DEPORTIVOS EKONOMI
Av: Edvin Ekholm (05/05-05)
Förvandlingen av spanska klubbar till S.A.D
Innan 1992 var spanska lag ägda av klubbarna och nästan helt utan kapital. Inkomsterna bestod till största delen av det fansen betalade för att få vara 'socios' ('Socios' är de personer som betalar en årlig summa för att få se alla hemmamatcher och utnyttja klubbens lokaler. Ungefär som det vi i Sverige kallar säsongskortsinnehavare), biljettförsäljning och TV-rättigheter för proffsklubbarna. TV-rättigheterna förhandlades fram av LFP och pengarna delades sedan upp mellan klubbarna). Det fanns ingen kontroll över ekonomin eftersom de hade en liknande situation som den NGO (NGO- Non-Gubernamental Organisation, en organisation utan vinstintresse) hade. Den enda säkerheten de hade var de pengarna klubbens valde president var tvungen att visa upp och sätta in på banken som säkerhet. Men de var naturligtvis hans egna, inte klubbens. 1992 var det uppenbart att systemet inte fungerade. Många klubbar hade stora skulder. De trodde de var professionella företag och köpte spelare för stora summor men hade ingen som helst struktur. Staten kom så på idén att göra klubbarna professionella genom att förvandla dem till S.A.D (Sociedades Anónimas Deportivas), företag med begränsat ansvar. I utbyte skulle staten hjälpa dem att betala sina skulder. De klubbar som hade större skulder än tillgångar var tvungna att bli S.A.D. Real Madrid, Barcelona och Athletic Bilbao kunde välja eftersom de hade tillgångar nog att betala sina skulder. Real Madrid var visserligen störst skuldsatt men man hade i åtanke att om klubben sålde sin arena och/eller träningsanläggning skulle man enkelt kunna betala skulderna. Det nya systemet innebar att alla S.A.D-klubbar var tvungna att följa samma finansiella regler som ett vanligt företag. Deportivo var tvunget att följa samma regler som t.ex. Telefónica och Zara m.fl. Det fanns dock ett undantag: eftersom de var sportföretag (vilket D i S.A.D betyder) måste de också följa fotbollsförbundets regler. Det hade inget att göra med ekonomin men berörde andra regler som exempelvis domare och tävlingssystemet. I Deportivos fall innebar förvandlingen till S.A.D att man var tvungna att bygga upp ett kapital som skulle fungera som säkerhet för framtida skulder. Deportivos 'socios' röstade fram att kapitalet skulle vara ungefär 4.8 miljoner Euro. Ingen skulle kunna äga mer än 1% av aktierna (med andra ord kapitalet) i Deportivo. Aktierna skulle också säljas exklusivt till Deportivos 'socios'. Slutligen skulle också val hållas var fjärde år för att välja president.
Deportivos styrning
Alla S.A.D-klubbar måste bestämma hur man ska strukturera upp styrningen av klubben. Det finns klubbar som inte begränsar möjligheten att köpa aktier. En person kan således köpa mer än 50% av aktierna och på så sätt kontrollera klubben själv. Eftersom Deportivo satte en begränsning på 1% så är det upp till aktieägarna att välja en president var fjärde år. Just på grund av detta är Deportivo den mest demokratiska S.A.D-klubben i Spanien. Lendoiro har blivit vald president ända sedan 1992. Ända till 1998 var han inte en professionell president, vilket innebär att han inte fick någon lön för sitt jobb. 1998, precis efter de två sämsta säsongerna i SuperDepor-erans historia, valde aktieägarna att göra även Lendoiro professionell. Sedan dess jobbar Lendoiro enbart för Deportivo. För jobbet han gör får han 1% av budgeten som lön. Alltså om budgeten är fastställd till 80 miljoner Euro, får Lendoiro 800.000 Euro i lön. Budgeten är inte de verkliga inkomsterna, utan de uppskattade inkomsterna. Trots att en mycket stor majoritet av aktieägarna röstade för detta höjs kritiska röster då och då. Lendoiro är omringad av rådgivare, personer som egentligen jobbar för andra företag eller driver egna. Dessa rådgivare är: Javier Chaver, Felipe Marcos, Francisco Dopico, Suso Rebollo, Manuel Montiel and Luis Sánchez Doporto. De är gamla vänner till Lendoiro, aktieägare och får ingen lön förutom att de får 240 Euro för varje möte. Var och en av dem är specialiserad på en viss del av klubben, så som ungdomslagen, souvenirer m.m men de har ingen avgörande makt eftersom de endast fungerar som rådgivare. Den beslutande makten finns hos Pablo Pereiro. Han kom till Deportivo år 2000 för att fylla posten som försäljningsmanager. Eftersom han gjorde mycket bra ifrån sig har han blivit befordrad till direktör. Som tidigare sagt är han ansvarig för det dagliga livet med speciellt stort inflytande vad gäller souvenirer, övervakning av vad som händer och han fungerar som beslutsfattare för de olika företag som Deportivo äger. Han rapporterar till Lendoiro och har blivit Lendoiros viktigaste man.
