Guardinova: En avdammad bok
Inför matchen mot Racing Santander på Camp Nou i lördags var det många som trodde på en startelva innehållandes en eller ett par truppspelare, vattenbärare eller utfyllnadsspelare. Allt för att ge hårt matchande spelare som Xavi, Messí och Villa lite välbehövlig vila. Så blev inte fallet. Guardiola valde dock att formera laget efter en mer gammalmodig taktik.
Det var länge sedan Barcelona ställde upp ett lag inför en match utan en utpräglad defensiv mittfältare. För ett par år sedan fick omvärlden skåda de tre musketörerna på planen samtidigt. Då handlade det om Iniesta och Deco i relativt offensiva centrala roller och en balanserande Xavi som tog ett större defensivt ansvar. Nackdelen med denna formation var att Xavi inte fick de ytor eller lägen han behövde för att utnyttja sina allra bästa egenskaper på ett ultimat sätt. Mot Racing fick vi se en något modifierad sammansättning spelare. Istället för Deco fanns där ungtuppen Thiago som numera känns som en bofast spelare i startelvan.
Den 20-årige brassespanjoren delade på de defensiva uppgifterna med framförallt Xavi medan Iniesta opererade 15 meter högre upp i plan. Thiago bevisade återigen att han inte bara är en spelare med finess och passningsskicklighet utan även en grovjobbande mittfältare. Han vann tillbaka bollar på mittplan och pressade sina motståndare med en hög intensitet men var samtidigt delaktig i de offensiva kombinationsspelen. Mittfältskonstellationen från i lördags gav många cules skäl till att tänka tillbaka till laget som leddes av Rijkaard där många av de mest välspelade offensiva matcherna leddes av de tre musketörerna på planen samtidigt.
Skillnaden med Guardiolas nygamla modell är i stort sett att Xavi får fortsätta briljera på offensiv planhalva på grund av att Thiago finns bakom för att täcka upp. Den här specifika sammansättningen av spelare kommer inte att spela tillsammans på det centrala mittfältet i de stora matcherna i CL eller Liga BBVA men det är ett utomordentligt alternativ för de mindre matcherna på hemmaplan.
En annan remarkabel detalj under lördagen var att Messí fick infinna sig i att agera högerytter likt i början av Guardiolas era. Argentinaren hade dock en relativt fri roll där han kunde flytta sig in mot mitten när han kände att det skulle ge ett mer önskvärt resultat. Den Messí fotbollsvärlden fick se mot Racing var en blandning av två spelare. Den ena var självklart Messí själv och den andra var Ronaldinho. Det är inte ofta publiken på Camp Nou får se Lionel klacka, snurrfinta eller jonglera med bollen. Vanligtvis tar han bara bollen och springer igenom motståndarlaget. Mot Racing gjorde han saker som ser enkla ut men som i själva verket är komplicerade tekniska nummer. Publiken tände till varje gång, precis som när Ronaldinho rörde vid bollen med sin högerfot en gång i tiden.
Det faktum att Messí briljerade på högerkanten samtidigt som Villa fick finna sig själv centralt i anfallet ger ett helt nytt alternativ för att förändra dynamiken i frontlinjen, både för den här säsongen och för framtiden. Spelare som Thiagos lillebror Rafinha och den stora målskytten i Juvenil A Dongou gillar att spela i olika centrala positioner i anfallet. Om Messí kan fortsätta prestera på högerkanten, vilket inte många tvivlar på i dagsläget, kan spelare från ungdomsleden åtminstone slussas in på positioner som de är vana och bekväma i för att sedan skolas vidare för att få andra roller på planen för att ge Messí uppgiften som falsk nio på lång sikt.
Guardiola och Vilanova har dammat av taktikboken som en gång i tiden tillhörde den cannabisrökande holländaren tillika geniet Frank Rijkaard. Dem har sedan försökt att optimera idéerna för att dagens spelare ska kunna prestera på en så hög nivå som möjligt. Mot Racing fungerade det utan några större problem. Framtiden får utvisa huruvida fotbollsvärlden får skåda Messí i sin ursprungsposition eller de tre nya musketörerna på planen samtidigt igen.
