Depor - Levante 0-0
I en tämligen sövande tillställning knep Depor och Levante ikväll var sin poäng, inget av lagen imponerade, och publiken gick hem besvikna över resultatet, glada över den upprätthållna svit-2007 och ovissa om framtiden..
Du fanfar av en instrumentlös orkester, du avbrott i gudarnas världsuppbyggande, o nollnollmatch! låt din varma omfamning lämna oss alla i försäkran om tidsflödets oföränderlighet. Låt vårt ur frustration härstammade men i lekfullhet utmynnande leende förvissa dig om viktigheten i din roll i fotbollens ständigt pågående skådespel. Låt oss alla bedansa dig så du aldrig må glömma att bakom den myriad av förkastelser du måste utstå, den aldrig sinande floden av förbannelser och okväden, att bakom den av hot och svordomar målade kulissen alltid finns en enorm tacksamhet över din outtröttliga nit. Din nit vars enda syfte är att återknyta oss med det vi glömt att vi älskar - den underbara konsten bollförflyttning. Vi bjuder tack nollnollmatch, och hoppas att du gör våra grannar samma tjänst i fortsättningen.
Depor började matchen med väntad uppställning. Skador gjorde att Pablo Alvarez, Antonio Barragán och Ruben Rivera - som första Fabrílspelare för säsongen -fick chansen från start.
Levante startade även dem med förväntat manskap. Molina, som fick tillbörliga jubelkonserter av sin gamla hemmapublik, vaktade målet medan Nino, Salva och Kapo alla fanns med för att slå hål på Depors nolla.
Matchen startade i lågt tempo. Inget av lagen var det minsta intresserade av att släppa till blottor bakåt, och då manskapet på det centrala mittfältet hette saker som Duscher, Camacho, Tomassi och De Guzmàn blev spelet väldigt tilltäppt.
Undantag fanns dock, naturligtvis, och det första kom efter bara sex minuter. Levantes finurlige rastaholländare RIga slog ett långt och högt inlägg. Vid tiden för bollens neddimpning fanns Salva - som fått en pånyttfödelse värt C-uppsatser i teologi - rakt under den. Med en lätt bröstning satte han bollen tillrätta för en av de renaste cykelsparkar La Liga sett sedan Luques framfart. Bollen smet, som tur var, strax utanför Aouates högra stolpe.
För att uppskatta nollnollmatchen måste man också uppskatta livet. Man måste kunna finna glädje i varje andetag, finna glädje i det faktum att vår kropp, komplex och bräcklig som den är, fortfarande innehar de egenskaper som behövs för att vi ens ska kunna uppfatta en nollnollmatch. Man måste kunna uppskatta ingentinget, platsen där tid och rum blir betydelselös.
Detta var en signal tydligare än ett flyglarm att Depor måste ta något slags kommando. Sagt och gjort, med Duscher och De Guzmán (återigen en av planens bästa) som plogmaskiner började Depor kontrollera spelet allt närmare Molinas kasse. Man hade dock svårt att komma till rena lägen, frånvaron av duktiga bollhållarna Riki och Cristian var högst märkbar då Levante gång på gång skickade tillbaka Deportivos anfallsvågor.
Några lägen vaskades dock fram. Ett långskott av Arizmendi smet, hör och häpna, strax utanför målet. Arizmendis samarbete med Rivera var inte alltför lyckosamt, framför allt rådde det matchen igenom dispyter om vem av dem som skulle föra bollen. I första halvlek kunde bara en chansfrukt skördas från en med de båda anfallarna involverade kombination. Rivera slog ett fint inlägg som Arizmendi nickade, trumvirvel och Bronettmonolog, utanför. Detta var också det bästa Depor skapade i den första halvleken, båda lagen lämnade planen efter 45 minuter med djupt rynkade pannor över det uteblivna anfallsspelet.
I övrigt kunde vi notera att Barragáns kvaliteter i anfallet - samarbetet med Estoyanoff var matchen igenom Depors farligaste anfallsvapen - alltjämt håller hög kvalisort, men vi kunde också konstatera att hans diton i försvaret - Kapo var en spelare som hade väldigt roligt under kvällen - inte alls är att jämföra med Manuel Pablos.
Första halvleks tråkigaste händelse (förutom själva halvleken i sig förstås) var att Duscher fick utgå med svåra smärtor strax innan halvlek. En muskelskada vars allvar fortfarande är obestämt enligt rapporter, något som gav Sergio en chans att visa att tågan han hade mot Villareal inte bara var något han hittat i ett par gamla byxor han inte använt sedan, säg, den 3:e mars 2002.
Nollnollmatchens finaste egenskap är att den bjuder oss, vi som fortfarande inte fullt ut anammat den urgamla rikedomen från öst som kallas meditation, ett fullt godtagbart substitut. Nollnollmatchen är för fotbollssupportern vad yoga är för den nydanande New-Age-konnässören, vad sömnen är för karriäristen, vad nära-döden-upplevelsen kan vara för den deprimerade. En påtvingad, och sannolikt livsnödvändig, stillhet.
Andra halvlek så, ingen av tränarna såg vid tillfället någon anledning till förändringar, samma 22 spelare som lämnat planen en kvart tidigare äntrade den sålunda återigen.
Depor satte fart direkt, en fart som inte hade funnits under den föregående trekvarten. Anförda av Estoyanoff och framför allt De Guzmán satte Depor hård press på sina motståndare, något som gav Arizmendi ytterligare ett utmärkt nickläge. Bollen gick (den av förväntan laddade tystnaden verkligen ringer i öronen) - utanför.