Deportivos företag
Deportivo La Coruña S.A.D är ett samarbete sammansatt av olika företag. Det viktigaste företaget är fotbollsklubben men det finns flera:
¤ PlayaClub - Restaurant och disco. Det är ett mycket känt ställe i staden. Dess riktiga ägare är stadens kommunfullmäktige men de hyr ut stället i 50 år till högstbjudande. PlayaClub var aldrig lönsamt efter 80-talet och skaffade sig stora skulder. Men år 1999 köpte Deportivo företaget för mindre än 3 miljoner Euro och man bestämde att den förre ägaren skulle betala sina skulder med dessa pengar. Det sägs att Lendoiro köpte PlayaClub bara för att jävlas med borgmästaren, som är Lendoiros allra största fiende. Idag är PlayaClub ett mötesställe i Galicien och drar in pengar och serverar VIP-platserna på Riazor.
¤ Deportienda - Deportivos officiella affär. Det var Deportivos mest lönsamma företag enligt förhållandet mellan investeringar/vinst. Men sedan Facundo Salinas lämnade företaget har det gått utför. DeporTiendas försäljning via internet är skrattretande. Men trots detta går det med vinst.
¤ DeporClínica - Centret för Deportivos sjukgymnastik. Det byggdes för att behandla skadade spelare och ge hjälp till klubbens 'socios'. Det drevs av Andrés Caramés, en av de bästa sportläkarna i Spanien. Efter hans död har DeporClínica blivit mindre aktivt men gör trots detta en vinst.
¤ Iris - Ett väldigt okänt företag. Det är ett IT-företag som erbjuder olika tjänster till klubben. Den viktigaste av dem är internet och drivning av den officiella hemsidan. Dessutom har Iris hand om tvätten och gräsklippning m.m.
¤ DeporSport - Deportivos officiella tidning. Det är ett samarbete (joint-venture) mellan Deportivo och Sport, en katalansk sporttidning ägd av Grupo Zeta.
Förutom detta är det inte mycket man vet om dessa företag. Deras budget är inte offentlig och vanligtvis inte heller med i Deportivos budget eller finansiella rapporter.
Deportivos ekonomi
Alla S.A.D-klubbar måste genomgå två sorters ekonomiska kontroller:
1) Godkännande av budgeten av aktieägarna.
2) Godkännande av den finansiella rapporten av en ekonomisk kontrollant.
Ibland är den första punkten inte nödvändig: när presidenten äger mer än 50% av aktierna godkänner han automatiskt budgeten när han själv lagt upp den. I Deportivos fall måste Lendoiro presentera budgeten för aktieägarna under bolagsstämman, vilken man har i december varje år. De flesta S.A.D-klubbarna gör på det här sättet och det är ytterst sällan som aktieägarna röstar emot budgeten. Den andra punkten är obligatorisk men eftersom de flesta S.A.D-klubbarna låter små lokala kontrollanter utföra detta jobbet visar rapporterna sällan den riktiga finansiella statusen då dessa kontrollanter är lättpåverkade. Exempelvis är kontrollanten i Deportivos fall åtalad för oärlighet angående den ekonomiska rapporten av ett annat företag. På senare tid har många klubbar blivit åtalade för oärlighet och för att försöka kringå skatter. Deportivo är ett av de klaraste av dessa fall och klubbens betalning till staten för skatter o.dyl. är väldigt låg jämfört med andra klubbars. Alla dessa kontroller liknar företagens med en skillnad. Medan aktieägarna i stora företag är affärsmän som vet vad de sysslar med och inte accepterar vad som helst, är aktieägarna i en S.A.D-klubb endast fans, som sällan vet vad klubbens finanser handlar om. Presidenterna kan i stort sett göra vad de vill eftersom ingen granskar vad de gör. Politikerna bryr sig inte särskilt mycket och vill inte lägga sig i medan fansen inte vet någonting om det. Det är endast skatteverket som kan göra något åt saken.
