (Monaco), Kouba (Sparta Prag), Bonnissel (Montpellier), Naybet (Sporting Lissabon), Songo'o (Metz), och Armando (fri transfer). Det ansågs inte räcka och klubben fortsatte med att knyta till sig Flavio Conceicao (Palmeiras), Helder (Benfica), Renaldo (Atletico Mineiro), och Nuno (Vitoria Guimãres). Framförallt brasilianaren Rivaldo gjorde stor succé och klubben började säsongen med 17 matcher utan förlust. När vintern innebar en lika plötslig som djup formsvacka, fanns det inget annat val än att sparka tränare Toshack när 19 matcher återstod. Ny tränare blev den meriterade Carlos Alberto Silva från Brasilien, och han lyckades återigen få laget på rätt köl. Efter en stark spurt slutade man till slut på den tredje platsen, och man hade återigen kvalificerat sig för europaspel. Årets målvakt Songo'o fick dessutom utmärkelsen som bästa målvakt. Efter säsongen kom mer glädjande ekonomiska nyheter, när klubben - som för mindre än tio år sedan varit nära konkurs - nu rankades som en av de 100 bästa företagen I Galicien.
Utrensningarna av spelare fortsatte inför säsongen 1997/98. Efter Tjeckiens succé I EM 96 ville Kouba inte vara bänknötare längre utan försvann till Kaiserslautern. Djukic gick till Valencia, Nando till Sevilla och Martins till Strasbourg. Barcelona hade dock imponerats så mycket av Rivaldo att de köpte loss hans kontrakt för 4 000 miljoner pesetas (över 30 miljoner euro). För de pengarna införskaffades Djalminha (Palmeiras), Luizão (Palmeiras), Hadji (Sporting Lissabon), Bassir (al-Hilal), och Ramis (Sevilla). Säsongen började bra då Deportivo vann Teresa Herrero på straffar efter 2-2 I finalen mot PSV Eindhoven. Säsongen blev dock en besvikelse. Franska Auxerre blev för svåra I en tidig omgång av UEFA-cupen, och Depor fick ingen kontiunitet I ligan. Återigen gjordes ett tränarbyte mitt under säsongen, och José Manuel Corral styrde laget till en medioker 12:eplats. Många fans undrade oroligt om det nya gyllende decenniet skulle få samma beska eftersmak som de framgångsrika åren på 1950-talet.
Ett lag för 2000-talet
SuperDepor bevisar sin klass som en av de stora spanska lagen.
Till säsongen 1998/99 gjorde klubben klart med den baskiske tränaren Javier Irureta som lyckats göra de galiciska konkurrenterna Celta de Vigo till ett av de mest sevärda lagen I Europa. Han började med att fortsätta den pågående generationsväxlingen och rensa bland tidigare misslyckade spelarköp. Armando (Mallorca), Paco (Zaragoza), Radchenko (Compostela), och Madar (Everton) fick gå och ersattes av Manuel Pablo (Las Palmas), Turu Flores (Las Palmas), Scaloni (Estudiantes), Pauleta (Salamanca), Schürrer (Racing Santander), och Ziani (Lens). I Teresa Herrero besegrade man först Atlético Madrid och sedan italienska Lazio I finalen. Man hade inte kvalificerat sig till europacupspel men rankades ändå av UEFA som en av Europas 50 bästa klubbar. I ligaspelet kämpade man om fyra platser till den nya versionen av Champions League, men Depor nådde inte ända fram utan fick nöja sig med en sjätteplacering och kvalificering till UEFA-cupen.
Irureta fortsatte att forma laget efter sina idéer och införskaffade Jokanovic (Tenerife), César (Oviedo), Jaime (Real Madrid), Victór (Real Madrid), men framförallt holländaren Roy Makaay (Tenerife). Bort försvann Bonnissel (Bordeaux), Ziani (Bordeaux), Hadji (Coventry), och Manjarín (Racing Santander). Trots en tidig förlust I cupen mot Osasuana från La Segunda visade man tydliga kvaliteter genom segrar mot topplagen Real Madrid, Valencia, Atlético Madrid, och Barcelona. Tyvärr hämmades laget av för dåliga resultat på bortaplan, vilket också visade sig I europaspelet. Efter segrar mot Stabaek, Montpellier, Panathinaikos fick man respass mot engelska Arsenal som skickade hem Deportivo från Highbury med en 1-5-förlust som man inte kunde hämta upp. Efter ligaspelets 12 första matcher, I november 1999, toppade La Coruña tabellen. Man behöll den placeringen under hela våren och när Makaay och veteranen Donato gjorde varsitt mål mot Espanyol på Riazor var ligasegern säkrad fem poäng före Barcelona. Över 200 000 överlyckliga Coruñeses firade hela natten på staden gator. Nu tillhörde klubben den exklusiva skara som lyckats vinna La Liga; Real Madrid, Barcelona, Atlético de Madrid, Athletic Bilbao, Valencia, Real Sociedad, Real Betis Balompie, Sevilla och Club Real Deportivo de La Coruña. Av dessa nio är det bara sex klubbar som har lyckats att vinna alla spanska titlar någon gång (Real Madrid, Barcelona, Atlético de Madrid, Real Sociedad, Valencia och Deportivo).
