KRÖNIKA: Jorge Andrade, jag älskar dig!
"Andrade kom när Depor var som bäst, när vi hade starka och inte alltför dumdristiga förhoppningar om ligaguld. När vi år efter år gjorde kalsongryck på alla buksvullna mastodontklubbar i Champions League, när Depor var något att räkna med. Då kom Andrade, en världsspelare, då Depor var ett världslag."
31:a augusti 2006. Jag trodde att allt var lugnt. Att jag skulle klara av det. Under två års tid hade jag förberett mig på vad som tycktes vara oundvikligt. Att Jorge Andrade, en av världens bästa mittbackar, skulle lämna klubben, flytta, säljas, var något jag trodde jag var tillfreds med.
Han kunde ju säljas för massor med miljoner. Miljoner som vi, klubben, var i stort behov av, vi hade ju inga pengar, har det fortfarande inte, bara massa skulder, som måste betalas, och Andrade var ju så bra, så bra, en av de bästa. Vi skulle kunna sälja honom, få massor med pengar, och betala de där skulderna, som vi måste.
Jag älskar ju Deportivo, det är ju det jag älskar, klubben, som består. Oavsett hur många spelare som fladdrar förbi och charmar mig till vansinne - för det är vansinne, och då spelar det ingen roll hur många andra som är drabbade, I’ll say it again: vansinne - så är det klubben jag älskar. Den fladdrar inte förbi, den står där den har stått i hundra år, bara står där, ger oss en fast punkt i tillvaron. Den är något evigt, åtminstone känns det så, något som förutsättningslöst bjuder oss stunder av glädje och extas, sorg och vemod, mest vemod numera, men det försöker jag låta bli att tänka på. Andrade är bara en spelare. Han fladdrar förbi. Det är hans uppgift. Alla spelare i alla klubbar fladdrar förbi, finns inget som säger att Andrade skulle vara annorlunda.
Andrade kom när Depor var som bäst, när vi hade starka och inte alltför dumdristiga förhoppningar om ligaguld. När vi år efter år gjorde kalsongryck på alla buksvullna mastodontklubbar i Champions League, när Depor var något att räkna med. Då kom Andrade, en världsspelare, då Depor var ett världslag.
31:a augusti 2006 var vi inget världslag. Vi hade massor med mittbackar, men inga pengar. Dessutom var ju Andrade skadad, vi skulle oavsett vara tvungna att klara oss utan honom större delen av säsongen, hitta ett fungerande försvar utan Andrade, och med det lag vi hade såg det inte ens särskilt svårt ut. Så valet tedde sig enkelt. Sälj Andrade, det är det bästa.
Så tänkte jag faktiskt, jag var helt säker på att det var så jag tyckte. Under hela sommaren hade jag sagt det till mig själv, jag hade till och med jovialiskt sagt det till andra. På diverse forum hade jag gång på gång med den glada cynism jag försöker basera min världssyn på deklarerat att vi behöver sälja Andrade. Jag var lika övertygad som en Scientolog.
Så kom den där kvällen, 31:a augusti 2006. Det var sista dagen som det så kallade transferfönstret var öppet. Jag satt och molade framför datorn, lyssnade på musik och spelade sannolikt ett eller flera hjärnskrynklade spel, samtidigt som jag med vagt intresse scannade runt efter sista-minuten-värvningar till Depor.
Då såg jag det. Jag minns inte riktigt var, eller ens när, men någon skrev att Deportivo sålt sin Portugisiske landslagsmittback Jorge Andrade till Real Madrid. För massor av pengar. Precis som jag trott att jag hoppats. Paniken kom direkt. Jag fann mig själv stänga av musiken, räta upp ryggen, släppa de andra sex tankegångarna som pockade på uppmärksamhet där i hjärnan. Av ren instinkt började jag febrilt söka efter något som sa att det var falskt alarm, ytterligare ett av den drös med rykten som Silly Season-maskineriet idogt producerar. Jag hittade inget. Överallt stod det plötsligt samma sak. Personer mer insatta än jag, personer vars ord jag litar på, sa med precis samma pragmatism jag uppenbarligen fejkat hela tiden att Andrade nu och framåt var en Real Madrid-spelare. Det var ju trots allt det bästa, det visste de ju, och jag också, förstås.
