Depor nu och då... del 3
Sista delen i den spännande duellen...
Victor Sanchez
Nämen titta! Han är ju kvar! Det är ett under att det alls finns något vitt kvar på Riazors långsidor så som Victor har trampat på. Hans plats har dock varit obestridlig under dessa år, detta på grund av ovan nämnda kvaliteter, kvaliteter som han hela tiden förbättrar...
....därför är det inte så konstigt att Victor d.ä. kniper denna rond. 2001 var han bara en ung talang, därmed inte sagt att han inte fyllde sin funktion. Nu är han dock vuxit upp till en storspelare, en riktig silverrygg med både landslagsspel och ihärdiga rykten om transfer till Shylock i ryggen, de två största meriterna för en Spansk fotbollsspelare.
2000 vs 2005 5-3
Djalminha Feitosa
Oavsett vad storföretagsbossar, klubbpresidenter och Olof Mellberg säger, fotboll är, har alltid varit och kommer förhoppningsvis alltid att vara underhållning. Och underhållning var år 2000 synonymt med Djalminha. En av tidernas mest underskattade spelare förgyllde våra söndagkvällar gång efter annan och drog drivor av nya fans till klubben. Hissnande dribblingar som inte ens Pro Evolution Soccer har lyckats efterlikna, långskott som ikullkastar allt jag lärde mig under fysiklektionerna i skolan, klackar, tunnlar, lobbar och genomskärare som fick alla våra ögon att ploppa ut ur därför avsedda hålrum, Djalma var kung!
Juan Carlos Valerón
Valeron ingick även han i Lendoiros superkap från Atletico Madrid. Trots att det vore idioti att inte värva honom blev jag och många med mig lite ängsliga efter att ha sett honom hålla Depor-tröjan under sina oklanderligt vita tänder. Vad skulle hända med Djalma? Svaret blev som vi hade befarat, Irureta kunde inte bibehålla sin taktik som fick allehanda hakor att tappas världen över och samtidigt hålla Valeron och Djalminha på planen samtidigt. Det stod tidigt klart att den dansande kanariefågeln skulle få bära det utslitna men ack så vackra epitetet speldirigent. Han har aldrig varit samma spelartyp som Djalminha, han saknar den senares fart och innovativitet men kompenserar med en dribblingsförmåga och spelförståelse som är rent otäck. Jag minns en match mot Sevilla då han sprang runt med bollen i vad som kändes som 5 minuter innan han avslutade med en vansinnig genomskärare som helt friställde Victor. Jag har fortfarande aldrig sett något liknande.
Att jämföra dessa två är som att göra filmen "Terminator vs Robocop", med andra ord MAN GÖR DET INTE! En är tillräckligt för oss alla, ingen vill se någon av dem få stryk. Detta skapar problem för domaren då han lovat att inga ronder ska sluta oavgjort, men hur kan man välja? (har vi kanske hittat ytterligare ett skäl till artikelns sena ankomst?).
Vinnaren blir faktiskt Valeron, Djalminha blixtrade till i perioder av matcherna men kunde vara osynlig i övrigt. JCV däremot gör hela matcher till sina (Makaay gjorde visserligen målen, men få kan hävda att det visats upp bättre fotboll än vad Valeron presterade i Bayern München-matchen, ni vet vilken jag menar). Ledsen Djalma, du vet att vi älskar dig och du kan ju alltid trösta dig med att du, till skillnad från JCV, vunnit ligan.
2000 vs 2005 5-4
Kaptenen
När folk talar om "känsliga höger/vänsterfötter" så brukar det av slentrian talas om Beckham, Roberto Carlos och Figo (vilket lag var det nu dessa spelar i? Coincidence? I wouldn't think so). VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK!? Kaptenen kunde träffa en rockring från var som helst på planen, förmodligen även med ögonbindel. Hans milimeterprecision i inlägg och passningar kombinerat med en strålande teknik gjorde honom till storstjärna (och nästan spelare i Shylock) och den evige kejsaren av Deportivo. På den tiden hade han dessutom något som skulle kunna kallas för snabbhet. Att han också hade blonderat hår är något vi med glädje bortser ifrån.
Albert Luque
Ett faktum som är ganska otydligt, även om han själv gärna poängterar det så ofta det går, är att Luque "egentligen" är anfallare. Då man ser honom göra sin inskärande löpningar som går rent ruskigt snabbt undrar man var han har fått det ifrån. Luque är Robert Pires utan ben av glas, genomidiotiska filmningar och malplacerat ansiktshår. Han är snabb och stark, två kvaliteter som sällan hittas i samma offensiva spelare. Dessutom har han ett bra skott och en näsa för att göra riktigt snygga mål (alla minns bicykletan han presenterade sig med). Den avige flinpellen har varit Depors största stjärna sen Makaay lämnade oss och hans framgång verkar ligga helt i linje med övriga lagets.
Albert Luque har som ovan framgår allt, en komplett ytterforward som andra lag drömmer om (Barca verkar dock göra mer än så). Han har egentligen bara ett enda fel, han är inte Kaptenen, därför blir denna ronds utgång ganska självklar.
2000 vs 2005 6-4
slurp, mmm, Maltesers drickchoklad är den stora anledningen till att jag fortfarande befinner mig i London. Jaja nu är både den den och artikeln slut, så tack för mig. Fast vänta nu, vi har ju grädden på moset, löken på laxen, chilin i chokladen kvar (Merde! nu måste jag fixa en ny kopp). Anfallet återstår ju för tusan hakar!
Roy Makaay
Ytterligare en av dessa spelare som, ifall det inte varit för Lendoiros näsa för shopping, aldrig skulle bli en världsstjärna. Makaay är en målgörare trough and trough. Han gör mål med båda benen, med huvudet, med ändalykten. Han gör mål i straffområdet, utanför straffområdet, var som helst. Att detta egentligen är allt han gör spelar mindre roll.
Diego Tristan
Ett av de märkligaste köpen Lendoiro någonsin gjort. Då han kom till klubben under värvningssommaren 2001 hade vi redan Makaay och Irureta hade ju med all önskvärd tydlighet stipulerat att EN anfallare var allt som behövdes. Detta struntade Diego blankt i och tog direkt hand om srikerpositionen. Han blev Pichichi under sin första säsong och hade det inte varit för en skada i säsongsupptakten 2002 hade Makaay kanske aldrig återtagit sin plats.
Trots att Diegos målfabrikation varit enormt knal det senaste året, trots att han går sönder oftare än min Ferguson CD-spelare, trots att han är så långsam att jag bara väntar på att han ska dyka upp till avspark med rullator så är han ändå Tristan. En något kontroversiell åsikt visserligen, men Diego är, i grund och botten, den bättre spelaren. Han har ett enormt förråd av kvaliteter och så fort han lär sig kombinera dem som han brukade kommer han än en gång att härska i fotbollsvärlden. Dock måste det sägas att den som egentligen borde vinna denna rond är den sympatiske Bebeto, den bästa anfallaren vi någonsin kommer att ha.
2000 vs 2005 6-5
Hoppsan hoppsan, jämt blev det i alla fall. Men, det vore ju allt bra konstigt om våra guldhjältar skulle bli slagna av ett vanligt mittenlag... Nä, nu får det vara slut på detta mässande, detta till synes ändlösa extraverande i retorikens lysande färger, skribenten tackar för visat intresse och hoppas att ni även i framtiden tittar in i hans ödmjuka hem av ord, skiljetecken och illa uppbygda meningar.
Slutresultat: 2000 vs 2005 5-4
