Gästkrönika: Ramblings from Ruhr 2
Om Sverige - en salig röra av rykten, halvsanningar och åsikter (del 2)
Det tidigare Bosmanresonemanget för mig osökt till svensk fotboll, där jag minns det gamla förslaget att alla spelare som gick gratis utomlands skulle "bannlysas" från spel i allsvenskan. Ett av de första fallen var gamla Örebroaren Christer Fürsth som försvann från Helsingborg innan han misslyckades (som alla spelare, enligt de egna fansen) i Köln innan han dök upp i Hammarbys färger. Ironiskt nog så verkar de bittra rivalerna i Stockholm vara bäst på att värva mellan varandra i Sverige, där ett flertal affärer har gjorts upp i god samverkan. Vad vore AIK utan Djurgårdaren Novakovic, och DIF utan AIK-värvningen Johansson?
Jag kan inte låta bli att kommentera den allsvenska situationen, där det nu flaggas för kris i (nästan) samtliga lag. Som vanligt är det dock så jämt att två raka vinster kan föra ett lag från "garanterad nedflyttningskandidat" till "trolig utmanare i medaljstriden". Supporterlogiken glömmer ofta bort just detta när man slits mellan himmel och helvete, men några detaljer tycker jag att man gärna kan tänka på innan man ställer krav.
Varje gång en tränare får sparken, eller tvingas avgå, tar det längre tid för nästa tränare att skapa förtroende och långsiktighet. Kraven, och pressen, ökar automatiskt på den som tillträder när föregångaren offentligt kritiserats.
Alla spelare är till salu i dagens fotboll. Från Andreas Isaksson och Petter Furuseth Olsen, till en avbytare i division 6 västra Uppland. Skillnaden är bara priset, samt spelarens egen uppfattning om vad som är bäst för hans utveckling/ekonomiska framtid. Supportrar som menar att viktiga spelare aldrig ska säljas argumenterar i princip för att HBK aldrig skulle ha sålt Ljungberg, och MFF aldrig Zlatan.
"Trenden" i svensk fotboll att bygga på en fast spelidé och söka "roll-spelare" är helt bakvänd. Visst, det är bra att tänka långsiktigt (3-5 år) och värva spelare med användbara egenskaper, men skulle man använda idén fullt ut så ignorerar man all fotbollstaktisk utveckling. En föregångare skulle alltså fortfarande spela 2-3-5, eller möjligtvis till och med 1-9-taktiken.
Det är också roligt att se hur systemdebatten färgas av åsikter. Om jag minns rätt så bestämde AIK att laget skulle spela med fyra backar och tre centrala mittfältare, inte nödvändigtvis 4-3-3, och spelade i praktiken 4-2-3-1 förra året. Andra alternativ skulle kunna vara 4-5-1, 4-1-3-2, 4-3-1-2, 4-1-3-1-1, 4-3-2-1 och så vidare beroende på skadeläget (då har jag inte ens gått in på möjligheterna att formera backlinjen på olika sätt, eller att bara ha en yttermittfältare i en 4-4-2). Eftersom jag nu skrivit ett antal sifferkombinationer måste jag också påpeka (det verkar vara tvång i svensk media) att "ett spelsystem är bara en lek med siffror". När Djurgården började spela sitt 4-2-3-1 (som ofta i försvar var 4-5-1) men kallade det för 4-3-3 så hakade hela mediasvängen på och utnämnde det till offensivt och "fräscht"...
"Real Malmö" har en risk att bli mer och mer Chelski. Tom Prahl (likt Ranieri) har bevisat en stor kunskap att skapa resultat med en begränsad trupp, men frågan är om han klarar att hålla en stor mängd individualister nöjda. Till skillnad från Ranieri, så verkar Prahl vara väldigt bra på att skapa en stark startelva men det ryktas att han är sämre i kontakten med spelarna som blir bänkade. Hur stort är tålamodet bland MFF:s talanger, en viss utlånad spelare har ju visat hög klass på annat håll.
Klubbar som nog inte kommer att värva under EM-uppehållet: Halmstad (varför skulle de?), Örebro, Örgryte, Helsingborg, Elfsborg. De sistnämnda spelar lite rysk roulett med ett lyckat UEFA-cupäventyr (ekonomiskt), annars tror jag att det blir ett besök hos licensnämnden...
Det positiva med att vara supporter till en fattig klubb är att storsatsningar i Sverige i princip alltid har misslyckats. Varje gång en klubb lyckas internationellt och får in pengar i verksamheten så börjar de snegla på holländska ligan som förebild: etablerade topplag ständigt köper de bästa spelarna från smålagen, vidareutvecklar, och säljer med profit. Logiskt, borde enkelt kunna genomföras i Sverige. Skillnaden är att ett lag som Ajax köper 10 av konkurrenternas bästa spelare, och kansker tre blir stjärnor, medan de andra får börja om i AZ Alkmaar och liknande. I Sverige köper man tre spelare, och blir förvånad över att det inte fungerar. För att vara garanterad framgång i svensk fotboll bör man värvar från superettan eller spelare som inte riktigt platsar hos konkurrenterna. Exempel: Sharbel Touma var aldrig riktigt ordinarie i AIK eller Djurgården, nu leder han skytteligan. Nicklas Rasck som hyllats som en nyckel till Djurgårdens framgångar platsade inte i ÖSK. Vem har gjort mest blåvita supportrar glad i år: Peter Ijeh eller George Mourad? Fredrik Stenman ansågs umbärlig av Elfsborg ifjol och nu vet inte Djurgården var de ska göra av en hemvändande Dorsin. Var tog den där Hutchinson som var lysande i Öster ifjol och togs ut i världslaget i ungdoms-VM vägen? Det finns naturligtvis vissa undantag, men remarkablt få spelare har varit stjärnor i en allsvensk klubb och sedan direkt lyckats i en annan.
Något annat som är remarkabelt är att minnas hur många tränare som hävdar med bestämdhet att laget i år ska spela offensiv och "rolig, bra" (vad nu det är) fotboll och den stora mängden 0-0-matcher. Att inte detta har uppmärksammats av sportblaskan är lite konstigt men, just det, det finns ju något undantag som gjort mål i varje match - det där "tråklaget".
Alla IFK Göteborgare bör hålla samtliga tummar för att Frölunda och Häcken inte går upp i allsvenskan. Inte för att de då får fler derbyn, utan för att värvningsbehovet är stort hos de blåvita och talanger växer inte på träd. Bengt Andersson, Magnus Erlingmark, Håkan Mild, Niclas Alexandersson må göra en bra vårsäsong men det är väl några sekler av rutin som måste ersättas? Goa gubbar, men nästa år kan bli tråkigt.
Till sist (snygg koppling till Göteborg): Grattis Valencia!
