Deporbloggen: Halvtid
Sådärja. Jullov. Fjärde ljuset, glögg. Nejlikor i apelsinerna. Allt det där. Vi ligger alltså tvåa nu, endast ett poäng bakom vårt gamla farmarlag Elche, vilket väl är precis så bra som kunde ha hoppats inför säsongen. Vilket känns konstigt. Vi är många som har varit, är och lär fortsätta att vara ytterst tveksam till Jose Luis Oltra. Försvaret, som så länge jag kan minnas varit ramstarkt (relativt sett) har sviktat outgrundligt. Må vara att Ayoze inte håller måttet - så mycket står tyvärr helt klart, man kunde inte väntat sig en Filipe eller en Romero eller en Capdevila, men någon som åtminstone kan motivera sin närvaro på planen, i Segundan, torde inte vara för mycket begärt. Det faktum som ändå kvarstår är att vi har ligans bästa målvakt, vi har Colotto som var en av få som knappast kan lastas för att vi damp ner dit där vi är nu, vi har Manuel Pablo och Laure, som sammantaget borde vara minst lika bra som förra året, och vi har ett par ungdomliga och högst reella talanger i Rochela och Aythami. Lägg därtill erfarna spelare som Morel och Ze Castro (även om den senare, äntligen, har börjat visa vad han kan) och ett femmannamittfält så borde inte Depor, det Depor vi känner och älskar, ha så svårt att inte släppa till livsfarliga lägen i varje match.
Känslan att något inte stämmer har varit närvarande hela säsongen. Det pratades om att Oltras jobb stod på spel inför derbyt, och trots att vi vann så var orosmomenten högst närvarande under 89 av matchens minuter (den nittionde ägnades åt att hoppa upp och ner i en komiskt överviktigt soffa efter Lassads haubits till skott-i-krysset). Celta skapade massor med chanser utan att vi logiskt kunde förklara varför, och trots att vi vann (vilket i ett derby borde vara det enda som räknas, det och att hitta bilder på Iago Aspas i pseudokomprometterande positioner) så var vi inte säkra på att något blad hade vänts. Vi åkte sedan till nyss nämnda Elche och fick stryk, med 3-2, släppte alltså in tre mål mot ett lag som för inte alltför länge sedan bönade om att få låna Djorovic och Acuña av oss,
Och nu ligger vi alltså tvåa, ett poäng efter. Det känns märkligt, och det känns än märkligare att det känns märkligt. Ett bokslutsinlägg som det här borde inte vara så här negativt. Jag är ju glad, egentligen. Laget har gjort mål, dominerat motståndare och gjort Riazor till det fort som strandtomten hon är belägen på föreskriver. Det kan vara vemodet över att jag måste förkovra mig i annat än fotboll under några veckor. Det kan vara att jag såg Depor spela som skräp mot Las Palmas till frukosten igår, eller är det helt enkelt så att jag inte klarar av att leva i nuet. Depor i Segundan framkallar många tankar. Hur mycket jag än uppskattar de ytliga fördelar som vår tillvaro för med sig - inga landslagsuppehåll, pittoreska bortaarenor, veckovisa återseenden av veteranspelare jag helt glömt bort, DERBYN - så är det, faktiskt, till inte bara syvende utan även sist, en säsong av väntan.
Vi ska upp, var parollen. Vi hörde Valerón, Riki, Manuel Pablo och sedan även Xisco påskina detta, vilket fick oss att tro på just detsamma. Det här är året då vi tar oss tillbaka till Primeran, där vi hör hemma. Vi hör alltså inte hemma där vi är nu, och kanske är det det som börjar kännas. Kanske är det den enorma pressen, att vi måste vara ett av endast tre lag som går upp, och vi ligger bara tvåa, och vi läcker som ett såll så fort vi lämnar Galicien. Kanske vill jag bara att det ska ta slut. Vi vann mot Las Palmas igår, trots en egentligen usel insats. Hur många fler gånger kan vi göra det den här säsongen. Hur många fler gånger behöver vi göra det den här säsongen. Är det så att vi inte ser ut som ett lag som går upp, och skulle jag se skillnaden? Är jag helt enkelt inte lämpad att heja på ett lag som ska vinna varje match?
Insatserna är ju så höga. Må så vara att Galicien med sin fisk och sina träd inte drabbats lika hårt av finanskrisen som stora delar av övriga Spanien, men ekonomin är ju, i relatieten, så som den varit i nära nog ett decennium, nämligen usel. Depors budget krymper varje år, vi vet inte ens hur stora skulderna faktiskt är, vilket är alarmerande i sig, och den vad som borde vara oacceptabla och ytterst pinsamma, för att inte tala om destruktiva, situationen med Vecindiario i början av säsongen visade bland mycket annat att inkompetens alltjämt existerar i klubben.
Vad händer om vi inte går upp. Hur många lämnar, och hur dåliga blir dess ersättare. Racing och Zaragoza har förvisso visat att konkurs inte behöver vara så farligt (och det säger jag medvetandes att de båda ser ut att vara på väg att dimpa ner, de också) men ska vi verkligen behöva kalkylera för sådana saker. Blir det en ny tränare då, och vilka erfarenheter skulle han ha? Depor har varit en typisk Segundaklubb förut, är jag redo för att bli det igen? Kan klubben ens bli det igen?
Jag är helt enkelt rädd. Förra året var jag överdrivet positiv, jag letade efter goda tecken efter varje match, bibehöll en känsla av att det kommer att gå bra till slut, och kunde oförskyllt fira samtliga poäng vi faktiskt tog. Nu är det, börjar jag märka, precis tvärtom. Jag letar onda tecken hela tiden, jag blev, knappt, glad när slutsignalen gick igår. Jag blir uppriktigt nervös när jag ser Elche framför oss i tabellen, och jag blir rent skräckslagen när jag ser så många lag bakom oss. Bakom oss, vilket betyder att de jagar oss. Det är oss de jagar, det har jag aldrig varit med om.
Det fascinerade med det här, med bloggen som terapiverktyg, är att inlägget, när jag började med det, skulle förhöja de negativa känslorna jag kände såhär i säsongsskarven, återkomma med det faktum att vi gör mål och har det vackraste innermittfält jag sett kanske någonsin (eller förmodligen inte, Mauro Silva, och så), inse att klubben går precis så bra som jag hoppades i augusti, och avsluta med ett call to arms. Nåt klatschigt, att vi inte ens lagt i turbon, att vi inte ens tagit av skyddsfilmen. Nåt sånt.
Istället har jag öppet konfronterat min rädsla. Kanske är det ännu bättre.
Paul Haig sa det väl bäst, som vanligt. Nobody is ready, for art of things to come.
