En osannolik och underhållande vårsäsong med ett värdigt slut
Barcelona står återigen som mästare i såväl La Liga, Copa del Rey som Champions League efter en osannolik vårsäsong med ett värdigt avslut för en mäktig och beundransvärd klubbikon…
När Barcelona föll mot Real Sociedad den 4:e januari fanns det ingenting som talade för att Barcelona skulle blanda sig i någon titelstrid om ligaguldet i Spanien. Champions League kändes såklart ännu mer avlägset och i såväl ligaspelet som cupspelet väntade Atlético Madrid som både hade skickat ut Barcelona ur Champions League säsongen innan och dessutom säkrat ligaguldet på Camp Nou.
Luis Enrique var hårt kritiserad - och det med allt rätt - efter ett par märkliga laguttagningar som ledde fram till en konflikt med Lionel Messi som inte hade gått att känna igen så långt under säsongen - med Messimått mätt alltså. En tränare som såg ut att tappa omklädningsrummet samtidigt som Gerard Piqué, Sergio Busquets, Andrés Iniesta och Dani Alves som hade utgjort en viktig stomme för Barcelona under så många år underpresterade rejält medan spelgeniet och klubbikonen Xavi tillbringade alltmer tid på bänken. Barcelona gick mot en nattsvart säsong som såg ut att kunna vara slut redan i februari/mars.
Att gå från allt detta mörker som hade följt med från hösten in på det nya året till att under en vår vända på alltihopa och förvandla en katastrofal säsong till en overklig solskenshistoria är något unikt i sig. Ändå kommer det bestående intrycket att vara sättet Barcelona klättrade från avgrunden till Europas absoluta topp, vilket ledde fram till ett värdigt avslut för en av klubbens och hela fotbollsportens största.
Mästaren, lärlingen och den fula ankungen
Inför säsongen beskrevs de som världens vassaste anfallstrio - åtminstone på pappret. Men vi som följer världsfotbollen har många gånger fått erfara hur pappret och realiteten cyniskt nog kan vara två helt skilda saker. Det argentinska underbarnet, den stora lilla mästaren som dominerat och förändrat världsfotbollen under så många år skulle nu få välförtjänt avlastning av två lekkamrater från Sydamerika. Individuellt sett tre världsartister - men hur skulle tre spelare som kräver mycket boll anpassa sig till varandra och hitta sina respektive roller? David Villa, Zlatan Ibrahimovic och Alexis Sánchez är några som har provat lyckan med blandat resultat. Vad är det egentligen som har gjort att det har gått bättre den här gången? Det finns två konkreta svar på den frågan - underkastelse och personkemi.
Brasiliens överlägset störste stjärna och affischnamn Neymar håller trots sin unga ålder högsta internationella klass. Men i jämförelse med Lionel Messi är han fortfarande en lärling i sammanhanget, vilket jag är övertygad om att de allra flesta inser - han kan fortfarande ta steg framåt och utvecklas ännu mer. Viktigast av allt har varit att brasilianaren själv har insett detta. Neymar har både på och utanför plan vid upprepade tillfällen och med all önskvärd tydlighet visat att det fortfarande är Messi som styr anfallsspelet i Barcelona och på ett ödmjukt sätt betonat privilegiet att få spela fotboll tillsammans med argentinaren.
Neymar har på så vis tillsammans med sin läromästare successivt tagit kliv framåt under säsongen, inte minst gällande målskyttet där han har avlastat Messi på ett sätt som vi inte trodde någon spelare skulle klara av för några år sedan - och då inte minst i de stora matcherna. Neymar är ingen spelare som gömmer sig när det hettar till i stormatcher vilket är en av hans absolut bästa egenskaper. Likt Messi vill han alltid gå framåt, är helt orädd, fortsätter utmana trots att han får ta emot mycket stryk under matcherna och har lyckats anpassa till Barcelonas spelsystem utan att för den sakens skull ta död på sina kreativa och individuella egenskaper.
Sen får vi såklart inte glömma det stora nyförvärvet inför säsongen som gör den magiska trion komplett. Spelaren som bryter mönstret och verkligen skiljer sig från övriga Barcelonaspelare i det mesta. Spelaren som hela tiden ligger på gränsen och är Barcelonas svin i ett lag som i övrigt består av välkammade ödmjuka fotbollsspelare. En spelare som man älskar att ha i sitt lag och som ständigt är ett avskytt orosmoment för motståndarnas backlinje. Luis Suárez är precis det som Barcelona har skrikit efter i många säsonger - ja egentligen ändå sedan lejonet från Kamerun lämnade efter första trippelsäsongen.
