Gästkrönika: Dream Team contra Pep Team
Året är 1994, FC Barcelona spelar Champions League final mot AC Milan i Aten. När Philip Don, domaren för kvällen, blåser i visselpipan för sista gången har storklubben från Milano besegrat Kataloniens stolthet med, för mig, ofattbara 4-0. Ett resultat som på sätt och vis markerade slutet för Barcelonas Dream Team under tränaren Johan Cruyff. När Cruyff föreslog Guardiola som tränare för Laporta våren 2008 kunde han säkert inte förutspå att hans före detta adept skulle överglänsa honom.
Dream Team
I slutet av 80-talet följde jag tillsammans med mina vänner den spanska ligan via dansk TV. Vi satt i en källare, ett gäng killar i början av tonåren som knappt gjorde annat än andades fotboll. För vissa av oss föll valet på Real Madrid som favoritlag. Andra, som jag, imponerades av Barca och spelare som Romario, Stoichkov och Koeman. Dessutom förälskades vi i sättet som denna klubb spelade fotboll på. Som svensk och uppvuxen med den engelska ligan och tipsextra, var det uppfriskande att se offensiva ytterbackar, eleganta defensiva mittfältare och ett passningsspel som smekte sinnet likt en mamma smeker sitt barn.
Vad jag minns av den perioden, och som står i starkast kontrast till idag, är att fotbollen var mindre taktisk. Även om Dream Team också spelade efter idealet att ha ett stort bollinnehav, ställdes man sällan mot det vi idag kallar för ”den parkerade bussen”. Fokus låg mycket mer på anfallsspelet än på försvarsspelet, i allmänhet. Det handlade mycket om att ytterbackarna, oftast Sergi Barjuan och Albert Ferrer, skulle lösa sina kanter på egen hand. Det fanns inte på kartan att anfallarna skulle jobba hemåt. Ofta noterade jag hur ointresserade vissa spelare var av att delta i defensiven. Å andra sidan hade de desto mer kraft att lägga på offensiven.
Den taktiska kompetensen fanns i betydligt mindre utsträckning inom fotbollen och det var i princip de italienska klubblagen som befann sig längst fram i utvecklingen när det kom till försvarsspel och att hitta rätt i de defensiva positionerna. Ett bevis på detta är också att Barca inte lyckades få hål på varken Sampdoria eller Milan under ordinarie tid i finalerna -92 och -94. Följden av detta blev alltså att det spelades en mer böljande och chansrik fotboll under Dream Team än under Pep Team. På den tiden var mitt eget taktiska kunnande inte så stort, så självklart föredrog jag den spanska ligan framför andra.
Motståndarna förnedrades inte på samma sätt som idag genom att sällan ha en egen spelidé. Däremot förnedrades försvarsspelet betydligt mer än vad det gör idag. Respekten för vissa spelare var betydligt större då än idag, vissa motståndare såg på gränsen till rädda ut när Barcaspelarna kom farande. Visst finns respekten även idag, men rädsla ser jag sällan – ens hos de mest nederlagstippade.
En annan intressant aspekt är också den typ av spelare som fanns i klubben. Det fanns många olika personligheter och typer. Mister själv, Pep Guardiola, spelade som bekant pivote i Dream Team och var i stort sett lika ödmjuk och elegant på plan då som han är utanför densamma idag. Det fanns divor som Stoichkov och Romario som kunde skälla ut andra (och varandra) om de fick en passning en halvmeter för långt från fötterna. Som motpol kan jag nämna hårt arbetande spelare som Barkero och Goikoextea. Tystlåtna personer som likt Puyol lät fysiken och inställningen tala i stället. Synonymt för alla var att de, trots sina olikheter, kunde enas på planen och prestera en fantastisk fotboll. Det var snarare olikheterna som förenade laget på planen än taktik och spelidé. Det var dock mycket tack vare Cruyff, som tillät spelarna att vara sig själva, och lyckades skapa ett bra fundament för framgångar genom en bra mix av egenskaper och personligheter.
