FC Barcelona - ett självspelande piano, eller?
Efter att Pep Guardiola tog över tränarposten för Kataloniens stolthet har vi allt oftare fått höra att Barcelona är ett självspelande piano och att Zlatans mormor likaväl skulle kunna träna Barcelona och vinna allt och mer därtill. Med tanke på de framgångar laget har rönt under Pep Guardiola har metaforen ”ett självspelande piano” sagts i positiv anda, som om ett självspelande piano är något bra. Eller kanske snarare i förnedrande anda, i ett försök att förringa Peps begåvning som tränare.
För tillfället står Barcelona utan tränare, för Jordi Roura kan inte räknas som tränare mer än exempelvis Zlatans mormor kan, och den senaste tidens resultat ger ett tydligt svar på påståendet ”Barcelona är ett självspelande piano”.
Om vi backar bandet till ett år innan Pep tog över rodret så skulle jag vilja påstå att det var då, precis som nu, som Barcelona var ett självspelande piano. Visserligen hade Barcelona en tränare på bänken då, till skillnad från nu, men det var tydligt att det inte var tränaren som drog i strängarna, eller tryckte på tangenterna, då.
Själva termen ”självspelande piano” är naturligtvis fri att tolka som man vill och det är väl bäst att reda ut hur jag tolkar termen innan vi går vidare. Ett självspelande piano är ett piano som spelar (låter) utan att en pianist trycker på tangenterna. När termen används som metafor i fotbollssammanhang är det alltså ett lag som spelar utan tränare, enligt min definition.
De som såg Barcelona spela säsongen 2007/2008 minns nog det håglösa, idéfattiga spelet och en Frank Rijkaard som ihopkrupen på bänken till synes tappat all kontroll över laget och spelarna. Ni minns nog att Barcelona slutade hela 18 poäng efter Real Madrid i ligan och att huvudstadslaget redan var krönta segrare inför att Barcelona besökte Santagio Bernabéu den 7 maj 2008. Ni minns säkert att Barcelona hyllade mästarna genom att göra ’el pasillo’ före avspark och ni minns säkert, möjligtvis med ett visst mått av ångest, hur Barcelona ställde ut skorna och förlorade matchen med 4-1.
Det finns mycket att minnas från den säsongen och en av huvudorsakerna till att det gick som det gick då var att Barcelona spelade utan en ledare i form av en tränare. Med andra ord, ett självspelande piano. Naturligtvis finns det flera ledare, eller i alla fall ledartyper, i en grupp, men huvudledaren är trots allt tränaren och utan en tränare och de egenskaper, kunskaper och erfarenheter en tränare besitter klarade inte Barcelona som lag av att prestera.
Om vi ska fortsätta på pianospåret skulle man kunna säga att det Pep hade framför när han tog över 2008 sig var ett skevt och ostämt piano, där tangenterna drog åt olika håll och försökte spela själva utan en pianist som styrde tonerna – ett självspelande piano. Så vad gjorde Pep? Han rensade ut de tangenter han av olika skäl inte tyckte passade i pianot, återinförde striktare regler och fick till en fantastisk sammanhållning i gruppen och alla tangenter drog nu åt samma håll.
Och vad blev då resultatet? Ja, det vet väl de flesta vid det här laget, Barcelona blev det första och hittills enda laget i Spanien som vunnit trippeln. Tur? Absolut, man vinner inte trippeln utan lite tur på vägen. Men att hävda att tur skulle vara den stora orsaken som låg bakom Peps fantastiska första säsong är befängt. Förutom att Pep hyser en enorm kärlek till klubben är han en ledare utan dess like och det var tack vare Pep som Barcelona presterade på den fantastiska nivån de gjorde under så många år. Och visst, det var kanske Cruyff och till viss del Rijkaard som la grunden, men det tar inte ifrån Pep vad han åstadkom som tränare för Barcelona. Och visst, Pep kanske inte är så bra på att hantera människor med egon stora som jordklotet, men bevisligen behövs det inga sådana människor i Barcelona.
Det Barcelona Pep tog över 2008 var, och nu är det möjligt att några tycker att jag överdriver, i spillror. Likt en skatt på havets botten låg Barcelona och väntade på att någon skulle hitta den, ha nyckeln och återföra skatten dit den hörde hemma – högt ovanför vattenytan. Pep hade nyckeln och efter en lite skakig inledning på säsongen förde Pep sin skatt allt högre över vattenytan för att slutligen, i slutet av säsongen, låta skatten explodera över världens alla culés när trippeln bärgades i och med vinsten över Manchester United i Champions League-finalen.
När vi ändå slänger oss med musikaliska termer skulle jag vilja säga att Pep tog Barcelona från att vara ett självspelande piano till att bli en perfekt balanserad orkester. I sin strävan efter perfektion gjorde Pep sina spelare till välstämda instrument som kompletterade varandra så vackert att självaste Ludwig van Beethoven skulle ha varit imponerad. Och mitt bland dessa instrument stod en dirigent, eller en filosof för de som föredrar det, som så delikat komponerade den ena taktiska symfonin efter den andra.
Som tränare för Barcelona vann Pep 14 titlar av 19 möjliga. Han vann allt som gick att vinna under sitt första år och det är förståeligt att det sticker i ögonen på en Svensson i mellanmjölkens rike där ingen får vara bättre än någon annan, förutom när det gäller Zlatan alltså. En enkel förklaring för att förringa det Pep har åstadkommit är helt enkelt att förneka att det är hans förtjänst genom att säga att Barcelona var ett självspelande piano. I själva verket var Barcelona aldrig ett självspelande piano när Pep stod vid sidlinjen. Under Rijkaards sista säsong och just nu däremot, ser vi prov på Barcelona som ett självspelande piano.
Hur som helst vore det onekligen roligt att se Zlatans mormor stå på Camp Nou och dirigera Barcelona. Hade hon tagit över som tränare 2008 hade Barcelona kanske vunnit trippeln säsong in och säsong ut – vem vet?
VISCA BARÇA!