Deportivos budget 2003/04
Inkomster Ligan: 2.600.000 (3%)
Cupen: 1.000.000 (1,1%)
Internationella cuper (Champions League): 20.000.000 (23,1%)
Andra turneringar och vänskapsmatcher: 7.500.000 (8,6%)
TV-rättigheter: 15.500.000 (17,9%)
Reklam: 12.100.000 (14%)
Månatliga inkomster från socios: 800.000 (0,9%)
Årliga inkomster från socios: 5.500.000 (6,3%)
VIP-platser: 1.500.000 (1,7%)
Samarbetsfonder: 60.000 (0,06%)
Användning av sportanläggningen: 1.262.000 (1,4%)
Försäljning av spelare: 12.000.000 (13,8%)
Utlåning av spelare: 1.200.000 (1,3%)
Extra inkomster: 2.633.000 (3%)
Övrigt: 2.750.000 (3,1%)
TOTAL: 86.405.000 (100%)
Kostnader Inköp av varor: 537.000 (0.6%)
Tjänster: 5.595.000 (6.4%)
Personal: 44.907.000 (51.9%)
Finansiella kostnader: 4.500.000 (5.2%)
Extra kostnader: 400.000 (0.4%)
Financiell täckning: 26.976.000 (31%)
Övriga kostnader: 3.475.000 (4%)
TOTAL: 86.405.000 (100%)
Souvenirförsäljning
Souverinförsäljning var inte en viktig inkomstkälla i Spanien före 1995. Klubbarnas budget bestod som sagt av TV-rättigheter, internationella cuper, biljettförsäljning och 'socios'. Saker och ting förändrades dock i mitten av 90-talet när klubbarna blivit S.A.D och var tvungna att hitta mer inkomster. England var exemplet som Spanien försökte kopiera. 1996 diskuterade Deportivo och de andra klubbarna TV-rättigheterna eftersom det nuvarande kontraktet var på väg att gå ut. Privatägda TV-kanaler hade nu intagit scenen och klubbarna kunde förhandla med sex olika TV-kanaler om rättigheterna. Istället för att förhandla som en grupp föreslog Lendoiro att varje klubb förhandlade för sig själv. Real Madrid och Barcelona gick givetvis med på detta och de andra klubbarna kunde inte göra annat än att acceptera. De flesta lagen försökta hålla sig till Antena 3, en TV-kanal stödd av Telefónica och PP. Deportivo var den enda klubben som inte hade några tvivel om att söka sig till Canal+, en TV-kanal ägd av Grupo Prisa. Grupo Prisa vann till slut slaget om TV-rättigheterna och uppskattade den lojalitet Lendoiro visat. Ser man tillbaka till den tiden var det en kanonbra deal för Deportivo. Man var under den tiden ett lag som kämpade för att få spela UEFA-cupen men man fick betalt som ett Champions League-lag för TV-rättigheterna. Dealen var som följande: Grupo Prisa fick Deportivos TV-rättigheter, interneträttigheter och souvenirrättigheter (t-shirts, sponsring m.m.) mot 19 miljoner Euro plus banksäkerheter för de följande åren så Deportivo kunde låna pengar från banken om det behöved. Om Deportivo skulle kvalificera sig för Champions League så skulle Grupo Prisa erhålla 1/3 av de intäkter Champions League gett Depor. Depor kunde nu börja köpa stora spelare och man köpte t.ex. hela Palmeiras mittfält samt Naybet och Martins. Saker och ting började förändras 2000/01. Deportivo vann ligan år 2000, kvalificerade sig för Champions League och erbjöds av FIFA att arrangera 2001 års FIFA World Clubs Cup. Plötsligt fick Deportivo en mängd kostnader. Spelarna skulle ha bonusar för den vunna ligan, Grupo Prisa ville ha sin 1/3 av Champions League-intäkterna och Riazor var tvunget att förbättras eftersom FIFA World Clubs Cup skulle arrangeras där. Deportivo fick stora problem med detta eftersom först och främst UEFA och FIFA svek dem. Förbättringen av Riazor inbringade inga pengar eftersom FIFA ställde in 2001 års World Clubs Cup och UEFA var sena med betalningen för Deportivos deltagan i Champions League