Från canteranos till galácticos – framgångar till vilket pris som helst?
Rosells och Bartomeus styre har börjat sätta djupa spår i klubben. Från att ha varit en klubb som satsade långsiktigt på egna talanger från La Masia har Rosell och sedermera Bartomeu nu lett Barcelona i en riktning som kan bli klubbens fall. De egenfostrade spelarna får maka på sig till förmån för cracks som köps in för hutlösa summor. Barcelonas identitet håller på att slitas upp med rötterna och La Masias arv är snart ett minne blott.
Messi, Neymar och Suárez; kanske den bästa anfallstrio världen någonsin har skådat. Tillsammans bjuder de på en sensationell fotboll som bland annat ledde Barcelona till trippeln förrförra säsongen och en inhemsk dubbel förra säsongen.
Men smakar det så kostar det. Både Neymar och Suárez är två superstjärnor som har köpts in för sinnessjuka summor och hur mycket glädje och titlar de än skänker smärtar det i ett blaugranahjärta när man tänker på vad klubben har uppoffrat för att kunna värva brassen och uruguayanen. För att kunna finansiera galácticovärvningarna tvingades man efter 111 år utan sponsorer på tröjan sälja tröjan – och sin själ – till en, i mångt och mycket, diktaturstat. Det klingar väldigt illa när man tänker på vilka demokratiska värderingar klubben står för. De pengar som ledningen har slängt iväg på Neymar och Suárez är pengar som bland annat skulle kunna gå till att hålla smutsiga sponsorer borta från tröjan, eller varför inte låta dem gå till långsiktiga investeringar i klubbens egna led, vilket varit ett vinnande koncept tidigare.
Missförstå mig inte nu. Jag njuter otroligt mycket av att se Messi, Neymar och Suárez trolla boll vecka in och vecka ut, även om det den senaste tiden inte varit så mycket trollande som tidigare säsonger. Det som oroar mig är hur klubben tar steg efter steg från sin identitet och blir allt mer lik en viss huvudstadsklubb som vi culés gärna pikar för sina svindyra spelarköp.
Istället för att fortsätta satsningen på La Masia kör Bartomeu och hans junta Barça B i botten och under de gångna säsongerna har klubben gjort sig av med talangfulla spelare på löpande band. Det går inte att komma ifrån det faktum att B-laget har misskötts grovt de senaste åren och nu skördar vi frukterna av den vanskötseln, även om vinden tycks ha vänt resultatmässigt den här säsongen. Men Barça B fick under förra säsongen kämpa för att hålla sig kvar i Segunda II, efter att de åkt ur Segundan året innan. För att förhindra nedflyttning har klubben skeppat iväg flera talanger och köpt in äldre spelare med mer rutin, vilket är ett oerhört kortsiktigt sätt att försöka lösa problem. Redan när Eusebio tog över rodret i Barça B stod det klart att han ville få in äldre och mer erfarna spelare för att skapa någon form av balans bland alla orutinerade tonåringar, som under Peps och Luchos ledning varit grundpelare i laget. Nu är det raka motsatsen.
Eusebio började istället ersätta de talangfulla tonåringarna med inköpta spelare som inte alls var tänkta att ta sig till Barças A-lag. Även om jag absolut förstår tanken bakom Eusebios handlande anser jag att det var i denna stund som den första spiken bankades in i B-lagets kista. Barça B gick från att vara en inkörsport till A-laget till att bli ett lag i mängden som leddes av en resultatorienterad tränare som inte såg det som sin uppgift att utveckla och forma unga talanger, utan att placera sig så högt upp som möjligt i tabellen. Spelsystemet förändrades under Eusebio och istället för att likna A-lagets spelsystem började vi få se en taktik som allt för ofta gick ut på att slå långbollar. Trianglarna, kortpassninsspelet och possessionsspelet fick maka på sig till förmån för ett helt annat sätt att spela fotboll och därmed blev steget från B-laget till A-laget betydligt längre.