I den första säsongen under det nya millenniet hade Deportivo för första gången någonsin kvalificerat sig för Champions League-spel. Efter ligasegern visade många klubbar för Deportivos spelare och man sålde Flavio Conceicao till Real Madrid för 30 miljoner euros. Irureta vill också göra sig av med Pauleta (Bordeaux), Luizão (Corinthians), Jokanovic (Chelsea) och Ramis (Racing Santander). Nya spelare I klubben var Duscher (Sporting Lissabon), Emerson (Tenerife), Cesar Sampaio (Palmeiras), Pandiani (Peñarol), men framförallt en trio från nedflyttade Atlético Madrid bestående av Molina, Valerón och Capdevila och Diego Tristán från Mallorca. Den sistnämnde jagades av samtliga Spaniens och många Europeiska storklubbar men valde La Coruña. Säsongen inleddes med en ny seger I Teresa Herrero, återigen mot italienska Lazio efter straffläggning. Därefter vann man sin andra SuperCopa genom sammanlagt 2-0 mot regerande cupmästarna Espanyol. I sitt första deltagande någonsin I Champions League lyckades Deportivo vinna båda sina gruppspel och slå ut storlagen Juventus, Hamburg, Paris SG, och Milan. I kvartsfinalen förlorade man dock med hela 3-0 borta mot ett inspirerat Leeds United, och på hemmaplan lyckades man bara hämta in två av målen. Man förlorade också tidigt I cupen mot Tenerife men styrkta av nyförvärcet Tristáns 19 mål lyckades man återigen säkra andraplatsen I ligan.
Nu hade Irureta hittat stommen för sitt lag och inför säsongen 2001/02 var det mesta redan på plats. Cesar Sampaio, Schürrer, och Songo'o lämnade klubben och truppen kompletterades med Djorovic (Celta Vigo), Amavisca (Racing Santander), Héctor (Sevilla), och José Manuel (Sporting Gijon). Efter att återigen ha vunnit Teresa Herrero, nu med 2-1 mot Real Madrid, inledde man sitt andra Champions League-äventyr med en förvånande poängförlust hemma mot Olympiakos. Sedan vann man båda matcherna mot Manchester United och slutade ändå som gruppsegrare på målskillnad. I det andra gruppspelet fick man chansen att ta revanch på Arsenal och genom överlägset passningsspel lyckades man ta två stycken 2-0-vinster och avancera till kvartsfinal igen. Där stötte man återigen på Manchester United som tyvärr blev för svåra. I ligan växlade ledningen under hela säsongen mellan olika lag men under den spännande slutspurten hamnade man något efter och Valencia fick jubla. Ännu en andraplats för La Coruñalaget. I cupen slog man ut Marino, Cultural Leonesa, Hospitalet, Valladolid, och jättedödarna Figueres för att komma till final mot Real Madrid. Matchen spelades på motståndarnas hemmaplan, Estadio Santiago Bernabeu på den exakta hundraårsdagen av Real Madrids bildande. Allt var bäddat för mazarinerna men Istället gjorde Deportivo en stormatch, styrde spelet och avgjorde genom två mål I den första halvleken av Sergio och Diego Tristán. Inte bara vinsten I sig utan främst hur välförtjänt den var imponerade på fotbollsfans världen över. Deportivistas hade än en gång anledning att fira och sjunga sin traditionella galiciska segersång:
"Eche un andar miudiño, miudiño, miudiño, miudiño, miudiño; O que eu traio eu traio unha borracheira de viño que agua non bebo; mira, mira maruxiña, mira, mira como veño" (Jag kom gåendes sakta, sakta, sakta, sakta, sakta; för jag är dyngfull på vin eftersom jag inte dricker vatten; se mig, maruxiña, se mig när jag kommer)
(Källor: www.canaldeportivo.com, www.deportivo-la-coruna.com, www.uefa.com, www.futvol.com, www.futbolera.es, sportbladet)
2002-10-03
