Gästkrönika: Dags för rekonstruktion á la Frank
Jag minns hur det pratades, jag minns förväntningarna och fjärilarna i magen, likt minuterna innan ett mellanstadiedisco. Året var 2003 och det var stora saker på gång i FC Barcelona. Denna sovande gigant, världens största klubb, skulle ut ur skuggorna. En storstjärna av bombastiska mått skulle plockas in och signalen skulle därmed skickas till övriga fotbollsvärlden; Var beredda, vi är Barca och vi rustar för att återigen bli bäst.
Skulle man tro mediernas rapportering stod symbolvärvningen mellan två spelare. Manchester Uniteds golden boy David Beckham hade växt sig för stor för Alex Fergusons ramar och fanns därmed tillgänglig på marknaden.
Två år tidigare hade brasilianska Grémio skickat iväg sin kanske största talang någonsin. Paris Saint Germain stod som mottagare på andra sidan Atlanten och det dröjde inte länge innan Ronaldinho visade att han minst sagt var ”the real deal”. Fötter snabbare än orkanen Katrina, finter som fick publiken att lägga handen för pannan, titta på sin granne och undra vad det var frågan om. Detta i kombination med ett ständigt leende fick Barcas ledning att titta med hungriga blickar västerut.
Efter ett långt och utdraget transferfönster med långa förhandlingar, bud, motbud och konspirationsteorier värdiga Zeitgeist youtube-kanal la sig korten så att frisparkskungen Beckham landade in i Real Madrid medan Barca gick för framtiden. Kanske det bästa beslutet i klubbens historia. Muchas Gracias, mr Laporta. Vi vet alla vad som hände sedan och var vi står idag.
Min tes är att vi behöver gå igenom något liknande för att inte hamna i samma situation som vi har sett skräckexempel på framförallt i England med Liverpool och nämnda Manchester United. Jag läser mig till att vår nya tränare ska heta Valverde, Koeman, Pocchetino, Sacristan och till och med kanske Bielsa. Ingen kan neka till att Bielsa på många sätt hade varit en otrolig upplevelse, men ändå nej tack va? Marcelo klar för Lille säger du? Inget är klart förrän han står och viftar nere på träningsplanen, säger jag. Låt mig då lansera ett alternativ. Frank Rijkaard.
Man ska alltid vara väldigt försiktig med återkomster, jag vet. Men i det läget vi idag befinner oss i, varför inte? Jag upplever Rijkaard som en oerhört smart fotbollstänkare, samtidigt som han verkar vara en lugn själ med fötterna på jorden och en sympatisk utstrålning. Han skulle få tid att bygga, både från ledning och läktare. Man ska inte glömma att det trots allt var holländaren som en gång i tiden gav oss glädjen tillbaka, vann både ligatitel och Champions och lämnade över ett välmående, fungerande Barca som i förlängningen blev det bästa fotbollslaget världen har skådat. Ta hem Frank, ge honom två år att bygga nytt där det behövs och sedan får vi helt enkelt lita på att Pep är färdig med regnet i Manchester, kommer hem och styr upp ett skepp som kan göra en ny världsomsegling och visa världen att Barca rustar och är redo att återigen bli, kort och gott, bäst.