Gästkrönika: Tillsammans är allt möjligt
Ramos stångades med atleticos mittfältare, Chicharito löpte till hans lungor exploderade, Pepe och Varane höll den långe Mandzukic i schack och hela laget fullkomligt demolerade lillebrorsan under 90 fantastiska minuter på världens vackraste arena.
Det är en sådan kväll som gårdagens som vi alla fotbollssupportrar lever för. En kvartsfinalmatch i Uefa Champions League på ett kokande Estadio Santiago Bernabeu. Och visst ska Real Madrid bara ta sig vidare till nästa omgång. Med alla världsspelare uppradade på den gröna mattan och med världens bästa publik i ryggen ska inget motstånd kunna stå emot de vita marängerna. Men just igår ikväll fanns det anledning till oro.
Real Madrid hade tidigare under säsongen radat upp 22 raka segrar mellan september och december. Tidernas bästa klubblag fanns i allas tankar, men det ingen vågade tänka sig var när formdippen skulle komma. För det var ingen fråga om den skulle komma utan snarare när. Svaret visade sig vara direkt efter juluppehållet. Att den däremot skulle bli så djup hade ingen kunnat tänka sig. Los Blancos lyckades både passa bort Copa del Rey äventyret och spela ligatiteln i händerna på värsta antagonisten från Katalonien, FC Barcelona inom loppet av tre månader. Den trippelyra som alla befann sig i under hösten hade byts ut mot en ilska och vrede på lagets inkompetens att fortsätta på den inslagna vägen. Men allt har sitt slut och laget kunde med lite tur med skador och spelschemat varit med och slagits om alla titlar.
Nu fanns det endast en turnering kvar som Real Madrid hade allt i egna händer. Uefa Champions League. Kvartsfinaldags. Vilka som stod på andra sidan gräsmattan? Club Atlético de Madrid.
Inför matchen kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Visst ska Real Madrid ta sig vidare från en kvartsfinal i Champions League. Å andra sidan påminde Simeone och Atletico mig om en viss Pep Guardiola och Barcelona i sina absoluta bästa stunder, som precis som gårdagens motståndare, radade upp sju matcher utan förlust efter att Jose Mourinhos mannar vunnit Copa del Rey titeln. Och jag förberedde mig för det värsta.
Lillebror har visat sig bli en mardrömsmotståndare för Real Madrid denna säsong. På sju försök har Los Blancos inte vunnit en enda match, kryssat tre och förlorar fyra. Madridklubben från andra sidan Manazares floden har med sin karismatiske och smått galna tränare Diego Simeone lyckats hitta ett botemedel mot storebrorsan. En storebror som de för två år sedan inte lyckats vinna mot i över tolv år. Och bara tanken på att samma motståndare hade för exakt ett år sedan slagit ut ett annat spanskt topplag i kvartsfinal rundan gjorde mig illamående. Att laget dessutom kom sargat och decimerat till denna match utan sitt mittfälts general Luka Modric, den evige löparen Marcelo och två tredjedelar av BBC, Bale och Benzema gjorde det hela än mer omöjlig.
Men som så många gånger förr reser sig laget när det gäller som mest. Utan fyra vitala spelare bars man fram av alla supportrar inne på arenan. Stadion kokade och bubblade och det visade sig på spelarnas agerande. Ramos stångades med atleticos mittfältare, Chicharito löpte till hans lungor exploderade, Pepe och Varane höll den långe Mandzukic i schack och hela laget fullkomligt demolerade lillebrorsan under 90 fantastiska minuter på världens vackraste arena.
Var det inte tydligt under självaste matchen så borde det definitivt bli det dagen efter. Vare sig Real Madrid befinner sig i svacka eller saknar tio spelare går inget lag säkert på Los Blancos hemmaborg. Det spelar ingen roll om vi möter Atletico, Rayo Vallecano, AIK eller Barcelona. Tillsammans med fansen visade man hela Europa att allt är möjligt bara man har kämpaglöden, viljan och 90,000 skrikande supportrar i ryggen. Lillebror försökte göra allt för att förstöra säsongen för storebrorsan. Storebrorsan passade på att visa både lillebror och övriga tre lag i UCL att den elfte CL- titeln är vår att vinna.
Hala Madrid y Nada Mas, y Hasta el Final!
