Europacupfinalen 1981: Real Madrid – Liverpool
Nu står det klart att 2018-års Champions League-final spelas mellan Real Madrid och Liverpool. En på förhand ganska oväntad final – men inte den första dessa båda klubbar emellan. Det har hänt en gång tidigare. För 37 år sedan.
Året var 1981. Ronald Reagan var inne på sitt första år som amerikansk president, Thorbjörn Fälldin ledde en bräcklig högerregering, Kim Carnes hade en megahit med sin version av ”Bette Davis Eyes”, den första Indiana Jones-filmen hade premiär, Iker Casillas och Zlatan Ibrahimovic föddes och Bob Marley lämnade oss. Och så spelades det en Europacupfinal på Parc des Princes i Paris mellan Real Madrid och Liverpool.
Att det skulle bli just Real Madrid och Liverpool som den 27 maj 1981 spelade den 26:e finalen av Europacupen var det inte många som på förhand trodde. Att Liverpool skulle ta sig dit var ingen högoddsare – laget hade vunnit Europacupen både 1977 och 1978 – men att Real Madrid skulle vara där höjde på en hel del ögonbryn. Madridlaget hade förvisso dominerat La Liga de senaste säsongerna men ute i Europa hade man inte rönt samma framgång. Föregående år hade man åkt ut i semifinalen efter en 1-5-förlust borta mot Hamburg och året innan det hade man åkt ut redan i den andra rundan mot schweiziska Grasshopper. Men nu hade man tagit sig hela vägen till final. En final man inte spelat på femton år. För trots att de vitklädda spelade sin nionde final och jagade sitt sjunde Europacupguld var det Bob Paisleys Liverpool som var storfavoriter. De hade erfarenheten av att spela – och vinna – på den allra högsta europeiska nivån. Ingen i Real Madrid hade tidigare spelat en Europacupfinal – ingen förutom tyske Uli Stielike som med sitt Borussia Mönchengladbach fyra år tidigare spelat final och förlorat. Mot just Bob Paisleys Liverpool. Så det var verkligen det omvända från dagens läge. Ett rutinerat och vinnarvant Liverpool mot ett orutinerat och skrällande Real Madrid.
Los Blancos väg till Paris hade gått via enkla segrar mot irländska Limerick och ungerska Honvéd innan sovjetiska Spartak Moskva väntat i kvartsfinal. Ett dubbelmöte Real Madrid vann med 2-0 efter 0-0 i Ryssland och 2-0 i Madrid. I semifinalen mötte man italienska Inter Milan i den första matchen hemma på Bernabéu. I den 29:e matchminuten kunde Juanito (som var tillbaka i Europaspel efter en två år lång avstängning till följd av en domarattack) på frispark lyfta in bollen i straffområdet till Santillana som fri med målvakten nickade in 1-0. Och bara några minuter in på den andra halvleken kunde samme Juanito sätta 2-0 efter ett snyggt Real Madrid-anfall där bollen nådde Juanitos fötter som med ett lågt skott invid den högra stolpen satte de vitkläddas andra mål för kvällen. Vilda glädjescener utbröt och Juanito klättrade upp på staketet bakom målet för att fira med fansen.
Juanito efter att ha gjort 2-0 mot Inter.
Returen inför ett kokande och fullsatt San Siro med bengaler och rökbomber blev en tuff match för Los Blancos men en gedigen försvarsinsats från Vujadin Boskovs mannar gjorde att ett offensivt Inter enbart mäktade med ett mål trots flera fina anfall. Real Madrid kunde hålla undan och slå ut italienarna med 2-1 och ta sig till final – till Interfansens stora besvikelse som efter slutsignalen slängde ner diverse bråte på plan. Förövrigt första gången på sju år som ett spanskt lag var representerat i en Europacupfinal – och femte finalen i rad som ett engelskt lag var där. Vilket också påminner lite om dagens läge – fast omvänt – då Liverpool är det första engelska lag att spela en final på sex år samtidigt som det är den femte finalen i rad som minst ett spanskt lag deltar.