En av de mest avgörande aspekterna för Barcelonas tidigare mer eller mindre regelbundna flöde av B-lagsspelare till A-laget är att klubbens spelidé har genomsyrat samtliga led i klubben. Från de allra yngsta i La Masia, till Barcelona B; alla har delat samma grundläggande spelidé som A-laget. Genom att förbereda spelare från ung ålder och utveckla dem med ett visst spelsystem i åtanke är det lättare för dem att ta det sista steget till A-laget. De har sin position, de vet om sin roll och det sker ingen förändring mellan B- och A-laget, förutom att scenen blir större. Detta har varit fundamentalt för de canteranos som hittills har tagit sig hela vägen till A-laget och nu – eller rättare sagt sedan ett antal år tillbaka – har Barcelona helt tappat bort detta.
Barcelonas brist på spelidé under Luis Enriques ledning (eller snarare kollapsade spelidé, som förlitat sig på individuell briljans av tre anfallsstjärnor) har knappast gjort saken bättre. Resultatet? Flödet av spelare från La Masia till A-laget är i stort sett helt strypt. Det beror knappast på brist på talang i ungdomsleden. Men om mer etablerade och rutinerade spelare som bland annat Arda Turan och André Gomes – eller för den delen Busquets och Iniesta – har svårt att hitta rätt i Luis Enriques spelsystem, hur ska man då kunna förvänta sig att en yngling som inte ens har Primera División-erfarenhet ska kunna ta en plats och leverera i A-laget?
Inte blir det bättre av att fotbollsvärlden har en tendens att förse unga spelare med etiketter som ”den nya Messi”, eller ”den nya Xavi” och så vidare. Vissa spelare höjs till skyarna och spås gå i storstjärnornas fotspår i en kurva som går spikrakt uppåt i en hisnande fart. I en värld där ungdomar redan i tonåren jämförs med spelare som legat i toppskiktet i flera år är det lätt att förväntningarna på dessa talangfulla ungdomar blir oproportionerligt stora. Redan som 20-åring tycks spelare anses gamla och har de inte fått sitt genombrott och dominerar vecka in och vecka ut i en toppklubb haglar kritiken och spelaren i fråga är sämst, kommer aldrig bli tillräckligt bra och måste säljas omedelbart. Det är en slit-och-släng-utveckling som visserligen går hand i hand med hur samhället ser ut i dag, men som ändock är skrämmande. Är du inte färdig och kan leverera fotboll i världsklass när du är i övre tonåren – eller i undantagsfall när du är 20-21 år – är du inget att ha. Då är det tack och adjö.
Men verkligheten fungerar inte så. Som ett exempel kan vi ta Sergio Busquets. När Pep Guardiola 2008 flyttade upp den då 20 år gamla katalanen var det nog inte många som hade hört hans namn innan, än mindre sett honom spela. Busquets var stundtals rejält darrig på plan och stod för ett flertal grova misstag, men Pep straffade honom inte med bänken utan fortsatte att lita på den unga katalanen. Under de fantastiskt framgångsrika åren med Pep vid rodret var Busquets en av de viktigaste kuggarna i Barças maskineri – och det är han fortfarande. Messi, Xavi och Iniesta i all ära, men utan Busi som det defensiva ankaret skulle Barcelona ha haft svårt att få den där perfekta balansen i laget och de tre tidigare uppräknade herrarna skulle inte kunna ha lika stor frihet för att utföra sin magi.
Exemplet med Busquets visar att det viktigaste för en ung, talangfull men oslipad spelare är tålamod. Och då menar jag inte bara att det är spelaren som ska ha tålamod. Det är i huvudsak tränaren och fansen som ska ha tålamod. Låt spelaren lära av sina misstag. Straffa inte ett misstag med att placera spelaren i fråga på bänken eller på läktaren. Ha tålamod, ha tilltro och avfärda inte spelaren efter första misstaget eller några mindre bra matcher. Och då var Busquets resa ändå spikrak om vi jämför med till exempel Sergi Robertos.
