Ett gyllene decennium
Utdrag från historien om laget från La Coruña som finns att läsa på deportivosidan.
Två år efter inflyttningen på det nya Riazor ville Deportivo arrangera en turnering mot högklassiskt motstånd på hemmaplan. 1946 spelades den första upplagan av Teresa Herreras minne veckan före säsongsstarten. Teresa Herrera levde i La Coruña under 1712-1791 och arbetade i 36 år för att hjälpa de fattiga. Hennes stora livsdröm var att staden skulle få ett allmänt sjukhus, och under sitt sista levnadsår fick hon äntligen se bygget påbörjas. I den första finalen av turneringen uppkallad efter henne besegrades Bilbao av Sevilla med 3-2. Det har spelats om Teresa Herrera varje år sedan dess vilket gör det till den äldsta årliga försäsongsturneringen i världen.
Efter några år hade Deportivo lyckats bli ett stabilt Primeralag och säsongen 1949/50 verkade allt vara upplagt för den första ligasegern. Laget, som leddes av Daniel Chaver Gómez, låg med i toppstriden under hela året. I den sista matchen på bortaplan mot Bilbao mäktade man dock bara med ett oavgjort resultat vilket gjorde att titeln istället gick till Atlético Madrid. Depors ordinarie förstauppställning bestod av: Acuña, Pedrito, Ponte, Botana, Juanete, Guimeráns, Tino, Dieste, Ponce, Moll, och Rafael Franco. Av dessa fick Pedrito chansen i landslaget tillsammans med målvakten Acuña. Den sistnämnda är en legend som vaktade målet i 14 säsonger för Depor och deltog som andremålvakt i det spanska VM-laget 1950 i Brasilien. Han utsågs också som seriens bästa målvakt säsongerna 1940/41, 1942/43, 1949/50, och 1950/51.
Andraplatsen 1949/50 inledde Deportivos "gyllene decennium" då laget tillhörde toppen av ligan, spelade fantastisk fotboll och fostrade flera spanska storspelare genom sin fina ungdomsverksamhet i "la cantera" (stenbrottet). Man värvade de argentinska spelarna Corcuera och Oswaldo vilka tillsammans med Rafael Franco, Moll och Tino bildade ett fruktat femmannaanfall med smeknamnet "Orquesta Canaro" (kanariefågelorkestern). Under säsongen 1950/51 gjorde de fem sammanlagt 64 mål på 30 matcher. Året efter tränades Deportivo av den legendariske argentinaren Helenio Herrera, som senare fick smeknamnet "Il mago" under sin framgångsrika karriär i bland annat Barcelona, Inter och Roma. När legenden Acuña la målvaktshandskarna på hyllan lyckades hans efterträdare Otero vinna priset som ligans bästa målvakt säsongen 1953/54. Även om Depor spelade underhållande fotboll och tillhörde toppen lyckades de inte vinna några titlar under det gyllene decenniet, med undantag för en finalseger med 2-1 mot Bilbao i Teresa Herrera 1955.
Klubbens finansiella problem gjorde dock att supportrarna ständigt tvingades se sina idoler sålda till rikare klubbar. Cheché Martín lämnade för Barcelona 1954, och därefter försvann talangerna i en strid ström. Amancio (Real Madrid), Veloso (Real Madrid), Jaime Blanco, Chacho (Atlético Madrid), Manolete (Valencia), och Reija (Zaragoza) fostrades alla i La cantera men vann titlar, berömmelse och landskamper på andra håll. Störst av dem alla var dock förmodligen Luis Suárez som föddes i La Coruña, men blev en legend efter försäljningar till Barcelona (där han utsågs till Europas bästa fotbollsspelare 1960), och senare Inter och Sampdoria i Italien. Han deltog också i VM-turneringarna 1962 och 1966 för Spanien.
För att täcka upp för alla flyktande talanger köptes äldre spelare med någon eller några landskamper in för dyra pengar, till exempel Pahiño och Belencart (Real Madrid), Campanal (Sevilla), Vicente (Mallorca), och Vavá (Elche). Under 1960-talet föll Deportivo stadigt ner mot bottenregionerna av ligan även om man lyckades vinna Teresa Herrera på hemmaplan 1962 (4-2 mot Benfica), 1964 (4-0 mot Sporting Lissabon), och 1969 (1-0 mot Nacional, från Uruguay). Man förlorade dessutom i finalerna 1966 (mot Real Madrid, 0-2) och 1971 (mot Röda Stjärnan Belgrad, 1-3). Säsongen 1972/73 tvingades Deportivo La Coruña lämna La Primera. Det skulle dröja nästan två decennier innan de återvände.
Läs resten av historien på deportivosidan
