FC Barcelona - Real Valladolid 1-0
Det är skrivet i stjärnorna. Laportas intåg. Vändningar i cupen. Utklassningar i ligan. Poängtapp efter poängtapp av Atlético. Nu detta. Kanske drar jag på för stora växlar och med ett stundande Clásico kanske jag får äta upp mina ord redan om någon vecka. Men precis just nu känns det så otroligt härligt att vara Barça-supporter.
Första halvlek gick inte direkt enligt planerna. Barcelona hade förvisso planenligt den stora delen av bollinnehavet, men Real Valladolid var inte rädda för att skicka upp både fyra, fem och sex spelare på kontring. Med Óscar Plano som regissör och den här säsongens nyförvärv Saidy Janko som högerspringare skapade Real Valladolid många halvchanser, och efter bara åtta minuter hade Kenan Kodro en nick i ribban som Ter Stegen inte hade en chans på. Barcelona fortsatte att trycka på utan att riktigt skapa någonting, och Valladolid fortsatte svara med smarta och vassa kontringar.
Det skulle dröja ända in på tilläggstiden i första halvlek innan Barcelona skapade någonting ordentligt, då Pedri efter lite flipperspel med motståndarförsvaret skickade i väg ett lågt skott utanför boxen som Jordi Masip styrde i stolpen. Utöver det hade Valladolid ganska bra kontroll på det katalanska anfallsspelet, och Koeman lär ha haft en del att säga till spelarna i halvtidspausen.
Andra halvlek började som den första slutade. Katalanerna var bollförande men matchen stod och vägde länge utan att så mycket hände. Närmast ett ledningsmål var Griezmann som i början på andra halvlek fick fläka sig för att sätta huvudet på en låg boll, men den gick precis utanför stolpen. Ett tag in i halvleken såg det ut att bli en typiskt chansfattig nollnoll-match där det på pappret bättre laget inte lyckas med någon större forcering.
I den 79:e minuten ändrades dock detta. Ousmane Dembélé flög fram från vänsterkanten som att han precis hade blivit inbytt, och skar in mot mitten där han blev kapad av Óscar Plano. Ett solklart taktiskt gult helt enkelt. Jaime Latre höll dock inte med utan drog upp det röda kortet direkt, och verkade vara säker på sin sak. Efter att ha sett ett antal reprisbilder kan jag säga att jag inte håller med honom i hans bedömning, men med en dubbelmoral som bara hittas hos fotbollsfans tackar jag och tar emot. Detta inledde en period av konstant anfall av Barcelona och ett statiskt Valladolid i ett 5-4-0-block som endast spelade för att hålla i den poängen de hade. Och det såg ut att hålla i sig, ända till den 90:e minuten. Frenkie De Jong som hade flyttats ut på högerbacken får bollen på kanten och slår in ett lobbinlägg i boxen, där han kunde hitta den nyligen inbytta Ronald Araújo som i vanlig ordning vann sin nickduell. Nicken blev en perfekt skarv till Dembélé som stod på bortre stolpen och kunde trycka in bollen bakom Masip. Det var målet som sänkte de vitklädda spelarnas moral. Barça spelade effektivt av slutminuterna, och när slutsignalen gick kände man en otrolig lättnad över Camp Nou. Titelchanserna lever vidare.
Var detta en välförtjänt seger? Kanske inte. Höll spelkvaliteten en nivå som man vinner titlar med? Absolut inte. Hade Barcelona lite flyt med domarbesluten? Hundra procent. Ändå sitter jag i skrivande stund och tänker att allting äntligen är möjligt igen. Med båda matcherna mot Madrid-lagen återstående så har Barcelona titeln i egna händer, och det känns som att man vågar drömma.