I Sergis fall har det från culéhåll skrikits om att han måste lämna år efter år. Katalanen hade stora förväntningar på sig efter att ha varit väldigt framträdande i Barça B, men tycktes aldrig ta de där sista stegen i sin utveckling. Han var helt enkelt inte klar när han var 20 år och då var han plötsligt inget att ha. I fjol vände plötsligt culés kappan efter vinden när Sergi storspelade som högerback och med ens hade de som kastade flest glåpord efter katalanen för några år sedan en ny gullegris. Nu har Sergi Roberto hamnat i en svacka och begår en del defensiva misstag och vips är vi tillbaka i häcklandet och höga skrik med krav på att han ska ”slängas”. Vad många verkar ha glömt – eller medvetet bortser från i sin jakt på syndabockar – är att Sergi inte är en naturlig högerback. Det är orimligt att tro att en omskolad mittfältare ska kunna ersätta Dani Alves, som under sin långa sejour i Barcelona ansågs vara världens bästa högerback, oavsett hur bra Sergi Roberto spelade förra våren.
Men för att återgå till Busquets. Han hade turen att komma från ingenstans. Han var inte hypad, ingen pratade om honom som en supertalang. Faktum är att ingen pratade om honom alls eftersom i princip ingen visste vem han var. Det fanns inte tusentals videos på Youtube som visade alla hans fantastiska dragningar, passningar, finter och så vidare. Inga videos med jämförelser av honom och andra stjärnor. Det fanns ingen press från omvärlden. Busquets genialitet på fotbollsplanen i dag kan givetvis inte förklaras enbart av att han inte hade någon press på sig när han flyttades upp från B-laget. Det är klart att det alltid finns ett visst mått av press hängande över dina axlar när du spelar i en av världens bästa klubbar. Men Busquets hade ingen press på sig att bli den nya insert-vilket-världsnamn-som-helst. Och det tror jag spelade stor roll för hur han utvecklades som fotbollsspelare.
Det säger sig självt att alla inte kan vara ”den nya Messi” eller ”den nya Xavi”. Det går inte att ha sådana förväntningar. Hur många ”nya Messi” och ”nya Xavi” har kommit och gått genom åren? I verkligheten är det få spelare som har en spikrak utvecklingskurva á la Messi. Tålamod är nyckeln. Tyvärr är det en bristvara nu för tiden. Men var hade till exempel Xavi varit i dag om han hade skeppats iväg som 20-åring? Eller Iniesta? Dessa herrar räknas nu som två av världens absolut bästa mittfältare. Men var befann de sig när de var 20 år? Inte var de startspelare i ett av världens bästa lag, det är ett som är säkert.
Barcelonas framgångsrika era är både en välsignelse och en förbannelse. Bland alla titlar har Barça förlorat något – sin identitet. I ledningens desperata jakt på fortsatta framgångar och ett ihållande titelregn har tålamod ingen plats. La Masia-ungdomar används som handelsvaror för att få hit världsstjärnor och trogna canteranos med ett blårött hjärta får snällt maka på sig för inköpta legoknektar.
För några år sedan var Bartomeu så vansinnigt förbannad på FIFA efter att de belagt Barcelona med transferförbud på grund av att klubben brutit mot regler gällande värvning av minderåriga spelare att Barçapresidenten bröt alla relationer med fotbollsorganet. Som en protest mot FIFA:s straff tryckte klubben upp en jättestor banner vars syfte var att försvara La Masia och lät den pryda Camp Nous ena långsida inför en match. Texten på bannern löd ungefär ”rör inte vår La Masia”. Tyvärr tycks det snarast vara klubben själv, med Luis Enrique och Bartomeu i täten, som har tagit till sig det budskapet mest.
I CL-finalen 2009 hade Barcelona sju canteranos i startelvan. I CL-finalen 2011 startade åtta canteranos för Barcelona. I CL-finalen 2015 var antalet canteranos i startelvan nere på fem. I gårdagens match mot Leganés startade tre canteranos, varav en enda katalan – den kritiserade Sergi Roberto. I övrigt var det tio utländska spelare i startelvan, vilket aldrig tidigare hänt i Barcelonas historia. Till råga på allt värvade Barcelona i somras inte mindre än fem spelare som alla var 22 år gamla. De senaste årens utveckling talar sitt tydliga språk: det finns ingen plats för La Masia-fostrade canteranos i Barcelona längre.