Men jag blev livrädd. Livrädd var ordet. I mitt huvud ekade bara ett ord, ungefär som en houselåt i väckarklockan när man sovit alldeles för lite.
Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej. Inte nu. Inte så här. Inte dit. Inte Andrade.
Med ens stod det klart för mig att jag på intet sätt var förberedd. Tanken på att jag för sista gången hade sett en av mina favoritspelare någonsin i den blåvita dressen var mer än jag klarade av. Att hans namn för sista gången i presens skulle nämnas ihop med Depor var en helt plötsligt en tanke som inte kunde tänkas. Att jag framöver skulle få se honom göra klanderfria bulldozerbrytningar i den där äckliga kroppsnäsduken sydd av 12-åriga kineser för Kalle Anka-lön fick min ämnesomsättning att gå i strejk. Att han och jag helt plötsligt inte hade något med varandra att göra framkallade en skilsmässoångest jag aldrig känt förut.
”Det får inte vara sant”, var det enda jag förmådde tänka.
Det var det ju nu inte heller. Real Madrid hade mycket riktigt en överenskommelse med både spelare och klubb, men papperet som skulle skickas till dem som har hand om dessa saker skickades för sent. Transferfönstret hade stängt. De hann helt enkelt inte.
Vi som följt fotboll och dess pseudoaktiga affärer länge vet hur osannolikt det är. Klubbar, med miljarder i omsättning och hela staber med anställda gör inte såna misstag. Det är som att Indiana Jones precis hinner in under den fallande porten, tappar sin piska, sträcker in handen efter den - och blir klämd. Det händer inte, det händer helt enkelt inte.
Jag tror inte på ödet, har aldrig gjort det, faktum är att livsåskådningen där allt består av en rad helt slumpmässiga händelser är något som attraherar mig ordentligt. Jag gillar tanken av att min plats på denna jord, och allt som händer med mig, bara är frukten av universella slantsinglingar. Men sedan den kvällen har jag bestämt mig. Fumlandet med papperet var ett tecken. Oavsett hur omständigheterna kommer att vara så tänker jag alltid säga att jag vill att Andrade ska stanna. Hur ologiskt det än må vara. Och är.
En sak vet jag. Andrade är en fantastisk spelare, och en fantastisk person. Andrade har ett bättre sinne för det mesta än de första hundra fotbollspelarna man ser på TV. Han är intelligent, sympatisk, rolig, ödmjuk, lojal, hårt arbetande och alltigenom trevlig. Trots att han i tre års tid varit ”på väg” till en storklubb har han aldrig gnällt minsta gny om saken. Han har aldrig gjort någon hemlighet av att han gärna skulle testa lyckan i en av världens bästa klubbar. Det är ju inte så konstigt, Andrade är ju en av världens bästa spelare. Men han har aldrig i officiella sammanhang andats ens en stavelse av agg mot klubben. Han har tvärtom massor av gånger deklarerat sin kärlek för klubben Deportivo, staden A Coruña och alla vi som hejar på dem. Trots att han nu har mer anledning än någonsin att vilja flytta på sig - klubben är i uruselt skick och Andrade själv börjar närmar sig 30-strecket - så är han lika underbart ödmjuk och sympatisk.
Så sent som den 12:e maj sa han i en intervju, och här lånar jag översättningen från skribentveteranen, Portugalfantasten och likasinnade Andradenarkomanen André Sao Pedro;
“Med två år kvar på kontraktet, som jag har kvar. Jag måste jobba för denna klubb som har gett mig allt i Spanien. Jag är väldigt glad över det jag har gjort här, men om jag måste stanna kvar här är det inga problem.”
Så säger inte fotbollspelare. Inte längre. Inte när vi vet att de själva gärna vill flytta, och att klubben gärna vill flytta på dem. Man skulle kunna tro att han gör det för att retas, för att inge falska förhoppningar hos känslohandikappade virrpannor som just jag som skriver det här. Men inte alls. Andrade säger som det är, han bara visar oss hur mycket han älskar att spela i Depor. Som om vi kunde glömma.
Andrade är ju inte som de andra. När Superdeporbubblan sprack häromåret, när vi slog bottenrekord i Champions League och Irureta lämnade klubben förändrades allt.
