Från Guardiolas mittfältare till Luis Enriques anfallare
Även under den mest gloriösa epoken i klubbens historia, åren med Pep Team, fanns det culés som efterlyste en plan B. Ett rakare spel emellanåt. Ett lag som kunde ta vara på kontringslägen. Att mittfältarna tittade upp och slog bollen oftare i djupled istället för att rita trianglar som fotbollsromantikern Guardiola njöt av. Och sett till resultaten är det svårt att argumentera emot Peps filosofi. Tiki-taka förtrollade en hel fotbollsvärld och mittfältet med Xavi, Busquets och Iniesta förvandlades till en Bermuda-triangel där man gömde bollen och motståndarna gick förlorade i ett oändligt hav av utsökta tillslag.
Åren post-Guardiola gick det däremot inte riktigt att känna igen Barcelona. Visserligen vann man fortfarande någon ligatitel och det fanns perioder av strålande fotboll, men det var uppenbart att man gått miste om epiteten som bäst i världen. Orsakerna till imperiets fall är många, men en av anledningarna var att trollkarlarna på mittfältet hade tappat lite av sin magi. Vissa började komma till åren och andra såg slitna ut och behövde vila. Det var inte längre samma precisa 90 graders vinkliga trianglar på planen och bolltempot sjönk lägre och lägre.
Detta betydde inte att Xavi & Co var slut och deras tid förbi, men det stod klart att drastiska förändringar var oundvikliga. Luis Enrique satte sig vid ritbordet och började skissa fram ett nytt Barça. Ett rakare Barça. Ett Barça som skulle söka efter avsluten snabbare än vad man hade gjort tidigare. Syftet var inte att kasta bort allt som Pep Guardiola hade byggt upp, utan snarare att lägga till en ny dimension. För en tränare är i slutändan, hur bra han än må vara, beroende av sitt spelarmaterial. Pep hade privilegiet att ha tillgång till de två bästa playmakers som då härskade på jordklotet och dessutom skolade fram den bästa pivote som hans lagbygge krävde. Allt det där har inte Luis Enrique i sin verktygslåda.
En tränares primära uppgift är att få ut max av sitt spelarmaterial. Pep Guardiola lyckades med detta. Nu är det Luis Enriques tur. Han insåg genast att det inte gick att spela på samma sätt som tidigare för att spelarna inte längre var de som de hade varit tidigare. Den stora transformationen skulle komma efter den snöpliga förlusten på Anoeta strax efter juluppehållet. Då blev det uppenbart att man, på gott och ont, gick ifrån att vara ett mittfältscentrerad lag till att ge mer utrymme åt anfallarna. De centrala delarna av fotbollsplanen förvandlades till en transportsträcka fram till spjutspetsarna. Det var slut med besattheten av långa bollinnehav. De nya instruktionerna var att få fram bollen så fort som möjligt till sydamerikanerna längst fram.
Den nya trion med Messi-Suárez-Neymar tog över huvudrollen som den viktigaste lagdelen. Deras form och målskörd de senaste månaderna har varit essentiell för lagets pånyttfödelse. Det har också blivit karaktäristiskt för Luchos Barça. Om anfallarna har mycket bollkontakt och kan kombinera sig fram motståndarnas straffområde är det ytterst svårt att få stopp på katalanerna. De gångerna då motståndarna har lyckats isolera anfallarna från de övriga lagdelarna har det sett betydligt sämre ut med tanke på att dagens Barcelona har det svårare att försvara sig med bollen och kontrollera matcherna.
Hur som helst bör man ha i åtanke att sådana här förändringar måste få ta sin tid innan alla bitar faller på plats. Vi vet inte heller om detta Barça vi får se nu är det vi kommer att bevittna de kommande åren. Det enda som känns säkert i dagsläget är att fansens förhoppningar om att få fira titlar i år är i händerna på anfallarna. Den nya spelstilen tycks passa de och då gäller det att de tar tag i stafettpinnen som mittfältarna lämnat över ifrån sig och visar vägen.
