Krönika: Historien om en Pivote, del 1
Mauro Silva finner sin roll
Brasilien hade sorg. Det var 24 år sedan man senast erövrat det man ansåg sig vara berättigad till. Det var 16 år sedan man ens varit i semifinal. Ja, i fotbolls-VM. Under 1980-talet hade det vackra spelet - o jogo bonito - inte fungerat mot taktiskt drillade europeiska lag. När man försökt anpassa sig så hade inte det heller gett resultat, och inför VM 1994 var kritiken - och pressen - hemifrån stor.
Carlos Alberto Parreira fick uppgiften att skapa ett lag som helst spelade bra fotboll och vann, eller i värsta fall som spelade dålig fotboll men vann. Man hade trots allt världens bästa anfallare, Romario, med sin spelintelligente parhäst, Bebeto, och världens mest lovande sjuttonåring på bänken, Ronaldo.
Parreira insåg dock att laget var sårbart defensivt. Som av en tillfällighet så var brasilianska mittbackar som stöpta i en avlagd brittisk form. Långa, nickstarka, placeringssäkra men inte särskilt kvicka. I England fungerade det utmärkt eftersom motståndarna oftast ställde upp med långa, nickstarka men inte särskilt kvicka forwards och pumpade höjdbollar mot klungan medan anfallarna i Brasilien ofta var små, kvicka och tekniska.
Eftersom ytterbackarna i laget (Jorginho, Leonardo) följde med offensivt så fort de fick chansen så var det riskabelt att lämna de spelskickliga men tröga mittbackarna (Aldair, Marcio Santos) ensamma mot kontrande lag. Till sin hjälp fick de Mauro Silva. Framför honom kämpade Dunga, dribblade Zinho, passningsspelade Branco och så då de två geniala längst fram.
Mauro Silvas roll som tillbakadragen mittfältare kallas på spanska för pivote och ingen har varit bättre än honom på att bryta uppspel, tackla, markera och hjälpa mittbackarna i det defensiva arbetet. Mauro är inte den snabbaste, den starkaste, eller den längsta men hans positionsspel och lojalitet varvat med brasiliansk bollbehandling och enkelt spel gjorde honom ovärderlig.
Brasilien vann som bekant VM utan att skönspela, och fotbollsvärlden tänkte till. Snart skulle alla spela med offensiva ytterbackar, mittfältsdiamant, och "balansspelare" eller pivote. Någonstans fick också den ena anfallaren en mer tillbakadragen roll och den positionssäkre pivoten fick sällskap av en hårt arbetande, löpstark defensiv mittfältare till - i Spanien benämnt doble pivote.
Framgångarna följde slag i slag. Några exempel: Frankrike blev världs- och europamästare med en 4-2-3-1 uppställning, i England kallade sir Alex det för 4-1-4-1 och vann Champions League, medan monsiur Wenger lät ytterbackarna vara defensiva men yttermittfältarna nästan forwards och vann Premier League. I Sverige döpte Zoran & Sören om yttermittfältarna till forwards och vann allsvenskan två år i rad med en "rolig 4-3-3" som såg likadan ut som andras "tråkiga 4-5-1." Djurgården var dock före sin tid med en detalj, något jag återkommer till senare.
Deportivo La Coruña hade världens bästa pivote, och vann ligan med en ensam anfallare medan ytterbackarna for som skottspolar på kanterna. Valencia gjorde likadant, gick till två raka Champions League-finaler, och vann ligan. Real Madrid gjorde likadant, vann ligan, och Champions League.
Naturligtvis var spelsystemet annorlunda beroende på om pivoten hette Mauro, Vieira, Keane, Makelele, Albelda eller något annat. Desstom skilde sig behovet beroende på vilken backlinjen som fanns bakom. Faktum är dock att spelaren i pivote-rollen var lagets nav.
I Deportivos fall säsongen 99/00 kunde Mauro Silvas betydelse inte förringas. Ytterbackarna Manuel Pablo och Romero befann sig lika ofta på offensiv planhalva som i försvaret, och mittbackarna Donato och Naybet tillhörde inte de kvickaste. Mauro Silva hjälpte till. Bredvid honom slet Flavio Conceicao över stora ytor, medan offensiven sköttes av Víctor, Djalminha, Fran och Makaay.
Året efter blev ansvaret på Mauros axlar än större. När Flavio såldes till Real Madrid och ersattes av Sergio, som envisades med att komma rusande i djupled som ännu ett anfallsvapen i tid och otid. Mittbackarna blev inte yngre, eller snabbare, och Mauro Silva städade återigen på ett förtjänstfullt sätt.
Förra säsongen kunde man dock se oroande tendenser i vissa matcher. Ett exempel var frustrationen som Naybet gav uttryck för efter att ha blivit ifrånsprungen av Fernando Torres ett flertal gånger i bortamatchen.
Det är inte mitt fel (att jag inte hinner med) när hela laget ligger fel i positionerna! Tolkning: jag behöver hjälp av vår pivote.
Börjar Mauro Silva bli för gammal? Eller ställer pivote-rollen idag andra krav? Läs del 2 av "Historien om en pivote".