Efter dryga tio minuter gjorde Capa sin första (frivilliga) förändring. Ruben Rivera hade gjort en fullt godkänd ligadebut, framför allt imponerande med sin rörlighet och kämpatag (påfallande vanliga kvaliteter hos Fabrílspelare) men byttes nu ut till förmån för Adrián.
Bara minuter efteråt kom det som skulle bli matchens bästa målchans, det som skulle varit avgörandet om inte Gudarna funnit sånt nöje i att vara retstickor.
Lolo Estoyanoff slog en frispark in i ett välfyllt straffområde (en uppgift han skötte föredömligt matchen igenom), Jorge Andrade visade varför han är Jorge Andrade då han hoppade högre än fyra andra, fick perfekt träff med pannan och skickade bollen - i stolpen.
Matchens sista halvtimme var en historia mer lämpad för geologiböcker. Två desorienterade lag kämpade febrilt på mittfältet men lyckades inte etablera något en neutral åskådare skulle kalla för spel. De Guzmán vann massor av bollar, men i den efterföljande fasen blev de allt som oftast förlorade, gärna genom rent och skärt dräll. Några chanser värda att kläs i ord och skicka ut i cyberrymden skapades inte, och matchens gestalt var inte av den sorten att försvaret kunde briljera nämnvärt.
Trots att Capa gjorde sitt bästa för att mobilisera en sista attack - främst genom Verdús inbyte - tillföll matchens sista möjligheter bortalaget. Salva och Kapo kom i ett bra kontringsläge, men förmådde inte att förvalta det bättre än att skicka ett inlägg rakt i Aouates trygga famn.
Med sina enorma glosögon sitter den där. Som siamesiska tvillingcykloper blänger den på oss, som om den undrar vad vi egentligen finner så intressant. Vi blänger tillbaka, förstås, i förhoppning om att åtminstone ett av ögonen i själva verket bara är en puppa som när som helst slår ut till en vacker siffra. Dödläget består, och ögonen sluts aldrig. De blinkar inte ens. För resten av historien kommer de att finnas där, ointresserat stirrande (jepp, det går), och påminna alla som kommer i dess synfält att inget, absolut inget, av intresse skedde på denna plats under dessa nittio minuter. Gud hjälpe oss.
Att hitta positiva aspekter av varje match är inte bara en utmaning, det är som jag ser det en ren nödvändighet om man överhuvudtaget vill få ut något av supporterskapet. Ikväll var det dock svårare än vad borde vara. Visst, det är riktigt förnöjelsefullt att vara det enda laget i Ligan som fortfarande inte förlorat under 2007. Jag menar, 2006? Är det ens någon som minns det året?
Annars är det alltid skönt när spelare från ungdomsfabriken får chansen, den attityd som dessa spelare så ofta presenterar både på och utanför planen har varit djupt saknad ända sedan Fran och Mauro Silva pensionerade sig (även om Capdevila imorgon kan visa att han minsann också besitter den). Ruben Rivera är inget undantag från detta. Ytterligare en pigg insats av 22-åringen visar att kvalitet i högsta grad finns hos våra småkillar. Positivt är också att försvaret fungerar bättre än någonsin. Aouate blir alltmer stabil, Andrade blir alltmer Andradesqué och De Guzmán fortsätter att rada upp kanoninsatser.
Det är dock uppenbart att Depors anfallsspel behöver utvecklas en aning. Riki och Cristian visade genom att inte visa sig att Depor behöver rena bollhållare i offensiven. Att Cristian spelar mot Sociedad är mer eller mindre klart, men vem som spelar bredvid Arizmendi är desto dimmigare, en fråga vars svar sannolikt blir avgörande för utgången i kommande matcher.
Samtidigt som nollnollmatchen är evig, en påminnelse om hur stor del av historien som faktiskt är helt händelselös, så är den högst tillfällig. Den låter sig inte återupplevas. Inte ett dugg. TV avskyr nollnollmatcher (vilket ju gör den än mer sympatisk). TV hyser inget annat än rent hat mot nollnollmatcher. Nollnollmatchen låter sig inte klippas ihop till ett kort sammandrag. Man kan inte återskapa känslostormen av tomhet som en nollnollmatch uppbådar. 4-0 mot Milan kan man med fördel reminiscera om hur mycket man vill, man kan komma tillbaka till den kvällen hur många gånger som helst, man kan uppleva glädjen i oändlighet. Nollnollmatchen däremot existerar bara i sina erforderliga nittio minuter. Många trångsynta själar anser det vara ett dåligt karaktärsdrag hos vår vän. Ack så fel de har. Nollnollmatchen tvingar oss att se framåt, att inte stagnera. Den lär oss faran med nostalgi och vikten av att leva i nuet. Ingen lärdom kan vara viktigare.
Lagen:
Deportivo: Aouate - Barragán, Lopo, Andrade, Capdevila - Estoyanoff, De Guzmán, Duscher (Sergio 40'), Pablo Alvarez (Verdú 72') - Rubén Rivera (Adrián 56'), Arizmendi.
Levante: Molina - Manolo, Serrano, Alexis, Rubiales (Harte 65') - Riga, David Camacho, Tomassi, Kapo - Nino (Ettien 61'), Salva (Reggi 81').
Domare: Pérez Lima.
Gula kort: Manolo (4'), Tomassi (35'), Salva (52'), Rubiales (63') och Adrián (74')
Publik12,000 på Riazor
Statistik:
Bollinnehav: 54% - 46% Skott: 12 - 9 Skott på mål: 1 - 4 Hörnor: 4 - 4 Offsides: 3 - 0 Frisparkar: 20 -21
