Depor nu och då... Del 2
Djalminha eller Valeron? Makaay eller Tristan? Victor eller Victor? En hel värld biter på naglarna inför den rafflande upplösningen på duellen som får slutscenen i Spartacus att likna tumbrottning.
Efter en kraftig försening som enbart kan skyllas på en skribent med ett löjligt stort intresse för lättja kommer nu del 2 i vår jämförelse av dagens slagfärdiga prinsar kontra de i nostalgi vandrande kungarna från milleniets början. Då skribenten inser att man måste ha ett minne av Rain Man-kaliber för att ens minnas del 1 (och vi kan inte tänka oss att ni alla är babblande tomtar utan verklighetsuppfattning) så dammar vi här av den så att era minnen (och författarens eget) kan få en nyrenovering. Han vill även högaktligt om än lite skamset be er om ursäkt.
När vi senast lämnade ämnet så var vi precis på väg att gå igenom mittfältet.Vi börjar som brukligt är bakifrån med våra ärbara pivotes. Håll till godo!
2000 - Mauro Silva
År 2000 var La liga lirarnas liga. Långt innan bjässar som Gravesen eller Albelda stövlade in på arenorna så lyste den överlägsna fysiken med sin frånvaro. Men hos oss fanns undantaget, den hårdaste spelaren som någonsin trampat Spanskt gräs (kanske vilket gräs som helst), han heter Mauro Silva. Med sin placeringsförmåga, sin tuffhet och ett ansikte som skulle få John Wayne att darra av skräck ledde han Depors mittfält under mer än ett decennium, detta utan att ägna sig ett dugg åt sådana trivialiteter som att göra mål.
2005 - Aldo Duscher
Den Argentisk-Österrikiska bulldozern med det sliriga håret och det stora hjärtat som i 4 år tålmodigt väntat på att Mauro Silva ska kliva av verkar nu äntligen (?) ha hittat en plats i laget. Detta beror visserligen på diverse beklagliga skador hos den förstnämnda, men det är trots allt roligt att se den vildsinte Argentinaren få göra sina glidtacklingar utan att få halva Brittiska kungariket efter sig.
En spelare som hamnade i fler närkamper än vad Michael Jackson hamnar i rättegångar men ändå kan gå en hel säsong utan att ens ramla förtjänar givetvis en hyllning även här. Aldo, du är en bra spelare, en riktig kämpe och en jävligt trevlig kille men tyvvär, denna rond måste gå till Mauro Silva.
2000 vs 2005 4-2
2000 - Flavio Conceçiao
Ytterligare en medlem i den triangel av brasilianska superspelare som Depor kunde skryta med vid tidpunkten. Om mångsidighet kunde mätas i byggnadsverk skulle Flavio vara Eiffeltornet, Empire State Building och Tower Bridge på samma gång, förmodligen skulle vi även kunna kasta in kaknästornet också. Han var teknisk, passningssäker, målfarlig och dessutom en klippa (på Engelska Rock, vilket är ett smeknamn för Alcatraz. Ännu ett byggnadsverk i Brassens favör) i defensiven. Flavio var i piken av sin karriär under guldsäsongen och blev därmed köpt av La Ligas egen Shylock; Real Madrid, något som fick undertecknad att gråta av frustration över att han trots guldet fick se sig heja på en underdog.
2005 - Sergio Gonzalez
Efter att Flavio såldes trodde vi att det var kört, man hittar inte en sådan spelare i brevlådan. Månne hade vi glömt att shopoholicen Lendoiro fortfarande knuffade sin enorma kundvagn framför sig. Efter en säsong med hårfagre Emerson så dök Sergio upp, en spelare som var nästan exakt likadan som sin föregångare. Även om de hade vissa skillnader i både lyte och målfarlighet (Kikki Danielson kommer bli Pichichi innan Sergio) så var den lille gläfsande taxen mer än vad vi kunde hoppas på. Han var dessutom en ännu större klippa i defensiven (folk har, trots allt, rymt från Alcatraz men ingen rymmer från Sergio) än sin föregångare. Sergio kan dessutom lägga till domkyrkan i A Coruna till sina byggnadsverk då han efter 4 år av succé fortfarande är klubben trogen.
Denna rond är jämnare än Mark Levengoods frisyr, skribenten vill inget hellre än att låta dem dela på poängen. Detta vore dock i kraftig oenlighet med duellerandets ädla ideal (för att inte tala om den uppenbara risken att hela duellen slutar oavgjort), därför går denna rond till Flavio, enbart för att han är en personlig favorit hos den rent löjligt partiske domaren.
2000 vs 2005 5-2
Den andra koppen malteser drickchoklad kryddat med chilipeppar är klar för skribenten att glupskt hälla i sig (lättja var det ja) och då detta ju är den internationella symbolen för "Sluta prata strunt och kom till offensiven nu för fan!" så är ju fortsättningen på artikeln tämligen given. Let´s roll...´
2000 - Victor Sanchez
Victor är en av de spelare som aldrig begripit att man faktiskt får röra sig på den gröna delen av fotbollsplanen. I stället springer han upp och ner på den högra långsidans krita som en Linus på Linjen i 3D. Under stundom vågar han sig visserligen in på straffområdeslinjen där han alltsomoftast faller som ett korthus. Många försöker hävda att han försöker filma sig till straffar men sanningen är att han är rädd för att bli utvisad för att ha vidrört det gröna, därför
måste han varje gång han råkar vidröra gröngräset få det till at han blev knuffad, inget konstigt med det...
Som förhoppningsvis framgått av den tramsiga inledningen så är Victor en klassisk ytter. Håller sin kant, dribblar, slår inlägg, ordnar straffar och petar in en del mål. Vad mer kan man begära?
Här tog utrymmet slut, men ni kommer inte att vänta länge på del 3...
