Grande Milan, Triste Barça
Två dagar har gått sedan FC Barcelona förlorade på San Siro. Ännu en gång kommer laget tillbaka från den vackra italienska staden med en förlust. Ännu en gång måste man vända på det hela eller som man säger här i Barcelona, Remontada…
Sist jag hörde detta märkliga ord var för ett par år sedan när jag jobbade inom turismen i Barcelona. Jag befann mig för det mesta i det centrala torget som har namnet Plaça Catalunya. Det var dagen efter den klassiska matchen då FC Barcelona skulle vända på 1-3 förlusten mot Mourinhos Inter, som man hade drabbats av veckorna innan. Som de flesta kommer ihåg gick det väl minst sagt, så där. Under en hel dag skulle jag få höra om och om igen den sång som samtliga Interfans på plats hade sjungit sedan matchens slut kvällen innan. Den var en parodisk version av det spanska ordet Remontada, ”La remontada la la la la, la remontada…”
Idag, några år senare och med en Champions titel till i bagaget, så börjar man höra ordet igen. Det skrämmer mig lite.
Att fotboll handlar om att vinna och förlora är väl ganska klart för de flesta. Vi har haft turen och äran att beskåda ett lag som har vunnit så mycket under de senaste åren samt gjort det på ett beundransvärt sätt som gör det hela ännu mer värdefullt. Men just sättet laget spelade på i onsdags är under all kritik. Det mesta har sagts och kritikerna har med all rätt, inte hållit i sig.
Men det som framförallt saknades enligt min mening var glädjen, det som normalt sätt speglar Barças spel. Messi hade inte sin dag, Xavis passningar var inte lika avgörande och den enda som egentligen försökte var Iniesta, som med sin fina bollkontroll och dribblingar gav lite hopp åt anfallsspelet. Men det tog slut där. Alves försökte ibland med att öppna upp sin kant men hans inlägg antingen avbröts av Milanförsvaret, eller så var det ingen Barçaspelare i straffområdet när inläggen väl slogs.
Det såg tamt ut på planen. Det lag som annars kännetecknas av en orkester där samtliga deltar med sina högljudda och samspelade instrument, verkade nästan helt ljudlösa för kvällen. Det hördes ingenting, togs inga initiativ och med ett Milan som växte och växte gjorde att man trots förlusten, blev glad när matchen tog slut. Slut på pinan och det verkade som om spelarna ville komma tillbaka till Barcelona så fort som möjligt. All snack om hur mycket favoriter man var innan matchen gick upp till rök när domaren väl blåste av matchen. Tack Gud tänkte man då. En känsla av besvikelse och har-det-här-verkligen-hänt fick man på en och samma gång. Champions kan vara över innan den ens har börjat på allvar.
AC Milan
När det gäller Milan så tycker jag man måste ge dem mycket mer eloge än det de har fått hittills. Visst tycker jag att Barça förlorade för att man var riktigt dåliga, men Milan spelade väldigt bra och utnyttjade verkligen sina chanser under hela matchen. Det spelarmaterial man har är inte alls nära de bästa lagen ute i Europa, lägg därtill att en viss Balotelli inte heller kunde vara med, så tänkte de flesta att det här kommer bli en ganska enkel historia. ”But this is the fucking Champions League” som en viss Stuart Baxter brukade säga en gång i tiden. Och det fick Barcelona verkligen smaka på. Milanspelarna kom ut som lejon och brydde sig inte ett dugg om att de hade en av världens absolut bästa lag, om inte det bästa, framför sig.
Att de spelade defensivt visste väl de flesta, men att de skulle vara så farliga på sina kontringar var det få som misstänkte det. Den som det har pratats lite om och som också förtjänar mycket mer beröm är Allegri, Milantränaren. Att kunna övertyga sina spelare att tro på sig själva samt lyckas med det mot det fantastiska lag som Barça har, är faktiskt beundransvärt.
Vet inte om någon la märke till ansiktsuttrycket på Traore, som skulle komma in i de sista fem minuterna av matchen. Hans blick såg helt koncentrerad ut och det verkade som om han ville ta sig an hela världen. Två minuter senare tacklade han sönder Mascherano i en nickduell. Den inställningen och sättet som Allegri medförde sitt budskap till sina spelare på, för att senare gå ut och utföra det på planen, var enligt mig nyckeln till segern för Milan.
La Remontada
Redan från idag har man börjat ladda upp inför returmötet som kommer att spelas den 12 mars. Både spelare och media har redan börjat prata om att man kan vända på det här och att man måste ha förtroende för detta lag. Camp Nou förväntas bli helt fullsatt och helt klart kommer båda lagen att ha sina chanser för avancemang. Milan är just nu klar favorit att gå vidare med tanke på att ett 2-0 resultat är nästan det bästa möjliga man kan ta med sig till en returmatch.
Debatten som pågår just nu i Barcelona är huruvida man ska spela den matchen. Det finns de som menar att man måste gå till anfall direkt, men utan att glömma defensiven, eftersom ett mål för Milan skulle innebära att Barça då måste göra 4.
Men det finns också de, inklusive undertecknad, som tycker att laget borde gå för fullt redan från den första minuten. Att Barça inte ska släppa in ett mål är enligt mig, nästintill omöjligt med tanke på hur säsongen har sett ut hittills. Därför måste man vara förberedd på att italienarna kanske kommer att göra minst ett mål. Att Barça ska göra 4 mål på ett lag som Milan kanske inte är det enklaste som finns, men helt omöjligt är det inte heller. Laget lyckades för inte så länge sedan att vinna med 4-2 på bortaplan mot Malaga i returmatchen i den spanska cupen. Det var en av lagens bästa matcher under säsongen. Det krävs minst något liknande och även om man lyckas med det är ingenting garanterat. Men laget måste i alla fall försöka. Mot varken Inter innan eller Chelsea förra året gick det särskilt bra, tredje gången gillt den här gången?
Imorgon väntar Sevilla på Camp Nou och på tisdag kommer självaste Real Madrid på besök i returen av Copa del Reysemifinalen. Den 12 mars är det dags för returmatchen mot Milan. Frågan är vilka som kommer sjunga La Remontada den här gången…