Depor spelade Intertotocup, som vi alla vet är den mest patetiska av alla Uefas turneringar. Om Champions League är fotbollens finrum (jag vet förvisso inte riktigt vad ett finrum är, förutom en av dessa jättefloskler som den så kallade sportpressen använder sig av i en futil tro att det får dem att verka mindre träiga än vad de alldeles uppenbart är, fast nu har jag tappat tråden) så är Uefacupen fotbollens gästsovrum, något som borde göra Intertotocupen till fotbollens mögliga utedass.
Detta var något som märktes direkt. Hjältarna som under åratal försett oss med så mycket glädje förvandlades i ett nafs till oinspirerade halvfigurer. Victor, Tristan, Sergio, Romero och Luque svek oss totalt. De pallade helt inte att lämna finrummet för utedasset, något som inte direkt visar på god karaktär.
Andrade var annorlunda. Han gjorde några av sina bästa matcher någonsin, visade upp ett respektlöst försvarsspel där bränslet var vilja och glädje. Han gjorde mål i var och varannan match, ett av dem bland det snyggaste som gjorts av en Deportivospelare.
Och sen var det förstås bilden. Den där bilden. Det sägs att Che Guevara inte skulle vara i närheten av den symbol för revolution och klasskamp han är idag om inte Alberto Korda knäppt sin kamera precis när han stirrade uppåt och såg som allra coolast ut.
Jag tror att den här bilden har samma effekt på mig. Den togs efter den sinnessjuka förlusten med 1-5 mot Marseille. Blicken. Fingret. Medaljen. Inget av det säger någonting om en spelare som inte tar Intertoto på allvar. Den säger massor om Jorge Andrade. Andrade som alltid är en lugn och sympatisk person förvandlas på den här bilden till ett vilddjur. Ett deportivovilddjur. Inte ens när Deco, en av hans bästa vänner, på vanvettigt osportsligt manér fick honom avstängd I Champions League-semifinalen, den kanske största match Andrade någonsin spelat, såg jag honom så. Så arg. Så bestämd. Så Depor.
Nu är det juni, Depor har två matcher kvar på säsongen, två matcher jag med stor sannolikhet inte får möjlighet att bevittna på någon slags skärm, och jag sitter återigen här med hjärtklappning. Andrade är på väg bort. Anledningarna är desamma som för ett år sedan, vi har bra mittbackar - Lopo och Coloccini är så bra som ett mittenlag kan tänkas behöva - vi har inga pengar, och vi har Andrade som vår värdefullaste ägodel. Han borde säljas, det är logiskt. Det är det smarta.
Han är på väg bort, och de klubbar som nämns är, tvi tvi: Barcelona, och Real Madrid. Barcelona. Real Madrid. Fyfan.
Jag kommer inte att klara det, jag kan inte tänka mig att se Andrade I någon av dessa lags tröjor. Real Madrid, detta storsvulstiga, G14-infesterade manifest på allt som är fel med dagens fotboll. Även om jag kan finna en viss renhet I att de aldrig försöker dölja det så är det ändå nåt enormt stinkande med en klubb som värvar anhängare genom att tala om för kidsen precis hur mycket större och mäktigare än de andra de faktiskt är. Särskilt då kidsen köper det.
Och Barcelona sen. Skenhelighetens pascha. Klubben som lobbar för frihet åt en av Europas rikaste regioner, klubben som inte ser något konstigt alls I att sätta UNICEF's logga bara en decimeter från loggan som tillhör en av planetens största arbetsgivare för barn. Klubben som på fullt allvar ser sig som något mer än de andra. Och kidsen köper det.
Man skulle kunna tycka att Andrade, som ju älskar Depor, det vet vi att han gör, skulle göra sig skyldig till ett enormt svek som lämnar för något av dessa lag, att han I det skedet inte förtjänar ett uns av våra känslor, att han I det skedet inte har något med Depor och oss som älskar klubben att göra. Det skulle man. Men det gör inte jag. Dels för att jag aldrig har och att jag aldrig kommer att diktera hur andra Deporfans älskar sitt lag, dels för att det är rent destruktivt att tala om för andra vad de ska ogilla.
Men mest för att jag älskar honom, och jag har vid det här laget insett att inget kommer att ändra på det.