För att få en idé om hur spelet såg ut under Dream Teams glansperiod, titta på följande länk.
Och, förresten, domarna var väl inte så mycket bättre förr…
Pep Team
Jag skulle kunna skriva många spaltmeter om dagens Barcelona - hur de spelar och vad de vunnit. Men, det vet ni med största sannolikhet lika bra som jag. Pep Team har slagit rekord på rekord, både när det gäller titlar, poäng och mål. Skillnaderna är relativt stora mellan dåtid och nutid även i andra aspekter. Några är värda att skriva lite mer om.
I dagens Barcelona, med Pep som tränare, finns det inte utrymme för divor. Framgångarna tillåts inte stiga spelarna åt huvudet, det är ödmjukhet och respekt som gäller – även om det finns enskilda undantag ibland. De som inte förstår sin plats flyttas på, utan pardon.
Spelsystemet är detsamma, men rollerna har förändrats rätt markant på de femton är som gått. Idag är det en självklarhet att spelare som Messi, Villa och Pedro deltar i defensiven. Hade Cruyff bett Romario göra samma sak hade han skrattat och bett att få byta klubb. Divorna såg sig som förmer än laget - idag är det annorlunda. Jag kan inte låta bli att göra ännu en liknelse mellan förr och nu. Ni har säkert hört det, Romario tog VM-guld 1994 och tog ut extra semester i stället för att ansluta till lagets försäsongsträning. Hans skäl? ”Barca ska vara glada att de har en världsmästare i laget”. Detta skulle aldrig hända idag eller hur? Snarare är det så att spelare ansluter tidigare än de behöver, för att visa sitt engagemang för laget och respekt för klubben.
Den balans som finns i dagens lag fanns inte att tillgå i Dream Team. Det är inte ofta jag ser en böljande fotboll med Barca på planen. Så klart är utbildningen bättre inom fotbollen idag än den var för tjugo år sedan, cynismen är större och tränarna mer analytiska och taktiska i sitt agerande. Idag arbetar Barca som en enhet, förr litade man mer till olika spelares individuella skicklighet – för då fanns det också betydligt mer utrymme till detta.
Summering
Det är inte lätt att göra en rättvis bedömning av vilket lag som är bäst. Båda lagen har sina för- och nackdelar. Det jag alltid kommer ta med mig från Dream Team är farten och fläkten i spelet, det var många fler matcher som innehöll den där allra högsta underhållningen sett till artisteri och individuella prestationer. Samtidigt kan jag idag verkligen njuta av att se motståndarna jaga sig trötta och imponeras av backarnas passningsskicklighet i trängda lägen.
Lika mycket som jag respekterar den ödmjukhet som Pep och hans spelare besitter, lika mycket tillät jag mig småskratta åt Stoichkovs och Romarios divalater. Det var en del av underhållningen. Idag blir jag förbannad om någon spelare beter sig så. Jag kräver och förväntar mig mer av spelarna idag, i källaren räckte det med en klack och ett frisparksmål för att jag skulle vara nöjd.
Jag kan egentligen säga så här, förr älskade jag fotbollen och underhållningen, idag är klubben och människorna i och runt den precis lika viktiga. När det kommer till det rent fotbollsmässiga, och det är ju här jämförelsen ska göras, anser jag att underhållningsvärdet var större under Dream Team, men den största potentialen och högsta nivån tillhör definitivt Pep Team. Det är både vackert och taktiskt fulländat på samma gång.
Slutord
Historien kommer ibland ikapp. När Cruyff pratade med Joan Laporta och föreslog Pep som tränare under våren 2008, kunde han säkert inte förutspå att hans före detta adept skulle överglänsa honom. Och culés, betänk följande. Alla eror kommer till sitt slut. Så ta med er de roliga minnena i hjärtat, lär av misslyckandet, och luta er mot vetskapen att en ny storhetstid kommer. Om inte snart, så senare. Det vi alltid kommer att ha med oss är den vackra fotbollen, ty den tillhör Barcelona. Alltid.