Suárez hade värvats in för en fantasisumma och även om han direkt när han var tillbaka från avstängningen visade att han ville vara en del av detta Barcelona mer än något annat, var det mestadels frustrerande att se hur uruguayanen brände chans på chans där han hade gjort mål med förbundna ögon i Liverpool under fjolårssäsongen. Trots alla missade chanser fanns det ändå något i själva spelet som fick mig och säkert många andra Barcelonafans att ändå tro att det här var den rätte spelaren för Barcelona. Suárez ständiga löpningar i djupled och reaktiva förmåga att emellanåt bryta mönstret i ett Barcelona som oftast spelar som förväntat innebar inte bara större ytor för Messi och Neymar utan även en tydlig utveckling av Barcelonas spel som har känts så avlägsen under så lång tid. När sen även Suárez började hitta nätet och visa sig vara en lagspelare genom att vid upprepade tillfället mer eller mindre ge bort mål till sina anfallskollegor växte sig kemin mellan mästaren, lärlingen och den fula ankungen allt starkare och showen kunde börja.
En underhållande och effektiv fotboll
Det som gör den här våren och säsongsavslutningen så speciell är för mig inte i första hand att Barcelona har lyckats ta hem trippeln. Det jag kommer att minnas mest är den direkta, fartfyllda, varierade och effektiva anfallsfotboll som Barcelona har tagit sig dit med. Att se på Barcelona de senaste åren har varit så förutsägbart och endimensionellt att det vissa gånger har varit på gränsen till trist och segt att se laget spela fotboll då man har vetat på förhand ungefär vad som skulle hända. Passningar i mängder från kant till kant och stor dominans, men alltför sällan något häpnadsväckande som har fått en att tappa hakan förutom när Messi bestämde sig för att sätta fart på det och uträtta något av sina underverk. Som trogen supporter är det klart att man ändå har följt matcherna med stort intresse, men sedan allt vände efter nyår har jag verkligen sett fram emot varje Barcelonamatch på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gjort sedan Ronaldinhos dagar eller förra trippelsäsongen 2009 när det kändes som att det mesta kunde hända när man slog på TV:n för att följa Barcelona.
Luis Enrique har implementerat ett rakare anfallsspel som har inneburit mindre bollinnehav och därigenom mindre kontroll på matcherna, vilket till en början var laget till last när presspelet inte alls fungerade. Motståndarlagen tog sig enkelt igenom Barcelonas mittfält och kom ensamma mot den utsatta backlinjen. Men när den defensiva organisationen väl började sätta sig och presspelet började synka över hela planen blev Barcelona ett komplett fotbollslag som nu även hade upptäckt en plan B. Det var såklart fortfarande det traditionella passningsspelet som var grunden, men tack vare djupledslöpningar från framförallt Neymar och Suárez började Barcelona nu även att straffa sina motståndare med snabba omställningar. Vem hade kunnat se det här anfallsspelet komma efter den mörka fjolårssäsongen som följdes upp med en lika mörk höstsäsong?
Lionel Messi hade under första halvan på säsongen tagit ett steg tillbaka och iklätt sig regissörsrollen, vilket innebar mindre mål från argentinarens fötter men en större spridning på målskyttet, vilket kändes nyttigt för Barcelona. Sedan nyår tog argentinaren dock flera steg framåt igen och började spela fotboll på en alldeles egen nivå, vilket såklart trots allt är en stor anledning till Barcelonas säsongsavslutning. Men trots Messis totala dominans och det faktum att det fortfarande allt som oftast är argentinaren som ser till att låsa upp låsta matcher har Barcelona blivit ett betydligt mer oförutsägbart och svårläst lag som dessutom är mer underhållande att titta på. Barcelona har under våren presterat en fotboll som varit så underhållande, vacker, nervkittlande, häpnadsväckande och underbar att den blir svår att överträffa och samtidigt omöjlig att glömma.
Nyckelspelare som kommit tillbaka till toppen
Med tanke på all uppmärksamhet som med all rätt har riktats mot den magiska målmaskinen framåt är det lätt att glömma en annan helt avgörande faktor bakom Barcelonas framgångar den här säsongen - nämligen bespottade nyckelspelare som var helt under isen under höstsäsongen men som liksom hela laget bara har blivit bättre och bättre ju längre säsongen har gått. Den spelare med störst skillnad mellan höst och vår är utan tvekan Gerard Piqué som efter en tung fjolårssäsong fortsatte att uppträda ofokuserat så till den grad att han till slut bänkades av Luis Enrique - ännu ett av många korrekta beslut från Barcelonatränaren under säsongen. Petningen fungerade som en väckarklocka för Piqué som inte längre kunde känna sig given och som därefter successivt har gått från att vara rejält frågasatt till att återigen bli en av lagets absoluta nyckelspelare och en ledarfigur i ett lag som släppt in osannolikt få mål under säsongen.
