Gästkrönika: Den förlorade sonens återkomst
Han hade bytt tröja från blåvit till helvit, nummer åtta hade förvandlats till nummer tjugoett, och mitten av tabellen var inte längre platsen där han hörde hemma. I den andra halvleken byttes han in till applåder från såväl hemma- som bortafans. Några minuter senare stötte han in 0-3 för sin nygamla klubb. Cirkeln var sluten, den förlorade sonen var återigen tillbaka där han hörde hemma.
En Espanyol-supporter skrev, när José María Callejón signerat sin återvändo till huvudstaden, att den förre canteranon spelat mycket bra i Espanyol under sin tid där. Men han var sannerligen ingen målskytt. Sex månader senare summerar Callejón elva mål mellan alla turneringar i den vita tröjan. I Espanyol gjorde han tio mål på 97 matcher spridda över tre säsonger. På en höft gör han denna säsong mål cirka var sjuttionde minut han spelar. Så vad betyder detta? Har han från ingenstans konverterats till att bli en bättre målskytt? Eller jobbar han helt enkelt hårdare varje dag för att hjälpa klubben i sitt hjärta till framgång?
Callejon växte upp i ett vitt hus, ett casa blanca. Josés pappa var stor madridista och hans passion smittade sedermera av sig på tvillingbröderna José och Juanmi. Intresset för fotboll var stort hos pojkarna, som visade sig vara väldigt talangfulla redan i ung ålder. Så pass att de tilläts äntra Real Madrids cantera som fjortonåringar. De följdes sedan åt upp i Castilla fram tills säsongen 2009-10. José valde då att skriva på för Espanyol, och Juanmi valde trots ett mycket lovande försäsongsframträdande för de vita i Emirates Cup att penna på för Mallorca. Efter det tänkte inte många madridistas på bröderna på länge. Inte förrän säsongen 10-11.
I Espanyol skolades José om till yttermittfältare, då han inte gjorde tillräckligt mycket mål. Han var även tvungen att börja klara sig utan sin andra halva, Juanmi. Han lärde sig vikten av hårt arbete, och växte som person genom att ta mer ansvar i privatlivet. Dessutom vann han erfarenhet genom att spela i La Liga regelbundet istället för i de lägre divisionerna. Men förutom ett kanonmål mot FC Barcelona på Camp Nou gjorde han inte mycket väsen av sig i fotbollsvärlden. Som sagt skulle det dröja till säsongen 2010-11 tills många madridistas skulle uppmärksamma honom riktigt rejält. Och det var genom Madridögon inte på ett positivt sätt som han klev in i händelsernas centrum.
Efter en minut i matchen mellan Espanyol och Real Madrid den trettonde februari skulle Casillas avstyra ett friläge. Anfallaren hos motståndaren lyckades dock peta bollen förbi den utrusande kaptenen som touchade honom lätt på benet. Bollen rullade ut över kortlinjen, anfallaren gick, kanske lite väl enkelt, ner i gräset. Domaren blåste frispark, Casillas fick rött kort, och Real Madrid fick spela resten av matchen med en man mindre. Anfallaren som orsakat det hela hette José Callejón, och han hade växt upp i Real Madrids akademi. Callejón fortsatte sedan hota ett decimerat försvar resten av matchen. Det gav inte något resultat. Laget från huvudstaden höll emot, och tack vare den vikarierande kaptenen Marcelo vann de även matchen med 0-1. Callejón stod som förlorare med sitt Espanyol, hans moderklubb stod som vinnare. Nästa gång de möttes på katalanernas hemmaplan skulle Callejóns öde bli annorlunda.
Han hade bytt tröja från blåvit till helvit, nummer åtta hade förvandlats till nummer tjugoett, och mitten av tabellen var inte längre platsen där han hörde hemma. I den andra halvleken byttes han in till applåder från såväl hemma- som bortafans. Några minuter senare stötte han in 0-3 för sin nygamla klubb. Cirkeln var sluten, den förlorade sonen var återigen tillbaka där han hörde hemma.
“Jag har varit madridista sedan jag var liten, jag kom fram genom canteran och jag kommer alltid att försvara detta emblem till döden” Jose Callejón
Tiden må ha ändrat på en del saker. I Real Madrid Castilla spelade José Maria Callejón primärt som anfallare, idag återfinner vi honom på kanten. Idag har han inte heller privilegiet att spela bredvid sin bror. Men kärleken till klubben är densamma, det visar sig varje gång "Calleti" gör mål för Los Blancos. Mot Athletic Bilbao nöjde han sig med att peka på klubbmärket och nicka förnöjt. Mot Ajax i Champions Leagues sista gruppspelsmatch visade han kärleken än mer öppet genom att kyssa emblemet.
Det var en akt av äkta kärlek. Vissa kysser sitt klubbmärke för att de sägs åt att göra det. Andra gör det för att de verkligen älskar klubben de spelar i. Callejón kysste inte en groda för att hitta en prins. Callejón har redan sin prins, och han är större och mäktigare än alla andra prinsar kombinerat. Med hjälp av en omväg via Espanyol har Calleti tagit alla madridistas med storm, och trots att han fortfarande spenderar större delen av sin tid på bänken klagar han inte. Han går i Gutis fotspår, och låter spelet på planen tala istället för att gå ut i pressen och klaga. Många känner nog precis som ”el catorce” själv, det är alltid mer speciellt när en canterano avgör än någon annan.
Ty bandet som är gjort av kärlek är och kommer alltid vara starkare än det som grundas på pengar. Callejóns kärlek till den vita klubben från huvudstaden kan i nuläget inte ifrågasättas. Varje minut han får chansen jobbar han stenhårt för att hjälpa sitt lag. Vägen till Madrid har varit krokig, men nu har en av sin generations pärlor från canteran visat att det inte är omöjligt att återvända efter sessioner i andra klubbar. Med sitt slit och sin ödmjukhet är han idag en förebild för alla canteranos som drömmer om att en dag få springa ut på el Estadio Santiago Bernabéu iklädda den vita tröjan. Och än har vi bara sett början, låt oss hoppas att även slutet i sagan om Real Madrid och José María Callejón blir lyckligt.
Hala Madrid y Hala Callejón!
