El Clásico – Matcher vi minns
En match, två giganter till fotbollsklubbar – och ännu fler ingångsvärden. När F.C Barcelona möter Real Madrid står det mer än poäng på spel, och rivaliteten klubbarna emellan är lika välkänd som påtaglig. Den katalanska separatismen, de ikoniska drabbningarna, de respektive klubbarnas enorma status – allt detta ligger till grund för den rivalitet som vi alla förknippar med den spanska klassikern. Låt oss ta en titt i backspegeln, och minnas några oförglömliga upplagor av El Clásico.
Copa del Generalísimo, 1943 – Alltings början
Rivaliteten mellan Real och Barca går visserligen att härleda till de politiska stridigheter som präglat Spanien så länge som sedan 1930-talet. Ska man emellertid prata om den rent sportsliga rivaliteten, går det att argumentera för att det, fram till sommaren 1943, var frid och fröjd mellan klubbarna.
Efter en 3-0-seger hemma i Katalonien, var det F.C Barcelonas tur att packa väskorna, och möta Real Madrid i Copa del Rey-semifinalens (tillfälligt omdöpt till Copa del Generalísimo, som en hyllning till General Franco) andra och avgörande match, 1943.
Resultatet skrevs till 11-1 i vit favör, och att beskriva resultatet som uppseendeväckande är en underdrift. Folk trodde inte sina ögon – vad hade de precis bevittnat?
Omedelbart så uppdagades en rad teorier om vad som egentligen hade skett. Till exempel florerade rykten om att den spanska staten inför matchen hade satt press på Barcelona genom att understryka det faktum att många av spelarna inte ens skulle få vistas i landet, om det inte vore för statens generositet. Dessa uppgifter förnekades dock snabbt av Barca-spelaren Josep Valle som, i enighet med tränaren Juan José Nogués och de övriga spelarna, istället pekade på Real-spelarnas beteende på planen.
Efter en ful första halvlek med aggresivt beteende på såväl planen som läktarna, vägrade Barcelona att ge sig ut till den andra halvleken. På order av Madrid-polisen spelades matchen dock färdigt, och ett demonstrativt Barcelona lät sig bli fullständigt överkörda.
Barcelonas dåvarande andremålvakt, Fernando Argila, stod senare för följande, talande citat apropå matchen och rivaliteten mellan klubbarna:
”Det fanns ingen rivalitet, åtminstone inte innan den matchen”
La Liga, 2002 - (Gris)huvuden ska rulla!
I ärlighetens namn minns jag knappt själva fotbollsmatchen, vad som hände på planen och så vidare. Det är vad som föregick matchen – och hela säsongen – som är fastbränt i minnet på alla Barca-anhängare. För att inte nämna vad som kastades den där novemberkvällen på Camp Nou…
Som om förhållandet mellan F.C Barcelona och Real Madrid inte var infekterat nog, gick en viss elegant till portugis och gjorde det otänkbara.
Jag pratar såklart om Luís Figo – den då världsbäste mittfältaren som lämnade Barca för Real, och fick smaka på en av de grisigaste hat-kampanjerna fotbollsvärlden någonsin skådat.
Den otillåtna flytten gick av stapeln sommaren 2000, och så snart som i oktober samma år var det dags för Figo att återvända till Camp Nou. 105 000 åskadare visade redan då sin gränslösa uppgivenhet. En banderoll var särskillt talande, med orden ”Vi hatar dig för att vi älskade dig”.
Två år senare var tongångarna annorlunda. Den uppgivenhet som rådde på Camp nou var sedan länge utbytt mot ren ilska. Något som portugisen kom att erfara, när han än en gång återvände till Katalonien.
Katalysatorn var uppenbar – beslutet att Figo skulle slå hörnorna (något som han hade sluppit göra tidigare) blev droppen för Barca-supportrarna. Medvetet långsamt, och ackompanjerad av busvisslingar, släntrade portugisen ut till flaggan för att slå en hörna i den första halvleken.
Helvetet bröt löst, och huvuden rullade – bokstavligen.
Bilderna på det avhuggna grishuvudet som kastas in mot Luis Figo är lika talande för siutationen, som de är symboliska för rivaliteten mellan klubbarna.
Ett öga för ett öga, en tand för en tand – ett svin för ett svin.
