Försvarsspelet under fokus
Trots att man ligger delad etta i ligan och haft en bra start i Champions League är lagets försvarsspel oroväckande och det finns stort utrymme för förbättring.
Efter lite mer än tre månader in på säsongen har laget, under Titos ledning, gett blandade intryck. Å ena sidan leder man ligan, tillsammans med Atlético de Madrid, och Vilanova har tangerat rekordet som bästa tränardebutant i såväl Barcelonas historia som i spansk fotboll med sju segrar och en oavgjord. Van Gaal lyckades med samma bedrift under sin första säsong 1997/98 och spanjoren José Manuel Díaz Novoa gjorde detsamma med Sporting de Gijón 1979/80.
Dessutom har man haft en betydligt bättre start i ligan än förra säsongen då man, efter åtta omgångar, låg på en fjärdeplats med fyra poäng mindre. Och även om det är imponerande hur Titos manskap har lyckats hämta igen underlägen och vunnit bortamöten som man förlorade under Guardiolas sista säsong är det oroväckande att se försvaret läcka som det har gjort hittills.
De elva målen man har släppt in efter de åtta inledande ligamatcherna är, tillsammans medVan Gaals andra sejour i 2002/03, det sämsta registret klubben har haft de senaste tio åren. I endast två matcher har man lyckats hålla nollan. Tre om man räknar in Champions League. Siffrorna är avseväckande med tanke på att man tidigare, under Guardiolas bästa stunder, var minst lika starka i det defensiva spelet som i offensiven.
Mycket av detta kan beskyllas på den lång rad av skador som har drabbat många av försvarsspelarna under de inledande månaderna. Puyol har gått igenom ett skadehelvete ett bra tag nu och nu har han även sällskap av sin partner in crime Piqué i sjukstugan. I flera omgångar har Tito varit tvungen att improvisera fram en backlinje och i synnerhet mittbacksparen.
När två spelare som inte brukar spela ihop i mittförsvaret plötsligt måste göra det är det logiskt att de inte kommer vara synkade. När dessa två spelare dessutom inte heller är renodlade backar blir det ännu mer komplicerat.
Att Mascherano och Song inte har det bästa samarbetet är fullt förståeligt. Framför allt har Tito tvingats att para ihop de i panik efter skadorna på Puyol och Piqué. Även om el Jefecito har spelat som back under merparten av sin tid i Katalonien har han gett ett starkare intryck när han har haft någon av de katalanska mittbackarna, eller Abidal för den delen, vid sin sida. Han har haft det betydligt svårare när han ska styra och ställa.
Samtidigt bör själva spelet analyseras för att förklara varför laget släpper in så många mål. Tito har introducerat ett mer direktare spel fram till motståndarnas straffmål. Detta må ha gett en viss effekt, men det har samtidigt lett till att man har tappat fler bollar än förr och därmed blivit ännu mer utsatta för kontringar. När den offensiva pressen inte heller fungerar som den gjorde förr finns det större anledningar att oroa sig.
Valdés-faktorn bör också slängas in i ekvationen. Den sista utposten har redan under säsongsinledningen stått för ett par tveksamma insatser och är långt ifrån sin normala standard. Om det är han som agerar osäkert över att ständigt ha en nyrenoverad backlinje framför sig, eller om försvararna inte känner samma trygghet med Valdés som tidigare lämnar jag osagt.
Detta har blivit Tito Vilanovas dilemma. Det måste ha varit en medveten risk att satsa på Song istället för en naturlig mittback, men vad som även är oroande är att det dröjde ända tills i tisdags innan en lovande talang som Marc Bartra fick chansen från start. I sin säsongsdebut visade el canterano att han bör få mer spelminuter i fortsättningen. Det enda han saknar är rutin och erfarenhet. Två aspekter som endast kan uppnå genom speltid.