Hull City - Swansea
Inför Villarreal - Deportivo
2007 fortsätter och Depor - som enda lag i Spaniens förstadivision - har inte en endaste gång under detta ojämna men ändå heliga solvarv lämnat en fotbollsplan med negativa siffror i målstatistiken. Det tänker vi fortsätta med.
Veckan har annars varit ovanligt turbulent. Den stinkande, näshårskrullande dusten som skulle kunna få hyenor att bli vändkorskunder på Fabergé har återigen gjort sig påmind till den grad att vi inte kan ignorera den längre. Samma dust som håller en enorm portion av jordens befolkning sömnlösa, samma dust som generar majoriteten av inkomsten från en ändlös rad av medicinering - odören som kallas pengabekymmer.
Att Depor är panka som de berömda kyrkråttorna är något vi vetat om länge, men den senaste tiden har påminnelserna om detta kommit i allt tätare följd, utan att generera så mycket som ett pip från ledningen (och ett pip är ju det minsta man kan begära från en kyrkråtta), något som därmed kastar en skugga över allt vi gör.
Detta gäller även morgondagens batalj. Att Depor är det enda av de tjugo lagen i Primeran som har kvar att genomleva en förlust under detta kyliga 2007 är ett faktum som - i all sin tillfredställelse - knuffas undan av bankruttens musk.
Matchen är dock, naturligtvis, någonting att se fram emot. Lagen som möts tillhör ligans mest svårbedömda och är, nästan, lika duktiga på att trassla till det för sig själva - faktum som pekar på att resultatet efter de nittio svettiga minuterna kan se ut precis hur som helst (själv blir jag inte förvånad om, när jag kollar på text-tv, jag får se en vällustig Haikudikt där saker som 2-1 vanligtvis brukar stå. Ni har blivit varnade).
Även Villarreal har haft en vecka som hårt prövat deras supportrar. Joan Roman Riquelme, spelaren som i och runt varit så nära en kycklinggul gud vi kan hoppas komma, har lämnat klubben. Konflikten mellan Riquelme och klubbledningen har verkat lika svårgreppbar som idiotisk, och faktumet att den nu i Villarrealögon lösts på sämsta tänkbara sätt gör inte slapstickfaktorn ett dugg mindre.
Inte för att Villarreal är ett dåligt lag. Inte alls. Kvalitet finns i mängder i klubben som av flera fräcka tungor kallats ”det nya Deportivo”, för en långtgående och kompromisslös satsning mot toppen från ett lag som, egentligen, inte ska kunna vara där. Då Villarreal saknar såväl ligatitel som Centenariazo och som Mauro Silva så blir dock det epitetet synnerligen fånigt.
I laget som imorgon idogt ska försöka kväsa våra sturska blåvita vänner återfinns en lång rad kända namn. Försvaret innehåller såväl gamla antihjältar som Pascal Cygan - spelare som en blind sköldpadda kan nämna ett dussin anledningar till varför han är för dålig för toppfotboll, men som lik förbannat gör ett synnerligen gott arbete ändå, obestridliga kvalitetsspelare som Fabricio Fuentes och lite mer perifera men ändå högst dugliga José Enrique och Josemi.
Lagets starkaste del är alltjämt ändå mittfältet. Landslagsspelarna Cani och Senna har förvisso haft formkurvor liknande alpsilhuetter, men kan ändå sätta P för vilka segerrader som helst.
Den mest intressanta spelaren är dock Matias Fernandez, ännu en av dessa sydamerikanska pojkspolingar som äntrar ligan med löften om mycket, massor och ännu mer, men som lik förbannat står i mittcirkeln och slår felpass på Riazor (läsaren kommer, beroende på sin skadeglädje gentemot lag från huvudstaden, förstå vem som avses här, forumet är öppet för gissningar).
Mati, som fansen glimtödgat kallar honom, är en 20-årig Chilenare som trots sin ålder och erfarenhet redan vänt massor med ögonhålor ut och in med passningar, frisparkar och dribblingar värdiga jämförelser med de bästa.
Under sin hittills korta karriär i La Liga har dessa stjärnlika strålningar inte varit alltför påtagliga, men att potential och kvalitet finns i överflöd råder det ingen tvivel om.
