En kaotisk krönika om en kaotisk klubb.
"The secret of life is to appreciate the pleasure of being terribly, terribly deceived." - Oscar Wilde
Vi är alla fotbollsfans. Fotboll är vad vi älskar. Vi har vårat lag, Deportivo om vettigheten får råda, vilket den ju ofta inte gör, därav världens stora kvantitet krig, svält, Barcelonafans och annat otyg, inte jämförbart kanske, men det skiter vi i för tillfället, snajdiga retoriska tretal måste styra, för Ceasar använde sig av dem, åtminstone enligt Suetonius, och Ceasar kunde snacka, det sa de i skolan, och vem är jag att sätta mig på Ceasar, kan man retoriskt fråga sig, och det ska man, för retoriska frågor är nästan lika fint som tretalen, sa de i skolan, men naturligtvis är inte Barcelonafans lika illa som krig och svält, få saker är det, men ska man subtrahera vettigheten är det lik förbannat där man hamnar, och det får man förstås tycka vad man vill om, och vad är poängen med vettighet när allt kommer omkring?
Men fotboll är alltså det vi älskar, det är därför vi älskar Deportivo också, och det var väl ungefär här vi var, så här fortsätter vi väl, fotboll alltså, vi älskar fotbollen, det är grunden till alltihop. En boll som det sparkas på. Helst i mål, men oftast inte, vilket ju är en smula paradoxalt bara det, men det är ju det vi bryr oss om, det är det vi vill se. Nu är det dock juni, och sommaren med sin sol och sina vimmelkantiga fotbollsrykten står ivrigt och flåsar utanför våra dörrar, och då kan man ju inte låta bli att fråga sig var fotbollen egentligen har hamnat.
För hejar man på Deportivo i dessa tider är fotboll, enligt benämningen ovan, alltså bollen som det sparkas på, sekundärt, eller kanske tertiärt eller kvartärt, fotbollen som sällan går titta på, om man nu är dum nog att heja på ett lag 400 mil bort, även om det som tidigare nämnts är det vettiga valet, och se där, en paradox till, universum är fullt av dem, men det gör ju inte fotbollen mer väsentlig, tyvärr. Hejar man på Deportivo i dessa tider, tider där laget spelar som benlösa syrsor, där tabellplaceringen är så adrenalinfattig att extrakanyler rekommenderas, där hälften av laget kommer att försvinna under sommaren, som ju står och flåsar utanför dörren, så hamnar fotbollen ute i periferin. Där ska den inte vara. Men hejar man på Deportivo är den där i alla fall. Andra saker, saker som inte alls innefattar bollar - och även om de gjorde det så skulle det i alla fall inte sparkas på dem, således är det inte ens i närheten av fotboll, men ändå är det ditåt pupillerna envist styrs.
För Deportivo i juni 2007är en klubb i kaos. Fullkomligt kaos utan något slut i sikte. Och inget av kaoset har nånting att göra med sparkar på bollar. Ändå vältrar jag mig i det, kaoset, jag kastar upp det i luften och låter det regna ner över mig, jag lägger lite i min säng så att det kan hålla mig upptagen i sömnen, jag ser alltid till att ryggsäcken är fullproppad med det närhelst jag går ut, inte en sekund får gå utan kaosets sällskap, allt detta gör jag, och det vansinniga är att jag gör det i egenskap av fotbollsälskare. Men något val finns inte, för klubben som jag älskar styrs numera av kaos, klubben har blivit kaos, och eftersom jag älskar klubben måste jag älska kaoset, det är inte svårare än så, även om jag önskar att det varit det, för att älska kaoset är sannerligen inte lätt, särskilt inte när det inte har något med fotboll att göra.
Låt oss då ta oss en titt på kaoset, det är hög tid att det får sin plats i den här krönikan annat än på abstrakt vis, som ju är rollen det spelat hittills, vilket jag är övertygad om att ni märkt.
Deportivo driver idag, och då menar jag den dagen ni läser det här, rättstvister mot följande spelare, som samtliga anser sig ha pengar innestående hos klubben;
Albert Luque, gammal Deporstjärna och specialist på att dundra igenom storlagsförsvar, numera ickefotbollsspelare i Newcastle, vill ha €2.1 miljoner, en summa som utgör 15 % av hans övergångssumma till just Newcastle, som han alltså tycker sig ha rätt till. Det tycker inte klubben, och domaren bankar på med trähammaren.