Den 27 maj var det alltså dags för final. Men förberedelserna inför finalen var lite annorlunda än vad vi är vana vid idag. La Liga tog nämligen slut redan den 26 april. Och det var inte det slut Real Madrid önskat. Inför den sista omgången var läget solklart: om Real Madrid skulle ta sitt fjärde raka ligaguld krävdes det seger borta mot Valladolid – samtidigt som Real Sociedad var tvungna att förlora borta mot Sporting de Gijón. Real Madrid gjorde vad som krävdes och vann sin match med 3-1. Och när domaren blåste av var fortfarande matchen igång mellan Sporting de Gijón och Real Sociedad – där Sporting ledde med 2-1. Reals spelare och ledare firade tillsammans med de ditresta fansen när nyheten kom att Real Sociedad kvitterat med femton sekunder kvar av ordinarie matchtid. Glädjescenerna byttes mot besvikelse och flera Realspelare lade sig ner på planen – förmodligen besvikna och irriterade över att ha tagit ut segern i förskott. I det läget var det alltså en månad kvar tills finalen mot Liverpool skulle spelas. En månad av hård träning, nervositet och väntan. Något försvararen Rafael García Cortés minns: “dagarna innan var väldigt nervösa. Det var en oro. Jag sov inte bra på nätterna i och med vetskapen att man skulle ställas inför något väldigt stort”.
Och försvararen minns den hårda träningen. För enligt Vujadin Boskov fanns det bara ett sätt att stoppa Liverpools sylvassa offensiv på: genom en hög defensiv press med man-mot-man-markeringar. ”De fysiska förberedelserna gick ut på att springa, springa och springa. Vi gick till parken bakom det gamla sportcentret och sprang som ekorrar. Men vi gjorde också alla övningar med boll”.
Det var dock inte bara fotboll som spelarna i Real Madrid behövde fokusera på dagarna innan finalen. Det oväntade avancemanget hade fått uppmärksamhet även från annat håll. ”Adidas kom till oss före finalen” minns Rafael García Cortés. ”Jag hade aldrig spelat i Real Madrid med Adidas, jag tror vi spelade med en annan tröjtillverkare som inte hade något märke på sina tröjor. Men den veckan kom Adidas och skrev kontrakt med flera av spelarna”. Och just vilka tröjtillverkare som fick synas i finalen verkar ha varit aningen förvirrat. Liverpoolspelarna tvingades exempelvis bara några timmar innan finalen tejpa över Umbros alla logotyper på sina träningsjackor och matchkläder.
En månad efter det olyckliga slutet på La Liga fick alltså Real Madrid chans till revansch. Och samtidigt en chans att vinna La Septima och återigen ta hem ett Europacupguld till Spanien och Madrid. Men själva matchen inför 48 000 åskådare blev inte någon sevärd tillställning. Åtminstone inte om man får tro Kenny Dalglish. ”Sanningen är att det var en hemsk match och jag är säker på att det är så de [Real Madrid] också minns den. Jag minns inte så mycket av den: målet av Alan Kennedy, Camacho som markerar mig och inte så mycket mer” berättar han. Och han får medhåll av brittiska The Guardian som skriver att matchen var ”en av de värsta finalerna i mannaminne”. Planen var dessutom ojämn, full av hål och med ett högt och torrt gräs.
Real kom till spel med en hel del skadebekymmer. Förstemålvakten García Remón missade matchen och istället fick Agustín Rodríguez ställa sig mellan stolparna, den unge defensive mittfältaren Ricardo Gallego hade precis tagit bort sitt gips och fick sitta på läktaren samtidigt som både Laurie Cunningham och Uli Stielike spelade skadade. Laurie Cunningham hade i november året innan brutit tån och varit borta från spel under hela våren men pressades av Real Madrids styrelse att spela finalen – han ska ha fått ett telefonsamtal från en styrelsemedlem som sa att om han inte spelade finalen var hans karriär i Real Madrid över. Och anledningen kan kännas igen från det moderna Real Madrid. Laurie Cunningham var nämligen en rekorddyr utländsk värvning. En dåtidens galactico. En som var tvungen att spelas oavsett vad. Köpt från West Bromwich Albion – som då var ett topplag i England – för 180 miljoner pesetas (£995,000) var han tänkt att vara Real Madrids stora stjärna. Och Real Madrids stora stjärna kunde ju inte missa klubbens första Europacupfinal på femton år.