medan Grupo Prisa krävde att få sina pengar. Grupo Prisa började nu bli riktigt jobbiga för Deportivo. Det var inte bara det att de krävde att få sina utlovade pengar (1/3 av inkomsterna från Champions League) utan inget annat fungerade särsilt väl heller. Dessutom krånglade samarbetet med Adidas, det märke Deportivo hade kontrakterat då. Exempelvis var de sena med leveranser av matchtröjor o.dyl. Det verkade som om de inte brydde sig om ligavinnarna överhuvudtaget. Ett år senare ville de inte ens förlänga kontraktet. Lendoiro blev riktigt förbannad och svarade med att riva kontraktet. Han vägrade också att betala Grupo Prisa och inkasserade 2002 och 2003 års pengar redan 2001. Grupo Prisa stämde Deportivo under 2002 och Depor blev dömda att betala 19 miljoner Euro. Eftersom Deportivo inga pengar hade blev vissa av Deportivos företag dömda till juridisk kontroll. Bankerna vägrade dessutom låna Deportivo pengar på grund av situationen med 19 miljoner Euro i skuld och okapabla att skaffa inkomster. Lendoiros rykte om att vara en av de bästa presidenterna i La Liga och en grym förhandlare är inte oförtjänta. När folk anklagade honom för att vara en tjuv med tanke på incidenten med Grupo Prisa ansåg han det hela bara vara affärer. Du skriver på en deal och om du tycker att den andra parten inte uppfyller sina åtaganden river du kontraktet och lämnar det till domstolen att avgöra. Domstolen dömde till Deportivos nackdel men Grupo Prisa förstod att allt det här bara var affärer och inget personligt. Kontraktet med Grupo Prisa gick ut år 2003 så Deportivo kunde sälja sina TV-rättigheter, souvenirrättigheter m.m. till vem som helst. Depor valde nu att sälja till Canal+. Återigen var det en mycket bra deal för Depor. Deportivo sålde TV-rättigheterna för 15.5 miljoner Euro. Visst, det var nästan 4 miljoner Euro mindre än avtalet med Grupo Prisa men den här gången såldes bara TV-rättigheterna och inte internet- eller souvenirrättigheterna. Lendoiro dumpade Grupo Prisa för att han kände att han kunde få ut mer från Canal+. Nu var naturligtvis Deportivo tvungna att se till sig själva och börja marknadsföra sitt märke och sina produkter. Pablo Pereiro, som jag berättade om förut, anställdes som ansvarig för souveniravdelningen. 2003 förhandlade Lendoiro om att förnya kontraktet med Deportivos dåvarande sponsor, Fadesa, och tröjavtalet med Joma. Om avtalet med Joma vet man ingenting men Lendoiro lyckades förhandla upp avtalet med Fadesa till 1.8 miljoner Euro istället för 1.2. Det var en ökning med 50% och är den största i La Liga om man inte räknar Real Madrid. Båda dessa avtal går ut 2006. Men trots detta är allt inte ok. Eftersom Deportivo inte kan investera i personal måste Pereiro och Lendoiro sköta om allt själva. Det känns som om de föredrar att marknadsföra märket istället för specifika produkter. Då DeporTienda går dåligt har Pereiro skrivit avtal med olika företag som kan sälja Deportivoprodukter. Exempelvis säljs Deportivos egna vin av a Ribera del Duero och kaffet av Coffee Levante. Det fungerar såhär: För varje såld enhet av en produkt som använder Depor i namnet får klubben en viss procent. Producenten, distributören och säljaren får också en viss procent. Antalet procent varierar med tanke på produkten, laget m.m. Spanska lag får ungefär 10-30% av varje såld matchtröja, beroende på avtalet med företaget. Om man får mycket pengar i förskott så blir den procentuella andelen lägre.