Toro Acuña, som i september fick sparken av klubben därför att han ansågs “oförmögen” att spela fotboll, trots att han samtidigt var ordinarie i Paraguays landslag, i fotboll kanske måste tilläggas. Absurditeten är tydlig, Acuña var inte nöjd, och i ett rättsfall dömde en annan trähammarsbankande domare att Depor skulle betala honom €800.000, och parterna käbblar fortfarande i rättssalen om huruvida Depor ska betala ytterligare €600.000.
Fran, klubbens kanske största ikon någonsin, med sjutton säsonger och 435 matcher i Deportivotröjan, krävde 2004 klubben på €600.000, pengar gällande klubbens användande av hans namn. Även här går trähammaren varm.
Goran Djorovic, César Martin, Víctor, Changui, Amavisca och självaste Mauro Silva - klubbens och en av världens bästa fotbollspelare någonsin, (anser jag, men det är I det här fallet är det irrelevant, fotboll har ingen plats i den här krönikan) - kräver i parallella rättsfall, där trähammare bankas frenetiskt, klubben på totalt €1.193.000, i samtliga fall pengar som spelarna ansett sig förtjänta av enligt deras kontrakt.
Kaos slut nu? I think not. Porto, klubben som knuffade undan Depor från vår kanske enda chans att lyfta en Champions League-buckla, har rapporterat Deportivo till Fifa då Depor inte skött betalningarna för Jorge Andrade ordentligt, någonting som gjort att Depor för tillfället blivit sanktionerade från att deltaga i internationella klubbturneringar. Lyckligtvis (?) har bollsparkandet gjort att detta inte varit ett alternativ i alla fall.
Espanyol vill, och de är inte heller främmande för att konsultera trähammaren, ha €5.6 miljoner, som Alberto Lopo ska ha kostat.
Recreativo vill även de ha sin bit av den numera rätt magra Deportivokakan, detta då Deportivo sa sig haft en överenskommelse med deras Ikechukwu Uche när detta inte var tillåtet utan att först konsultera klubben, något som Depor inte ska ha gjort. Ärendet väntas hamna under trähammare inom kort.
Om man fört bok över dessa fall så märker man, skulle jag tro, att rättsfall ter sig som ett rimligt stödord. I rättsfall använder man sig företrädelsevis av advokater, och det var just en sådan som idag - och här menar jag dagen det här publiceras, i motsats till senast begreppet kom på tal - sa upp sig från klubben. Germán Rodríguez Conchado har sedantidigt nittiotal varit klubbens huvudjurist, styrelseledamot och allmänt ansedd som Lendoiros närmaste man, hans högra hand, hans omutlige sidekick. Om Lendoiro är Don Quijote så är Conchado Sancho Panza, om ni förstår.
Han avgick efter en hetsig mediedebatt där Lendoiro fick en del sylande verbala salvor av Conchado, något som bottnade i det stora delägarmötet den femte juni, där klubben lyfte bort den spärr som säger att ingen får äga mer än en procent av klubben, samma delägarmöte där Lendoiro blev utbuad och träffad av tusentals telepatiska tomater då han, strax efter att ha fastslagit klubbens totala skuldbelopp till €140 miljoner, vägrat tala om hur dessa skulder ska ha betalat. Just detta möte var alltså roten till Conchados numera ickevara i Depor, och detta beror på att under mötet beordrade Conchado att dörrarna skulle låsas, trots att ett 30-tal delägare (socios) inte kommit in. Beskyllningar kastades till höger och vänster, något som fick sina ytterligaste konsekvenser när Depor Sport, klubbens officiella tidning, kallade Conchado för ”en gorilla”, Conchado avgick alltså, och mannen som stått för den snitsiga primatanalogin, tidningens chefredaktör Xaime Calviño, fick sparken.
Snurrigt? Vansinnigt? Kaotiskt? Jepp. Fotboll? Tydligen.
Det är alltså saker som dessa man som samtida fotbollsälskare med vettighet i blodet måste förkovra sig i. Saker som startelvor, skador, eller den eviga frågan om Cristian är naturligt blond eller inte är numera irrelevanta, eller tertiära, som jag ju redan poängterat. Det här är klubben numera, i stället för musik - förvirring, ungefär.
Det är hemskt lätt att tröttna. Hade jag haft ett skrivbord fullt med lösa papper istället för den här förbenade datamaskinen hade jag sannolikt dagligen vrålat rakt ut och i samma andetag vilt sopat ner papperna på golvet med min utsträckta arm så vildsint att grannens undulat och den nyfikne igelkotten utanför fönstret fått synkroniserade hjärtinfarkter.
Det är inte tänkt att det ska vara så här.