Längst fram kämpar Diego Forlán oförtrutet vidare. Trots att hans målsnitt inte kommit i närheten av det under hans debutsäsong är han fortfarande en målfarlig, teknisk och oerhört rörlig anfallare, någon som bara en komplett dumskalle inte skulle se upp med.
I Deportivo blir startelvan den förväntade (det faktum att vi ens förväntar oss en startelva visar att vissa saker ändå går framåt i denna av gudarna beskålade klubb).
Aouate, som gjorde en strålande landskamp mot Ukraina i veckan komplett med inläggsplock och straffräddningar, är helt given i målet. Ytterbackarna är lika självklara, Capdevila är lagets mest givne spelaresamtidigt som Manuel Pablo kommer allt närmare nivåerna som gjorde honom till evig Deporhjälte.
I mitten är det alltid lika härligt att se Andrade, frågan har dock varit vem hans sidekick skulle bli. Arbeloa finns inte längre med oss, Juanma var ett med Andrade förra säsongen och var nästan lika bra förra veckan (1.03 med Andrade?), men har sett virrig ut i övriga matcher, medan Lopo varit strålande sånär på en handfull rent pinsamma missar.
Det fjärde, och märkligaste, alternativet heter Coloccini och är en historia för sig. Han placeras, för sjätte ligamatchen i följd, på läktaren. Det trots att Caparrós nyligen hävdat att dispyten - som vi fortfarande inte har en susning om vad den handlar om - är över och glömd.
Det vi däremot vet är att Colo blivit inskriven i San Lorenzos trupp, vilket mer än indikerar att en affär av något slag är i antåg. Nu är visserligen inte detta ett ovanligt tillvägagångssätt i Argentina. Ofta, när en komplicerad affär ska genomföras och transferfönstret är på väg att slå igen använder man denna metod så att man sen kan förhandla i lugn och ro. Dock har EFE rapporterat, efter konsultation av en källa vid namn ”en källa”, att klubben inte mottagit något bud.
Huruvida Colo har någon framtid alls i Depor är alltmer osäkert, men att han inte ens används av klubben som betalar hans lön är alltjämt mycket anmärkningsvärt.
Mittfältet så. Då Valeróns fulla form låter vänta på sig är det 4-4-2 som gäller. Till höger hittar vi som vanligt numera Lolo Estoyanoff, matchens lirare mot Mallorca för nu en hård kamp med Alvarez om positionen, och måste spela bra varje match för att behålla sitt övertag. Till vänster är Cristian desto givnare, förutom Arbeloa har han varit det största utropstecknet bland sommarens inhandlade ungtuppar.
Det centrala mittfältet har hittills varit den största anledningen till Deportivos vändning. Aldo Duscher och Julián De Guzmán har visat sig vara ett perfekt slit-och-riv-partnerskap. Problemet inför matchen är dock att Duscher dragit på sig en skada, en muskelbristning för att precisera sig, och missar matchen. Ersätter gör Sergio, vars form varit tämligen usel under flera säsonger och vars tålamod hos Deportivofansen blivit allt mindre.
Återstår att se om kombinationen att ha blivit petad under längre tid och spela med en så entusiastisk och hårdsatsande spelare som De Guzmán kan inskjuta den så viktiga gnistan hos den gamle Katalanen, även om den här skribenten har sina tvivel.
Längst fram hittar vi två ytterligare kontroverser. Riki var sommarens dyraste nyförvärv och trots att hans insatser lämnat vagnslaster att önska (de har dock blivit bättre sedan han undslapp oket att vara ensam anfallare) har han Capas fulla förtroende.
Arizmendi, som gjorde landslagsdebut i veckan, har varit en av våra bästa i år och visat upp en generös radie av kvalitet. Kontroversen i hans fall är att det blir mer och mer en självklarhet att han i sommar återvänder till Atlético.
Matchen kan, som sagt, sluta hur som helst, men att Deportivo har ett läge så gott som något att knipa säsongens första bortaseger kan anses spikat. Villareal har vunnit två, spelat oavgjort en, och förlorat två av sina fem senaste matcher, något som ytterligare påvisar deras oberäknelighet.
Sist vi möttes gjorde Depor en av sina bästa matcher för säsongen, Capdevila gjorde två mål och solen sken leende ner på Riazor.
Något liknande vore att föredra även ikväll…
Tid: Söndag 11/2 kl 17
Plats: El Madrigal
Domare: Medina Cantalejo