La Liga, 2009 – Asfaltering på Bernabeu
Låt oss snabbt minnas den oförglömliga asfalteringen av Real Madrid 2009. Visst, man bör kanske nämna 5-0 segern på Camp Nou - men att göra sex mål på Santiago Bernabeu smäller ännu högre i min bok.
Och sättet man gjorde det på, sedan.
Xavi snurrade, Messi dribblade, Henry vinklade och Puyol nickade. Real jagade frenetiskt – Barca trillade boll med lätthet.
Gud vet att det finns gott om matcher att välja mellan när man pratar om oförglömliga insatser under Pep Guradiola-eran. Och detta är tveklöst en av dem.
Matchen slutade 6-2 i Barcelonas favör, och fungerar numera som en symbol för den historiskt framgångsrika säsongen 08/09.
Champions League, 2011 – Mourinho vs Guardiola
Med facit i hand känns frågan befogad.
Har förhållandet mellan Barca och Real någonsin varit mer infekterat, än under våren 2011?
Jag hävdar med viss bestämdhet att svaret är nej - aldrig någonsin har motsättningarna lagen emellan varit lika många som i Champions league-semifinalerna säsongen 10/11.
Sprickan mellan de spanska landslagsspelarna, maktkampen mellan Messi och Cristiano, de fundamentalt olika synsätten på hur fotboll bör spelas – allt detta bidrog till den gränslösa illvilja som gång efter annan tog sig uttryck i form av tacklingar och käbbel.
Detta till trots var det vid sidan av planen som den verkliga matchen utspelade sig.
José Mourinho och Pep Gaurdiola är i mångt och mycket varandras motsatser, och symboliserar två tydligt kontrasterande sätt att se på fotboll. Den ena fanatiskt övertygad om att bollinnehav är det enskilt mest effektiva verktyget, den andra lika fanatiskt övertygad om motsatsen.
Men, de som tror att Mourinhos defensivt utpräglade profil enbart bottnar i hans egen uppfattning av hur fotboll bäst spelas, tror fel. En gång i tiden var Mourinho en av oss, och det var först efter valet av Guardiola som ny tränare för Barcelona, som Mourinho fullt ut formade sin reaktiva, defensiva fotbollsfilosofi. Att Mourinho var ute efter jobbet som Barca-coach sommaren 2008, är sedan gammalt.
Det går alltså att argumentera för att det var hämndlystenhet som fick Mourinho att ta jobbet som tränare i Real Madrid. Och om en vinst över Barcelona – med Real Madrid, och genom en utpräglad defensiv – inte skulle fungerat som vedergällning, vet jag inte vad som skulle gjort det.
Han kom nära – men nära skjuter ingen Messi.
Med en klassisk soloräd inför Bernabeu-publiken såg Lionel Messi till att Barcelona spelade Champions League-final på Wembley.
La Liga, 2015 – Asfaltering 2.0
Så sent som för tre säsonger sedan kom den senaste i raden av berömda utklassningar.
Efter en svajig säsongsupptakt hade Barca sakta men säkert fått upp farten, och väl dags för El Clásico var det ett relativt formstarkt Barcelona som gästande Bernabeu i hopp om att befästa serieledningen på allvar.
Men, den goda formen till trots, var frågetecknen många. Vem skulle ersätta skadade Leo Messi i anfallet? Skulle katalanerna ställa upp enligt sin vanliga formation, eller blixtbyta till en 4-4-2-uppställning? Skulle Neymar än en gång kliva fram som offensiv härförare i Messis frånvaro?
Svaret stavades Sergi Roberto. Spanjoren fick överraskande chansen till höger i anfallet, och med facit i hand var det just han som lade grunden för den katalanska utklassningen.
Marängerna var allt annat än förberedda på Sergi Robertos fräsighet i djupled, och inom loppet av tio minuter hade 23-åringen löpt sönder Real-försvaret, såväl som stått för assisten till Luis Suárez öppningsmål.
Sedan tog Andrés Iniesta över spakarna.
Barcakaptenen stod för såväl en drömassist som ett drömmål, och axlade rollen som ledare och offensiv härförare när laget behövde det som mest.
Pang, boom - och 4-0 till Barça.
¡Visca El Barça!
