Deporbloggen: Tillbaka i sadeln
Det här är delen av bloggen där en förvirrad före detta redaktör trasslar ihop sina liknelser från djurriket, med att ta tjuren vid hornen, och komma tillbaka till sin gamla häckningsplats.
Jahapp. Så nu sitter jag här igen. När jag bestämde mig för att inte sitta här längre, för drygt två år sedan, så trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka. Jag kände mig klar med svenskafans, med att binda ett ansvar till min kärlek för den där klubben som gjorde mig allt mer besviken allt oftare. Jag var trött. Trött på att sitta uppe senare än jag velat för att försöka klä de tankar jag hade om en bister 1-0-förlust borta mot Valladolid i ord som i alla fall inte skulle läsas av särskilt många. Jag trodde att jag kunde hålla på mitt lag som vanligt folk, som efter glädjelösa resultat kan stoppa ner skallen i närmaste sandlåda i väntan på att nästa match oundvikligen kan sätta igång.
Det gick, ett tag. Depors nedgång har emellertid känts så konstant och linjär att slutdestinationen verkade skriven på väggarna. Jag skrev min första artikel 2004, klockan var över tolv på en onsdag och jag skulle skriva om Depors hemmamatch mot Monaco. Det var alltså Champions League, Depor var klara för utåkning, gå i fängelse utan att passera Uefa-cupen, och skulle alltså på hemmaplan försöka sätta upp en värdig svansång denna sista gång på vad vi befarade var mycket länge på fotbollens finaste teaterscen. Monaco vann med 5-0. Mina tre första ord i matchrapporten var ”Fiasko, förnedring, katastrof”.
Idag spelar vi i Segundan, och jag insåg att det var en logisk fortsättning på den historia jag själv började skriva den där kvällen i december.
Så varför kommer jag tillbaka, nu? En fråga jag själv frågat mig, egentligen varje vaken sekund sedan jag skickade iväg ansökan om det. Varför tror jag att jag kan frammana energi att skriva om ett lag med Morel, Saul och Vázquez när jag inte kunde det med ett lag med Coloccini, Filipe och Wilhelmsson?
Som så ofta när ett beslut är baserat på en känsla finns det inget vettigt svar. Det kan bero på att jag alltjämt älskar att skriva, och att den friheten att sväva ut, precis som jag gör just precis nu, är enorm på svenskafans, samtidigt som det med fördel faktiskt tvingar ned datorn i knät.
Det kan också bero på att jag, sedan den rent outhärdliga matchen mot Valencia, av alla jävla lag, känner hur adrenalinapparaten hostar igång bara jag skriver det här, begriper inte riktigt hur det gick till, alla de där chanserna, men alltså, sedan den matchen, där jag direkt efter stormade ut ur lägenheten till den stora förvåningen hos en otroligt förstående flickvän som aldrig sett någon åka ur spanska ligan förut, jag promenerade i ett lördagspiggt vasastan i en timme, satt ytterligare en timme på en parkbänk tills jag insåg att jag frös, sedan den kvällen, efter utflykten jag just beskrev, upplevt något av en katarsis.
Helt plötsligt så var inte Depor bara en skadeskjuten tiger som linkade runt. Helt plötsligt var inte sommaren störd, för att inte säga förstörd, av de oundvikliga spelarförsäljningarna som bara gjorde att kommande säsong skulle kännas ännu värre. Helt plötsligt var spelreglerna annorlunda. Det var ett nytt Depor, vi blev av med de spelarna som egentligen bara väntat på bättre tider, vi fick se Valerón och Manuel Pablo göra sig själva odödliga, och vi fick se Riki i ett helt nytt ljus. Det tillsammans med de rent fantastiska omständigheterna kring Xiscos återkomst var ett bevis så gott som något på att hopp alltid, alltid finns.
Jag känner mig som Mcnulty i the Wire, I think I can do it right this time.
Depors två senaste matcher slutade 0-4 och 4-0, och snart är det jävlarimej derby. Det låter inget annat än kul, och det lockropet är det om man är som jag omöjligt att inte hörsamma.
Vamos Depor, siempre!
