Deporbloggen: : Saturday night and I feel all right
Game day. En helt enorm fördel med Segundan, som jag inte alls tänkte på den där förhatliga kvällen då Depor på något obegripligt sätt förlorade mot Valencia, av alla jävla lag, och skickades ut ur the división formerly known as la primera, var att man får åtnjuta Deportivo även helger som den här. Ända sedan Depormatcherna blev en omistlig andningsplatå varje vecka har jag spottat och fräst åt landslagsuppehållen. Abstinensen har varit ytterst påtaglig, att stiga upp på lördagen och söndagen utan ett vettigt mål för dagen, utan någon fast punkt att organisera sig runt. Väckarklockan (nej, jag ställer aldrig klockan på helgerna, men den snitsiga analogin som annalkas kräver just den här justeringen av sanningen) ringer på morgonen, och likt Pavlovs hundar börjar jag salivera då jag vet vad som väntar mig. Därför gick jag, i ett vad som kändes som ett inhumant stort antal helger varje säsong som ett ilsket moln av frustration. But no more. Ikväll är det match.
Vi möter Club Deportivo Alcoyano som förutom sitt trevliga mellannamn on den alltid illavarslande fladdermusen på klubbemblemet är totalt främmande för mig. Om jag någon gång hört talas om dem så har det petats ut ur medvetandet lika snabbt som det kom in, förmodligen till förmån för någon arkaisk trivialitet om hur Slim Pickens fick rollen i dr strangelove. De är, precis som vi, nykomlingar i segundan efter närmare sextio år i de exotiska tredje- och fjärdedivisionerna. De är berömda för sin kämpaiver, ”Tener más moral que el Alcoyano” – att ha mer moral i Alcoyano, är i Valenciatrakterna ett vedertaget uttryck för att aldrig ge upp, vilket ju låter helt fantastiskt. De lärde har twistdansat om den faktiska uppkomsten, men som så ofta med legender är de mer intressanta om bakgrunden är okänd. Deras stjärnspelare heter saker som Álvaro García Cantó och Jorge García Morcillo, och deras hemmarena, El Collay, tar in inte färre 4425 åskådare.
Prospektet att få se sådana matcher får saliven att börja rinna – hur skulle något annat vara möjligt – och när jag klockan tio ikväll slår mig ner med ett glas av någon hemtrevlig dryck och matchstreamen på behaglig volym kommer jag skänka en tanke till er, alla supportrar av lag som Barcelona, som Athletic, som Arsenal, som Lyon, som kommer att ge er ut i stadens centrum, ut i lördagskvällen på jakt efter era själar. Jag vet hur ni känner det.