Således ställde Real Madrid upp med följande elva:
Rodríguez
García Cortés, García Navajas, Sabido, Camacho
Del Bosque, Ángel, Stielike
Juanito, Santillana, Cunningham
På grund utav att många Realspelare – antingen i första- eller andranamn – hette just García kom detta lag att få smeknamnet Los Garcías och det var just Los Garcías som skulle skrälla och ge Madrid sin efterlängtade La Septima. Men den första halvleken kom att bli en väldigt tillknäppt historia. Real Madrids bästa läge fick Camacho efter en fin boll av Juanito men Camachos skott gick långt över. Inte heller Liverpool lyckades skapa de där riktigt heta lägena. Istället kom matchen att präglas av ett tufft och fult spel.
Det var en grinig match och enligt the Guardian kunde den mycket väl ha slutat 7 mot 7 – istället blev det bara två varningar.
Den andra halvleken fortsatte i samma anda som den första, istället för att spela sitt egna spel försökte Real Madrid förhindra Liverpool från att spela sitt. En feghet Vujadin Boskov i efterhand fick kritik för. Trots det fick Camacho ett ypperligt läge att ge Real Madrid ledningen på då han kom helt fri med målvakten men hans lobb gick någon meter över ribban. Hade han satt det läget hade matchen förmodligen utvecklats på ett helt annat sätt än vad den nu gjorde. För i den 82:a matchminuten missar Rafael García Cortés en tillsynes enkel rensning som gör det möjligt för Alan Kennedy att ta sig in i straffområdet och från en något snäv vinkel skjuta 1-0 till Liverpool. Ett resultat som står sig matchen ut.
Alan Kennedy avgör finalen med åtta minuter kvar av ordinarie tid.
Rafael García Cortés blev stor syndabock och hans missade rensning kom att följa honom under resten av hans karriär. Hans familj hade spelat in matchen åt honom men så fort han kom hem till Madrid tog han filmbandet och slängde ut det genom fönstret. ”Jag försökte rensa bort bollen men problemet var linjerna på planen, det hade spelats en rugbymatch där innan och planen var ojämn och full av övertäckta högar med krita. Agustín berättade efteråt för mig att han spenderade hela den första halvleken med att försöka jämna ut högarna för att undvika konstiga studsar. Jag tror bollen påverkades av det och fick en konstig studs. Jag markerade Dalglish, som inte lyckades med något under matchen, och vid målet lämnade jag markeringen på Dalglish för att markera Kennedy eftersom han just då var ett större hot, och det som hände hade aldrig tidigare hänt mig” förklarar García Cortés.
Alan Kennedy minns också målet. ”Jag tänkte inte på att göra mål, jag tänkte att om jag sprang där kunde det ge yta åt Souness, McDermott eller Dalglish. Men Dalglish hade kommit ut till sidlinjen så jag sprang till ytan som hade lämnats öppen åt mig. Efter att ha tagit emot bollen med mitt bröst minns jag att mittbacken försökte sparka mig men hans vänstra fot missade och jag var förbi. Om målvakten hade stannat kvar där han stod hade han räddat skottet men han rörde sig lite åt hans vänstra sida så att han täckte både den bortre och den främre stolpen. Det signalerade åt mig att jag kunde ta mig in med bollen på en yta där det kanske kan bli mål”. Och mål blev det.
Efter slutsignalen var det tårar i Real Madrids omklädningsrum. Isidro minns det som ”den största besvikelsen i hans liv” och Santillana har efteråt sagt att om han visste om resultatet innan matchen hade han aldrig ens spelat den. Real Madrids assisterande tränare Juan Santisteban berättar: ”det var ångest, det var ett behov av att vinna. Den europeiska cupen är den titel du i Real Madrid vill ha allra mest inför varje säsong och vi var så nära. Spelarna förtjänar otroligt mycket beröm för att överhuvudtagen ha tagit sig till finalen men när du förlorar så känns det alltid som om något tagits ifrån dig. Det tar bort allt annat.”
1981 fick Liverpool jubla. I år är det vår tur att göra det – igen.
Men nu finns det alltså chans till revansch! Exakt 37 år senare är det återigen dags för Real Madrid och Liverpool att mötas i finalen av Europas finaste turnering. Och vi får hoppas att historien återupprepas – i den bemärkelsen att det mer rutinerade laget vinner. Det är dags för revansch! Revansch för Camachos missade friläge, revansch för García Cortés misslyckade rensning och revansch för hela Los Garcías finalförlust! Det är dags för Real Madrid att slå Liverpool!
¡VAMOS POR LA DECIMOTERCERA!
Källor: Marca, El Pais, BBC, The Guardian, Goal
