Ruhr-rapport: Tack, jag förstår ingenting!
Ett tack till Milan, Real Madrid, Arsenal och Lyon. Fotbollen har segrat!
Det blir lätt att man skaffar sig invanda vanor för hur man följer sin fotboll. Man går ner till sin hemmaplan, man går till sin favoritpub, eller man placerar sig stadigt i soffan. Ibland slår man på stort vid särskilda tillfällen och gör ett större arrangemang, men oftast går det på rutin så man kan fokusera på det viktigaste - själva matchen. Man vänjer sig också vid vilka matchdagar och vilka ligor/lag man följer. Allt detta blir omkullkastat när man flyttar eller reser, och än mer om man lämnar landet för något nytt. Då tvingas man skapa nya rutiner för att kunna följa sitt lag, och det blir betydligt svårare att få se matchbilder eller följa laget live.
För tillfället bor jag i Ruhrområdet i Tyskland, vilket har fördelen att det nu är mer än möjligt att jag kommer kunna se finalen i årets Champions League på plats. Däremot har jag inte kunnat följa Deportivo mer än på internet, eftersom TV-kanalerna här fokuserar på bundesliga, serie A, och Premier League (och dessutom har jag ingen TV i lägenheten). Tysk fotboll lockar inte så vansinnigt mycket eftersom den påminner väldigt mycket om engelsk, och det har av någon anledning hittills har varit väldigt kallt/regnigt/utsålt på de matcher i närheten jag kunnat bevista.
Jag såg Real Madrid slå ut Bayern München i åttondelsfinalen med ett leende, men efter att de tyska lagen åkt ut har intresset här för turneringen minskat ordentligt. Det första kvartsfinalen såg jag tillsammans med en bulgarisk kollega på en rökig bar i centrala Bonn. Eller, såg och såg, eftersom TV-kanalen har ett upplägg med bilder från båda matcherna så var det händelserikast (och mest bilder från) Porto-Lyon. Ja, förutom en viss tiominutersperiod i mitten där det vrålades om "Tor in Mailand" hela tiden.
I en nästan öde restaurang bänkade jag mig för att se Romderbyt - en match som vi är ett gäng kompisar som samlats och sett gemensamt under de senaste åren. Efter de hemska scenerna i Rom så kändes fotboll inte så kul längre. Jag kände inget behov av att se alla matcher - eller knappt några alls - under resten av säsongen. "Mina" internationella lag hade ingen chans att vinna något, och riskerade inte heller att åka ur så det kändes som att man kunde fokusera helt på allsvenskan: en serie där jag hoppas annorlunda, men ändå förutsätter att mitt lag kommer att hamna någonstans i mitten.
Tänk att fyra matcher kan göra sådan skillnad! Nu är jag medveten om att jag balanserar på en tunn knivsegg, men mina tankar går först och främst till alla Milan, Real Madrid, Arsenal och Lyonfans. Jag vet hur otroligt dåligt ni mår, men jag måste ändå tacka. Tacka samtliga inblandade för att de har medverkat i Champions League och dessa fyra kvartsfinaler. Jag kommer att sakna spelare som Kaka, Pirlo, Shevchenko, Zidane, Raul, Casillas, Bergkamp, Henry, Vieira, Juninho, Luyindula, och t o m Beckham i resten av turneringen. Men med omvända resultat efter dessa matcher hade jag känt samma saknad efter till exempel Gudhjonsen, Deco, Morientes och Valerón. Det är enkelt att vara storsint så här mindre än en timme efter en seger, men fotboll känns roligt igen - och det oberoende av resultatet!
Planen var inte alls att se kvällens match. Jag - precis som resten av världen - var övertygad om att 1-4 var för mycket att vända på mot Milan. Visst, man kunde ju titta på Chelsea som vann för första gången på 20 matcher mot Arsenal, eller Real Madrid som tappade 4-2 och 1-0 ledning på en halvlek mot Monaco. Skillnaden var naturligtvis att både Real och Arsenal har ganska tunna trupper - de förstnämnda p g a en policy att inte rotera, och de sistnämnda för att de investerar i en ny arena. Milan, däremot, har en trupp med världsspelare på varje position och de har roterat laget under säsongen, och hade inga skador eller avstängningar att tala om. När de relativt enkelt kunde springa sönder Depor i första matchen kändes det omöjligt att de nu plötsligt skulle förlora med 3-0. Under dagen var jag inne på Milans forum här på Svenskafans, och någon hade skrivit "hur kan Real Madrid tappa en (i praktiken) 5-2-ledning?" Andemeningen var: det skulle aldrig Milan göra, och jag var böjd att hålla med.
Men så föll det sig att jag behövde tvätta, och det låg en liten grekisk/pizzeria i närheten av tvättomaten som jag visste brukade visa fotboll (efter tidigare erfarenhet av tvätt under en lördagseftermiddag). Efter att ha slängt in två maskiner, så knallade jag bort dit och beställde en gyros och en öl. Precis när jag satte mig ner gjorde Deportivo 1-0, och det tidiga målet som var "så viktigt" var insparkat. Medan jag såg den första halvleken började jag leka med tanken på att skriva den här krönikan. En hyllning till Depor och Milan (och övriga kvartsfinallag) för den fina underhållning och spänning de bjöd under kvällarna. Jag förväntade mig att Milan när som helst skulle kontra in ett mål, och att jag sedan i halvtid kunde hämta min tvätt och gå hem.
Istället gjorde Valerón ett nickmål (vilket jag fortfarande inte riktigt tror är sant), och när Nesta missade att rensa bort en "smörpass" från Molina så var plötsligt Deportivo vidare. Jag trodde inte vad jag såg. Jag trodde dock inte heller att 3-0 skulle räcka för nog skulle Kaka - som hittade ytan mellan Depors backar och mittfält - eller Tomasson, eller Sheva, eller en inbytt Inzaghi göra minst ett mål. I paus sprang jag till tvättomaten, panikkörde kläderna i torktumlaren så att de bara blev halvblöta, slängde ner dem i väskan och senan i ilmarch tillbaka till TV-rutan. Innan jag klev in i Pizzerian var jag säker på att det stod 3-2, men att jag ändå kunde få se lite bra fotboll.
När jag satte mig ner och lugnats av att det fortfarande stod 3-0, så såg jag framför mig hur matchen skulle sluta 5-2 (ett resultat jag för närvarande har svårt för), med Milan vidare på bortamål. Det vore så typiskt. Dock var jag förvånad över att bortalaget inte skapade några chanser, men det blir alltid en chans i slutet - och Milans spelare har så hög kvalitet att de inte missar. När sen Fran gjorde 4-0 började jag tro. Jag började tro att det var möjligt, att det omöjliga kunde hända igen - för tredje gången på två dagar.
När jag började tro att det var möjligt att Depor kunde slå ut Milan gick plötsligt matchklockan sönder. Den kvart som återstod tog minst lika lång tid som hela de föregående 75 minuterna gjort. Men det gick. Deportivo de La Coruña är de stora matchernas lag, och växer med uppgiften. Helt otroligt.
Den fotbollskonst som vi bjudits på under dessa kvartsfinaler är förmodligen bättre än vad som kommer att visas under sommarens EM-slutspel. Men det roligaste var ändå budskapet att inga underlägen är omöjliga att vända. Och jag kommer aldrig att glömma en tvättkväll i en Pizzeria i Bonn.
"Deportivista"
