Det blev inte som det var tänkt
Vi har under klubbens jubileumssäsong upplevt en säsong som förmodligen varit mindre Deportivo än någonsin
Det blev inte riktigt som det var tänkt. Åren var 06/07 och Deportivo La Coruña firade 100 år. President Augusto César Lendoiro hade stora planer. Hans senaste bygge, ibland kallat EuroDepor, som firat stora framgångar i såväl la primera som Champions League var till åren kommen. Spelare och hjältar som Tristán, Naybet, Víctor, Romero, Mauro Silva och Fran var inte längre aktuella för spel under den tränare som inte längre hette Irureta. Nej, det var dags för Lendoiro att skapa en ny framgångsrik era för Depor, och detta skulle ta fart ordentligt samma år klubben firade 100. Som grädde på moset hade han planer på att arrangera Copa del Rey-finalen på Riazor - en final han mest av allt ville se sitt Depor delta i. Målen var satta och det var bara att börja arbeta.
Men det blev ju inte som det var tänkt. Spelarna som anlände för att göra Depor till det topplag man önskade hette den här gången inte Tristán, Luque, Valerón och Andrade, utan Cristian, Felipe, Riki och Lopo. I en tid där var och varannan klubb backas upp av en stormrik investerare började Lendoiro inse att 1%-spärren som gör Deportivo till världens förmodligen mest demokratiska klubb var ett hinder för klubbens utveckling. Säsongen 06/07 blev ingen framgångssaga med breda leenden och ett stort firande i A Coruña, utan kom istället att präglas av helt andra saker än fotboll (läs gärna Fabians utmärkta krönika så förstår ni).
06/07 fick varje Deportivosupporter gång efter annan välja sida. För varje gång man var tvungen att göra detta blev det svårare att välja presidentens sida. Han tvistade med tidningen La Voz de Galicia (som vanligt), med gamla spelare (typ Víctor, Tristán och Luque), med legender (Mauro Silva och Fran), med andra klubbar, samt med klubbens egna socios (typ medlemmar/säsongskortsinnehavare) och aktieägare. Få lämnades oberörda när Lendoiro skapade ett sällan skådat kaos. Samma Lendoiro som hyllats upp till skyarna när Depor var den lilla storklubben som år efter år tampades med de stora storklubbarna, fick nu utstå en hel del kritik. Fotbollsmässigt hade han varit ett geni och uppnått framgångar långt över klubbens egentliga potential, men det visade sig nu att han hade stora brister på andra plan. Att i stort sett alla spelare som lämnade klubben gjorde det genom bakdörren och som fiende snarare än vän var en del. En annan att klubben, i den ekonomiska kris man var, inte fick ett ruttet öre för spelare som Tristán, Víctor, Duscher, Capdevila, Romero, Molina och Héctor. Istället lyckades han med konststycket att vara tvungen att betala dessa spelare för att lämna.
Vi har under klubbens jubileumssäsong upplevt en säsong som förmodligen varit mindre Deportivo än någonsin. Ikonerna har försvunnit (ut genom bakdörren till råga på allt) och ersatts av framförallt 'rejects' från större klubbar - vi har ju inte haft råd med något annat - som kommit på lån eller med, för Depor ofördelaktiga, utköpsklausuler. De få av dem som verkligen lyckats lämnar illa kvickt för spottstyvrar (Arbeloa till Liverpool, Arizmendi till Atlético/Valencia). Klubbkänslan verkar som bortblåst och lär inte komma tillbaka så länge klubben irrar runt i det kaos Lendoiro i stort sett på egen hand skapat.
Vad Depor behöver nu är en ambitiös och handlingskraftig president som vet vad han gör. Det finns otroligt mycket som måste styras upp för att Depor ska komma tillbaka på rätt spår igen. Staden och regionen måste arbeta sida vid sida med klubben, vilket inte varit fallet med Lendoiro vid makten - han har fiender lite överallt. Klubben måste också ha ett rykte om sig att vara en trevlig sådan, inte en som behandlar sina spelare som (lindrigt uttryckt) handelsvaror. Det säger ju sig självt att om det här fortsätter kommer ingen vilja spela i Depor.
Det primära måste ju dock vara att få ekonomin på fötter igen. Skulden är enorm, även om Lendoiro hävdar att den är under kontroll. 1%-spärren lär ryka snart - det är ett måste - och likaså Lendoiro. Undrar fan om inte det är ett måste det också. Han har chansen att komma undan med viss heder i behåll för allt han gjort för klubben. Det ideala nu vore en (gärna lokal) investerare med andra intressen i klubben än ekonomiska. Depor behöver lugn och ro ett par säsonger nu om man ska kunna satsa uppåt igen.
Till sist har vi fans en viktig del i återuppbyggnaden av Depor. Vi måste fortsätta stötta laget på samma vis som vi alltid gjort. Vi får inte vara en klubb (läs: Real Madrid, Barcelona) som tappar 25% av supportrarna när det går dåligt. Trots att spelet inte är lika vackert eller vinsterna lika många som förr måste fansen fortsätta dyka upp på Riazor för att stötta de elva som kämpar och gör sitt bästa för Depor ute på planen. Riazor Blues (m.a.o Deporfansen) förtjänar beröm för sin lojalitet den här säsongen, det gör vi alla som stöttar Depor och försöker hänga med i alla olika svängar.
Vi står inför en intressant och på många sätt avgörande sommar för klubbens framtid. För det blev inte som det var tänkt. Vi fick inte ens arrangera Copa del Rey-finalen.