Detsamma gäller egentligen Busquets och Alves som kort och gott inte verkade vara på plats mentalt under hösten, men som därefter har höjt sig till en nivå som gör att man kunde tro att vi var tillbaka på säsongen 2010/2011 där Busquets på nytt fungerade som spindeln i nätet i uppspelsfasen och där brasilianaren återigen stormade fram längs högerkanten, istället för att få bollen stillastående och spela bakåt, och förutom läckra kombinationer med Messi även bidrog till anfallsspelet med kvalitet i inläggen. Vi får inte heller glömma Andrés Iniesta som även om han inte har nått upp till samma höga nivå som tidigare ändå återigen har blivit en spelare laget kan luta sig mot och som kommer bli extra viktig som fanbärare och lagkapten nu när Xavi tackar för sig. Om inte dessa nyckelspelare hade höjt sig och presterat fotboll på denna höga nivå under våren kan jag garantera att det inte hade spelat någon roll hur många mål sydamerikanerna där framme hade gjort - då hade Barcelona aldrig stått här med en ny trippel. Vi får såklart inte heller glömma det tvåvägsspel som nyförvärvet Rakitic har tillfört laget, vilket såklart också har gett utrymme för de offensiva spelarna att glänsa.
Ett värdigt slut på en osannolik fotbollssaga
Om vi avslutningsvis tar oss tillbaka till gårdagens final i Berlin kan vi börja med att konstatera att det, tack vare hur mycket Barcelona har skämt bort sina fans med framgångar i Europa sedan 2006, såklart finns en hel del minnen som etsat sig fast extra på näthinnan från dessa säsonger när laget har stått på den absoluta toppen. Den minst sagt otippade matchhjälten Belletti i Paris 2006, Valdés frilägesräddningar mot Henry i samma final, Iniestas mål på Stamford Bridge i semifinalen 2009, Messis nickmål den efterföljande finalen i Rom, Messis solomål mot Real Madrid i semifinalen 2011, argentinarens hysteriska glädje efter målet i finalen på Wembley samma år och den vackra bilden när världens störste föll ner på knä efter att David Villa avgjort med en placering i krysset. Det här är ögonblick och minnen som aldrig kommer att kunna suddas ut från näthinnan beroende på att det är så emotionellt starka och kännetecknar idrotten när den är som allra bäst. När rika fotbollsmiljonärer som upplevt och vunnit det mesta inom fotbollen inte kan slå band på sig själva utan bara släpper lös sina känslor och glädjeyttringar på ett sätt som visar att fotboll inte alls bara handlar om pengar, vilket alltid är lika befriande och hopfullt att få bekräftat.
Så vad är det för bilder som fastnar extra mycket den här gången? Messis två mål i seminfinalmötet hemma mot Bayern München absolut - särskilt det andra när han lurar skjortan av alla och avslutar med sådan kyla och finess mot världens bästa målvakt. Även om det inte var i Europaspelet är det såklart ofrånkomligt att nämna det omöjliga målet Messi gör i Copa del Rey-finalen hemma på Camp Nou. Att Luis Suárez fick avgöra Champions League-finalen med ett mål som Messi låg bakom via en omställning kändes som ett kännetecken för Barcelonas säsong och är såklart minnesvärt. Men det går ändå inte att jämföra med de känslor som infann sig när Xavi Hernández bytte av Andrés Iniesta och klev in i sin definitivt sista match för klubben - som spansk liga- och cupmästare i en Champions League-final som Barcelona till slut också vann. Arvtagaren lämnade över bindeln till klubbikonen som har personifierat och förkroppsligat den här Barcelonaeran och den fotboll som har gjort klubben så framgångsrik. Xavis tre sista matcher för Barcelona blev ligaavslutningen mot Deportivo hemma på Camp Nou, cupfinalen mot Athlétic som bortalag hemma på Camp Nou och till slut också Champions League-finalen i Berlin mot Juventus. Vid samtliga tre tillfällen fick ligamästaren, cupmästaren, världsmästaren och europamästaren, spelgeniet och en av fotbollens absolut största lyfta en buckla mot skyn och trots sitt avsked samtidigt se en ljus framtid för klubben som han har växt upp med och lärt sig att älska.
Visca el Barca!
